– Inga presenter sa jag men så blev det ju inte riktigt, säger han.
Önskan var pengar till Crossroads eller annan välgörenhet. Om folk envisas tänkte han att välgörenhet var ett bra alternativ. Han arbetstränade för ett par år sedan på Stadsmissionen där han kom i kontakt med behövande. Hälsan är lite osäker men om det går vill han gärna komma tillbaka till Stadsmissionens kafé. ”De hör av sig ibland och vill att jag kommer tillbaka.”
Trött är han ständigt och har en hel del förkylningar och annat elände. Det bottnar i att han är hiv-positiv. Beskedet fick han 1988 efter en jobbig period som sommarjobbare hemma i Kisa. Fötterna gjorde vansinnigt ont trots att han stått och gått på samma golv flera somrar tidigare. Efter att ha flyttat till Stockholm fick han sin dom: hiv-positiv.
– En chock, men jag hade så klart haft mina funderingar. Efter att ha levt ett halvår i Australien fanns oron där.
En kurator på Södersjukhusets venhälsa räddade hans liv, tankarna om självmord fanns alldeles under ytan. Kuratorn lyssnade och det var det viktigaste för Ludde. Till och från under livet har han levt tillsammans med mannen som han miste i cancer.
– Fast vi gifte oss aldrig, jag skulle ju dö av aids ...
Mannen var läkare och en av grundarna av Noaks Ark i Stockholm.
– Under en period var jag hemmafru i Stockholm, säger Ludde och skrattar.
Men livet har varit tufft mot Ludde, eller Ludvig som han är döpt till. Hans man avled bara två månader efter ett cancerbesked. Så trots att han inte var hiv-positiv dog han före Ludde. Livet kantrade totalt för Ludde och ett halvår är bara en dimma för honom.
Men så beslutade han sig för att lämna Stockholm och hans och mannens gemensamma vänner för att börja om på egen hand.
– I det sammanhanget märkte jag att många av vännerna bara var ytligt bekanta.
Han beslöt sig för att flytta hemåt, men Kisa kändes väl litet. Linköping blev valet och nu, efter sex år, är det absolut hans hem. Han hade tidigare utbildat sig till kock i storhushåll på Ljungstedtska skolan och två vänner fanns här sedan utbildningen.
– Jag trodde att jag bara skulle umgås med dem men vi har inte ens haft tid att träffas ännu!
Han är en rolig person, Ludde. Skrattar och ler och bjuder på sig själv, det känns att han verkligen gillar människor. Men hur fick han då så många vänner när han flyttade hit?
– Föreningar har många människor och det hade jag aldrig prövat. Så jag beslöt mig för att testa.
Först gick han till ett stick-kafé. Han ville lära sig sticka och tänkte att där fanns chansen. Men stickandet blev virkning och han visar en härlig halsduk som får mig att bli ruskigt avundsjuk. Själv suckar han och berättar att den tog jättelång tid att få färdig, ”tre månader för en enda halsduk!”.
Jag ser att han börjar bli trött, även om han fortfarande är en uppmärksam värd. Hans vackra hem är smyckat med minnen från Afrikaresorna han gjorde med sin man. På bokhyllan står ett vackert fat med en driva av strutsägg.
– Min favoritplats här hemma är nog på spikmattan, säger han.
Den hänger som en prydnad på väggen. På den ligger han ett par tre gånger om dagen när han mår tillräckligt bra. Hiv-diagnosen har kringskurit hans liv men han är nöjd med att inte ha givit upp och att nu ha börjat från starten med sitt liv som ensamstående.
– Jag skulle inte kalla mig religiös men andlig är jag. Andliga föreningen Spiran är viktig för mig och där har jag många av mina riktiga vänner.