För bara några år sedan förstod Bijar Ghafouri att hon behövde hjälp att hantera de trauman som hon bar på sedan en uppväxt på flykt. "Det var jättesvårt. Det var det svåraste steget som jag tog", säger hon om att ta emot hjälp.
"Oj, vad jag har gått igenom mycket."
Den tanken slogs Bijar Ghafouri nyligen av, för första gången.
– Jag har kämpat och kämpat och kämpat under alla år och nu ser jag resultatet.
Hon sitter i pergolan i Ljungsbro, omgiven av prunkande blommor, bärbuskar och grönsaker som trängs om plats. En mjuk vind får grönskan att svaja lätt. Lugnet ligger som ett mjukt täcke över trädgården, men den tryggheten har inte alltid varit självklar för Bijar.
Nej, fram till 17 års ålder levde hon på flykt, efter att ha spenderat sina tre första år i livet i Kurdistan. Än i dag minns hon den konstanta rädslan.
– Det var en rädsla som följde mig under hela min resa, i många år.
Ändå tycks Bijar nu, i efterhand, ha lätt för att se det positiva i de motgångar som hon mött genom sina många flyttar. Hon ser tillbaka på sin tuffa uppväxt och upplever att den har format henne till den person som hon är i dag.
– Jag har lärt mig att anpassa mig, jag har inte fastnat i bara en norm och kultur. Det har varit positivt och det har varit roligt att träffa många andra människor. Det har varit väldigt utvecklande, förklarar hon.
Samtidigt finns det många negativa aspekter också, vad gäller att växa upp på flykt. Bijar har svårt att minnas positiva händelser från sin barndom, även om familjen givetvis skrattade och hade roligt stundtals också. Några materiella ting, som en nalle eller leksak, har hon inte heller hunnit knyta an till och spara, eftersom familjen ständigt var på flykt.
– Jag har inte lådor, som mina barn har, uppe på vinden från barndomen. Det är lite jobbigt, men det hindrar inte mig från att titta framåt. Den här utvecklingen tycker jag är viktigare än att ha några lådor uppe på vinden från barndomen.
Det är först nu, som 51-åring, som Bijar Ghafouri förstår hur mycket hon faktiskt har gått igenom under sitt liv. När hon kom till Sverige hade hon inte ens en gymnasieexamen, konstaterar hon. "Och nu är jag professor, forskarutbildningsstudierektor på vår institution, chef på vår enhet...", säger hon.
Livet på flykt har kommit med många trauman. Att komma till Sverige, och tillsammans med sin make koppla ihop tända ljus till något romantiskt och mysigt, minns hon som svårt.
– För oss var tända ljus associerat med krig. Då var det strömavbrott.
Bijar minns också hur ljuden och åsynen av flygplan påverkade henne efter flykten till Sverige. Under sin krigsdrabbade uppväxt hade flygplan ingen koppling till solsemestrar och positiva minnen.
– Det har påverkat, just den psykiska smärtan som har funnits under alla år hos mig. Det var inte så länge sedan som jag tog hjälp faktiskt, för att kunna bearbeta.
För vissa trauman har kommit ikapp Bijar först i vuxen ålder. Bara några år har passerat sedan hon fick diagnosen posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Hon har insett att det är viktigt att ta emot hjälp efter traumatiska upplevelser. Under alla tidigare år har hon själv försökt att stänga av sina känslor, fokusera på annat, satsa hårt på studier och familj för att komma undan det som hon upplevt, sett och gått igenom. Det funkar inte i det långa loppet, har hon kommit fram till.
– Den försvinner inte, den psykiska smärtan, säger hon och förklarar:
– När man minst anar, när man kopplar av kanske, då kommer den fram. Då har man gett plats till den att komma fram. Då är det viktigt att kunna ta hjälp.
"Vi stortrivs i området. Det är verkligen barnvänligt", säger Bijar Ghafouri om livet i Ljungsbro. För henne och maken har det alltid varit viktigt att barnen ska känna sig trygga.
Som barn fick Bijar lära sig att inte gråta, att inte vara ledsen – att vara stark. Hon förstår att det var en strategi för att rent psykiskt överleva kriget, men hon framhåller att det har gjort det svårt för henne att plocka fram känslorna nu, i vuxen ålder. Ändå valde hon att göra det, genom att ta emot hjälp.
– Det var väldigt, väldigt jobbigt, men tack och lov att jag gjorde det.
Hur tror du att ditt liv hade sett ut i dag, om du inte hade tagit hjälp?
– Jag tror inte att det skulle ha sett bra ut. Det skulle ha sett helt annorlunda ut. Tyvärr på ett väldigt, väldigt, väldigt dåligt sätt, för det var verkligen en svår period.
En skiftning syns i Bijars ansiktsuttryck.
– Jag brukar säga att i skuggan av kriget händer mycket annat som man inte pratar om, förklarar hon.
Hon konstaterar att det slutgiltiga målet för en flykting inte bara är att komma till en trygg omgivning. Efteråt, när man tagit sig ifrån den direkta krigsfaran, finns andra trauman, minnen och svårigheter kvar att bearbeta.
– Det har varit kämpigt.
Att växa upp på flykt var tufft på flera sätt. "Nu, när jag lyssnar på mina barn... De har så mycket och jag är så glad för att de har skaffat så nära vänner under skoltiden. Det saknar jag. Jag har aldrig hunnit bli nära vän med någon", säger Bijar Ghafouri.
Men, trots det mörker som Bijar har upplevt har hon, minst sagt, lyckats skapa sig ett bra och ljust liv i dag.
Efter flykten till Sverige bosatte sig Bijar i Stockholmsområdet, i väntan på maken Mohammad som kom något år senare. De lärde sig svenska, innan Bijar skulle läsa upp sina gymnasiebetyg.
Men studierna, i jakt på en gymnasieexamen, blev långdragna. Paret fick sin första dotter under den perioden och ekonomin för att köpa studiemedel fanns inte. Det var också svårt när det svenska språket fortfarande inte var självklart att behärska. Bijar valde därför att hoppa av Komvux och tog i stället ett jobb inom hemtjänsten. Där fick hon möjlighet att vidareutveckla sina kunskaper inom det svenska spåret.
Efter några år tog hon tag i studierna igen – och 1997 hade hon sina gymnasiebetyg. Höggravid flyttade hon, maken och den då tvååriga dottern till Linköping, där möjligheten till vidare studier i form av kemiprogrammet fanns.
När parets andra dotter väl föddes fortsatte Bijar att ägna sig åt studierna. Hon minns att maken kom till universitetet och att hon fick amma dottern mellan lektionerna. Något studieuppehåll var aldrig aktuellt.
Bijar Ghafouri trivs i trädgården – och det märks. Blommorna stormtrivs och hon rör sig vant bland odlingarna. I Ljungsbro, där familjens radhus ligger, känner hon sig hemma.
Utbildningen flöt på och efter några års studier fick hon sin examen. Åren efter följdes av forskarstudier. Under Bijars magisterprojekt upptäckte hon nämligen ett okänt protein i näsan, som hon bestämde sig för att forska vidare på.
2005 disputerade hon och 2007 fick hon fast heltidsjobb. I dag är hon Sveriges enda professor i smärtbiokemi. Det som driver henne i arbetet är att det är kopplat till faktiska patienter, som kan bli hjälpta av det som hon upptäcker. Dessutom tror hon att hon, med sina erfarenheter, kan förstå patienter som lider av långvarig smärta.
– Man ska inte tro att allt alltid ska gå bra och att det ska vara lätt, säger hon om att våga gå sin egen väg och tro på sig själv.
Hon fortsätter:
– Det är inte lätt och det går inte fort heller.
Men, något som alltid har varit viktigt för Bijar är att aldrig ge upp. Hon motiveras av motgångar, vill gärna motbevisa människors eventuella fördomar och de kritiska ord som hon fick höra under barndomen.
– Jag blir ännu mer taggad när det kommer stoppklossar, fastslår hon.