Vad snäll du ser ut! På de spelbilder jag sett ser det ut som om du äter spädbarn till frukost.
– Hårdrockare är de snällaste människorna som finns, visste du inte det? Det är bara på popfestivaler folk slåss och våldtar. På Sweden Rock är det hur lugnt som helst. Och jag har inte slagit sönder ett enda hotellrum, om du undrar.
När ska du klippa dig?
– Till nyårsafton. Jag tänkte klippa topparna då och bli lite festfin. Det är för övrigt bara hårdrocksdinosaurier som har långt hår numera. Unga tjejer som spelar metal har fortfarande långt hår, men de unga killarna är kortklippta. Alla måste revoltera mot något. Men det är en trevlig genre att åldras i, här finns gott om gubbar.
Du är pappa till det världsturnerande metalbandet The Haunted, som gav ut första skivan 1998. Var repar ni?
– Vi är utspridda och repar väldigt sällan. Vi skriver låtar i datorn och mejlar till varandra. När vi ses så gör vi det i Örebro.
Det här headbangandet måste göra ont.
– Det är inget man väljer, när man börjar spela så kommer det bara. Men många kiropraktorbesök blir det. Det ska kosta att ligga i topp!
Jag har hört om en ”legendarisk” spelning i Linghemsskolan 1987.
– Jag var 18 år och med i Linghemsbandet Orchriste. Correns recensent hade beskrivit oss som ”osmakliga” vilket gjorde att det kom mängder med folk till nästa spelning.
Hur många album har det blivit?
– 18–19 totalt. Kanske tio med The Haunted. Jag vet inte, men det senaste, Exit Wounds, kom i somras. Och vi planerar nästa till hösten 2015.
Du gillar inte att spela solo. Det trodde jag var drömmen . . .
– Jag är inte så ego av mig och har inte den vinnarskalle som behövs för att sitta och öva skalor och så vidare i all oändlighet. Min grej är mer att skriva låtar och se hård ut på scenen.
Hård ja. Får du aldrig lust att skriva texter om blommande sommarängar?
– Det har vi redan gjort, fast kanske inte med just de orden. Våra texter handlar om allt i livet och innehåller mycket harmoni och positiv energi.
Hur känner du dig på scenen?
– I mitt rätta element. Det gäller att få tag om publikens hals och ge allt. Jag gillar när det är svettigt och varmt på scen. Det ska vara som ett gympass. Ju större scener desto större gester.
Ditt största erkännande?
– 2010 när amerikanska Slayers gitarrist ringde och undrade om jag kunde ta plats i deras band under sju spelningar. Tyvärr gick det inte att lösa på grund av The Haunteds inbokningar, men vilken egoboost! Slayer är ju otroligt hyllade och kultiga. Sen har jag spelat med Machine Head också, när de var förband till Metallica i Globen.
Du har blivit en vanlig människa. Berätta!
– I 13 år levde vi på musiken och turnerade ständigt världen över. Vi har varit överallt och är nog störst i Australien. I takt med att vi medlemmar utvecklades åt olika håll musikaliskt kom bandet att låta mer och mer annorlunda mot vad vi hade gjort och det gillade inte fansen. Det, tillsammans med att musik-cd-försäljningen har försvunnit, förändrade de ekonomiska förutsättningarna för oss. 2012 lämnade tre medlemmar oss, men å andra sidan återkom några av dem som var med i starten. Nu är vi tillbaka med vår ursprungliga stil igen, men eftersom flera har familjer funkar det inte att vara borta större delen av året. Jag gick ut systemvetarlinjen förra året och jobbar som it-konsult nu. Jobbar, gymtränar och skriver låtar på kvällarna.
Vad är drivkraften?
– Själva resandet. Jag är rotlös som en gammal sjöman och ser gärna en ny stad, och träffar nya människor, varje dag. De andra i bandet kallar mig ”turisten”, jag går upp nio varje morgon och beger mig ut. Det finns inte en katedral eller ett torg i Europa som jag inte sett. Numera hittar jag fint i Kapstaden, Sydney eller New York. Jag gillar den känslan.
Vad händer nästa år?
– Festival i Umeå i februari. I mars ska vi tilll Istanbul och Athen. I sommar blir det två veckor i Skandinavien, en i England, en i Japan och så Sydafrika och Australien under två och en halv vecka. Varenda semesterdag ryker. Ibland känns det lite absurt. I oktober spelade vi inför 40 000 i Japan. Jag åkte dit på fredagen. Hem måndag. Och så jobbmöte på tisdag morgon.
Hårdrockfans är lojala som få, vad kan förvåna dig?
– När de ber om en autograf på ett udda ställe på kroppen och kommer tillbaka nästa år och visar upp den, i tatuerad form. Eller när någon tar mitt efternamn och döper sitt barn till det i förnamn. Det är konstigt.
Var hämtar du musikalisk inspiration?
– ACDC. Svettigt och rytmiskt, en urladdning utan krusiduller. Vill jag ha det lugnt lyssnar jag på Röyksopp och Tom Petty.
Vad gör du om tio år?
– Spelar ännu mer och bor bland palmer.
Här får du en Correntermos som du kan ta med på dina världsturnéer.
– Självklart. Jag ska placera den så loggan syns bra.