Susanne Damm har jobbat sedan 1991. Hon driver Karolinakliniken, som ligger på Ågatan i city. När hon började fanns det fyra, fem privata gynekologkliniker i Linköping, men i dag är de tre varav en innehavare har fyllt 65 år. Susanne Damm tror att alla på sikt kommer att försvinna.
– Vi är på väg bort. Det är mycket enklare för landstinget att förhandla med en stor aktör istället för med oss små. Men vi som jobbar tycker ju att vi behövs, och våra patienter tycker att det är skönt att gå till samma doktor i 20 år. Det är en trygghet för dem.
En anledning till att Susanne Damm misströstar om sin framtid är att avtalen ändrats. Tidigare har hon haft en ersättning på 1592 kronor per infertilitetspatient. Den sänktes i år till 976 kronor/patient.
– Många tror att vi håller på med enkel gynekologi, kontroller, cellprovstagningar eller preventivmedel. Men det är mycket mer än så. Alla mina patienter har besvär som tar tid. När det gäller infertilitetsutredningar så tar jag även patienter som Universitetssjukhuset inte prioriterar: kraftigt överviktiga kvinnor, kvinnor som vill ha ett andra barn, kvinnor som fyllt 38 år.
De ändrade avtalen gör att det är svårt att få ekonomi i praktiken. Susanne Damm jobbar långa dagar och tar emot tre patienter per timme. Ersättningen per patient är en bråkdel av vad man får på sjukhuset. Det innebär att kollegorna på Kvinnokliniken har betydligt högre löner.
– Många tror att en privatpraktiker som ligger mitt i stan skär guld, men så är det inte, säger Susanne Damm.
– I våras satt min revisor och gick igenom siffrorna. Han räknade ut att jag varit med och gjort nästan 2 000 barn! Det är ju mycket.
Susanne Damm har bett om att få vara med i nationella jämförelser som visar vårdens kvalitet. Men det får hon inte. Inte heller får hon vara med i jämförande patientenkäter. Det hon skulle vilja är att landstinget kom och tittade och jämförde Karolinaklinikens kvalitet, resultat, ekonomi och patientnöjdhet med andra aktörer. Framför allt vill hon att landstingsstyrelsen ska klargöra om de vill ha småskalig vård eller inte.
– Är jag så liten att de struntar i mig? Det sägs att det ska bli vårdval om några år, men det hjälper ju inte mig. Jag är 61 år och tänker arbeta i tre, fyra år till.
Om det är så att politikerna och väljarna inte vill ha den småskaliga vården, så finner sig Susanne Damm i det. Men om inte... Hon ser att efterfrågan på hennes tjänster finns.
– Jag skulle kunna öppna minst fem mottagningar om man bara såg på patientbehovet. Särskilt för infertilitetspatienter. De kräver erfarenhet, kunskap och tid.
För att kompensera det ekonomiska bakslaget när ersättningen för infertilitetspatienter sänktes tar Susanne Damm numera fler patienter från försäkringsbolagen istället. Det är kvinnor som lider av kraftiga blödningar, inkontinens och andra åkommor. Men hjärtat är som sagt hos de barnlösa. Och det gnager i henne att Karolinakliniken troligen försvinner när hon själv går i pension:
– Ingen kommer att ta över min mottagning, för ingen vill jobba så här mycket för att få det att gå ihop.