Det var midsommar för sju Är sedan. NÀr Lenas son och hans hustru kom för att se vart farmor tagit vÀgen lÄg hon pÄ golvet i hallen.
â Det var tur att de kom. Och det var tur att vi inte hann Ă„ka, konstaterar Lena Burlin. TĂ€nk om jag kört bil nĂ€r det hĂ€nde?
Minns du vad som hÀnde?
â Man har ju inget riktigt begrepp om vad som hĂ€nder. Man tappar fattningen. Men jag fick Ă„ka upp till US och dĂ€r förstod de momentant.
NÀr nÄgon drabbats av stroke Àr det viktigt att rehabiliteringen startar sÄ tidigt som möjligt. Det handlar om att kÀnna igen saker och att kunna namnge dem.
â Det Ă€r elementĂ€ra saker. De visar en sked, men man vet inte att det Ă€r en sked.
Lena Burlin gick först pÄ rehab pÄ US och sen pÄ Siktet pÄ T1-omrÄdet. Hon var dÀr ett par, tre mÄnader och kom hem i september.
â Under den tiden var jag allmĂ€nt förvirrad. Och sĂ€kert irriterande för sjukvĂ„rdspersonalen! Och jag tjatade mig till att fĂ„ gĂ„ pĂ„ en middag med Tekniska verken, dĂ€r jag varit ordförande. Det var oerhört dumt.
Ă ngrar du att du tjatade dig till saker?
â Jag Ă„ngrar att jag var sĂ„ lite hĂ€nsynsfull och tvingade andra att göra saker. Det Ă€r inte bara jag, det Ă€r i allmĂ€nhet sĂ„ efter en stroke att man blir omdömeslös.
Lena Burlin tjatade sig till att fÄ komma hem tidigare ocksÄ. Hon ville sköta sig sjÀlv hemma. Tursamt nog Àr lÀgenheten pÄ Westmansgatan öppen och luftig, utan trösklar. Lena anvÀnde sig av en rullstol det första halvÄret. Personal frÄn Carema kom tvÄ gÄnger om dagen.
â Jag har behĂ„llit dem pĂ„ sĂ„ vis att de kommer varje morgon och ser efter sĂ„ att jag inte halkat i duschen. De kan hjĂ€lpa mig med att klippa naglarna, öppna konservburkar, trĂ€ pĂ„ pĂ„slakan.
Du har haft en mycket aktiv yrkeskarriÀr.
â Ja. Jag arbetade pĂ„ universitetet i 50 Ă„r. Jag hade just slutat pĂ„ Tekniska verken, efter att jag fyllde 70 Ă„r. SĂ„ jag tĂ€nkte mig en lyxig pensionĂ€rstillvaro dĂ€r jag skulle gĂ„ pĂ„ konserter och konstutstĂ€llningar och lĂ€sa mycket böcker. Men jag har tappat lĂ€sförmĂ„gan.
Tappat lÀsförmÄgan?!
â Ja. Jag kan inte lĂ€sa nĂ„gon av alla böcker i min bokhylla. Bara kortare artiklar, sĂ„ jag har behĂ„llit Corren. Artikeln om Stina Opitz (5/5) tog jag mig igenom men den var i lĂ€ngsta laget. Jag lĂ„nar ljudböcker pĂ„ biblioteket, det Ă€r jĂ€ttebra att man kan göra det. Men det gĂ„r inte att lyssna sĂ„ lĂ€nge, inte till 2, 3 pĂ„ natten som nĂ€r man lĂ€ste sjĂ€lv. Det orkar jag inte.
Lena Burlin gÄr pÄ Friskis & Svettis mÄndagar och fredagar. En gÄng i veckan Àr det vattengympa. Och varannan vecka kommer massören, Peter.
â Honom trĂ€ffade jag i soprummet hĂ€r nere och vi började prata. Han bor tvĂ€rs över och vi har blivit goda vĂ€nner. Vi pratar om idrott och allt möjligt. Och sĂ„ har jag blivit invald i styrelsen för Strokeföreningen.
RÀnderna gÄr aldrig ur.
â Precis! Jag sitter i DHR:s styrelse ocksĂ„. (De handikappades riksförbund).
Det kan vara tufft för en strokedrabbad att lÀra sig leva med de nya förutsÀttningarna, bÄde fysiskt och psykiskt. KÀnslomÀssigt Àr det lÀtt att bli nedstÀmd. Det kan vara svÄrt att kommunicera, bÄde för att man har svÄrt att tala och för att man har svÄrt att tolka andra mÀnniskor. Kroppen lyder inte och man mÄste lÀra om fÀrdigheter pÄ nytt.
â Det Ă€r lĂ€tt att bli överoptimistisk och tro att man ska kunna allt möjligt. SĂ„ tror jag att de flesta strokedrabbade reagerar, sĂ€ger Lena Burlin. Men nu har jag försonat mig med att det Ă€r sĂ„ hĂ€r det Ă€r. Jag har blivit tvungen att Ă€ndra pĂ„ saker nĂ€r förutsĂ€ttningarna Ă€ndrats. Jag tvĂ€ttar inte sjĂ€lv, jag skickar bort tvĂ€tten. Det Ă€r sjutton sĂ„ dyrt! Och sĂ„ har jag stĂ€dhjĂ€lp en gĂ„ng i mĂ„naden. Allt sĂ„nt kostar ju.
NÀr Lena Burlin ska ut i naturen eller ut pÄ stan tar hon permobilen.
â SĂ„ jag kan hĂ€lsa pĂ„ bekanta. Vi har en filmklubb för gamla tanter ocksĂ„, dĂ€r vi ser pĂ„ film tillsammans. Sist sĂ„g vi "Potatishandlaren" av Lars Molin.