Det var midsommar för sju år sedan. När Lenas son och hans hustru kom för att se vart farmor tagit vägen låg hon på golvet i hallen.
– Det var tur att de kom. Och det var tur att vi inte hann åka, konstaterar Lena Burlin. Tänk om jag kört bil när det hände?
Minns du vad som hände?
– Man har ju inget riktigt begrepp om vad som händer. Man tappar fattningen. Men jag fick åka upp till US och där förstod de momentant.
När någon drabbats av stroke är det viktigt att rehabiliteringen startar så tidigt som möjligt. Det handlar om att känna igen saker och att kunna namnge dem.
– Det är elementära saker. De visar en sked, men man vet inte att det är en sked.
Lena Burlin gick först på rehab på US och sen på Siktet på T1-området. Hon var där ett par, tre månader och kom hem i september.
– Under den tiden var jag allmänt förvirrad. Och säkert irriterande för sjukvårdspersonalen! Och jag tjatade mig till att få gå på en middag med Tekniska verken, där jag varit ordförande. Det var oerhört dumt.
Ångrar du att du tjatade dig till saker?
– Jag ångrar att jag var så lite hänsynsfull och tvingade andra att göra saker. Det är inte bara jag, det är i allmänhet så efter en stroke att man blir omdömeslös.
Lena Burlin tjatade sig till att få komma hem tidigare också. Hon ville sköta sig själv hemma. Tursamt nog är lägenheten på Westmansgatan öppen och luftig, utan trösklar. Lena använde sig av en rullstol det första halvåret. Personal från Carema kom två gånger om dagen.
– Jag har behållit dem på så vis att de kommer varje morgon och ser efter så att jag inte halkat i duschen. De kan hjälpa mig med att klippa naglarna, öppna konservburkar, trä på påslakan.
Du har haft en mycket aktiv yrkeskarriär.
– Ja. Jag arbetade på universitetet i 50 år. Jag hade just slutat på Tekniska verken, efter att jag fyllde 70 år. Så jag tänkte mig en lyxig pensionärstillvaro där jag skulle gå på konserter och konstutställningar och läsa mycket böcker. Men jag har tappat läsförmågan.
Tappat läsförmågan?!
– Ja. Jag kan inte läsa någon av alla böcker i min bokhylla. Bara kortare artiklar, så jag har behållit Corren. Artikeln om Stina Opitz (5/5) tog jag mig igenom men den var i längsta laget. Jag lånar ljudböcker på biblioteket, det är jättebra att man kan göra det. Men det går inte att lyssna så länge, inte till 2, 3 på natten som när man läste själv. Det orkar jag inte.
Lena Burlin går på Friskis & Svettis måndagar och fredagar. En gång i veckan är det vattengympa. Och varannan vecka kommer massören, Peter.
– Honom träffade jag i soprummet här nere och vi började prata. Han bor tvärs över och vi har blivit goda vänner. Vi pratar om idrott och allt möjligt. Och så har jag blivit invald i styrelsen för Strokeföreningen.
Ränderna går aldrig ur.
– Precis! Jag sitter i DHR:s styrelse också. (De handikappades riksförbund).
Det kan vara tufft för en strokedrabbad att lära sig leva med de nya förutsättningarna, både fysiskt och psykiskt. Känslomässigt är det lätt att bli nedstämd. Det kan vara svårt att kommunicera, både för att man har svårt att tala och för att man har svårt att tolka andra människor. Kroppen lyder inte och man måste lära om färdigheter på nytt.
– Det är lätt att bli överoptimistisk och tro att man ska kunna allt möjligt. Så tror jag att de flesta strokedrabbade reagerar, säger Lena Burlin. Men nu har jag försonat mig med att det är så här det är. Jag har blivit tvungen att ändra på saker när förutsättningarna ändrats. Jag tvättar inte själv, jag skickar bort tvätten. Det är sjutton så dyrt! Och så har jag städhjälp en gång i månaden. Allt sånt kostar ju.
När Lena Burlin ska ut i naturen eller ut på stan tar hon permobilen.
– Så jag kan hälsa på bekanta. Vi har en filmklubb för gamla tanter också, där vi ser på film tillsammans. Sist såg vi "Potatishandlaren" av Lars Molin.