Nagma Abdulrahman flyttade till Linköping i samband med att hon fick uppehållstillstånd. I tre år fick hon gå i skolan och prova olika praktikplatser innan hon fick sitt nuvarande jobb.
I ett konferensrum i Arbetsförmedlingens lokaler sitter den tidigare långtidsarbetslösa Nagma Abdulrahman och berättar om vad handläggaren, Karolina Oreman, kallar för en solskenshistoria. Oreman var Nagmas handläggare och följde med på hennes resa mot att hitta ett jobb, en resa som kulminerade i en fast anställning.
Nagma kom från Somalia för 14 år sedan, men bodde åtta år i Sverige utan något uppehållstillstånd. I hemlandet gick hon aldrig i skolan, men hon sålde mat och kakor som hon lagade hemma. Det var hennes enda arbetslivserfarenhet före flytten.
– Jag gifte mig väldigt ung och hade inte möjlighet till utbildning. Jag fick lära mig skriva mitt namn här i Sverige, säger Nagma.
Allt började för drygt två år sedan då Nagma satt i samma rum som idag – lika glad men mer nervös.
Nagma Abdulrahman och Karolina Oreman sitter och skrattar när de pratar om den lyckade rekryteringsträffen.
– Vi hade en rekryteringsträff för ett företag som sökte en lokalvårdare för ett lek- och busland. Det satt cirka tio arbetstagare och jag minns att de flesta hade låg energi, men Nagma lyste som en sol. Hon kunde väldigt lite svenska, men hon kunde säga ”Jag vill! Jag vill!”, upprepade gånger, säger Oreman.
Av de tio personerna som var med på rekryteringsträffen lyckades Nagma vara en av två som blev kvar. Dock konkurrerade hon mot en annan kvinna som kunde bättre svenska. Nagmas handläggare gav sig inte. Hon övertygade arbetsgivaren om att prova Nagma på praktik.
Vid nästa träff mellan arbetsförmedlingen och arbetsgivaren beskrev de den nya praktikanten med orden:
– Man vill bara packa med sig Nagma hem när man slutar jobbet. Hon är så härlig, återberättar Karolina.
Praktiken ledde till ett jobb.
"Jag hade bara bestämt mig att den som var mest motiverad skulle ha jobbet", säger Karolina Oreman.
Hur kändes rekryteringsträffen för dig, Nagma?
– Det var min dröm att börja jobba, men när jag kom på träffen var jag osäker. Den andra kvinnan kunde bättre svenska.
Förutom språket hade Nagma en annan utmaning. Redan vid första rekryteringsstadiet fick Nagma frågor om sin klädsel.
– När jag träffade arbetsgivaren för intervju hade jag samma kläder som jag har nu – en lång heltäckande klänning. De frågade mig direkt om hur jag skulle kunna jobba med de kläderna. Det är svårt att klättra på ställningar, sa de. Då sa jag att jag är flexibel och att jag tar på mig det som behövs. Det viktigaste är att få jobba.
I drygt ett halvt år fick Nagma arbeta, sedan kom pandemin och hon var tvungen att lämna jobbet. När Nagma tyckte att livet borde kunna återgå till det normala skrev hon till arbetsgivaren för att visa ett fortsatt intresse. Hon fick börja på nytt och följa med företaget till Norrköping. Nu jobbar hon som lokalvårdare och pendlar till jobbet varje dag.
"Det viktigaste är att ha ett arbete – inte vad det är för arbete", säger Nagma Abdulrahman.
Vad betyder det att vara en arbetande kvinna?
– Jag är jätteglad, men det betyder minst lika mycket för mina barn. De är stolta över att mamma jobbar. Jag vet inte varför, men de skämdes för att ha en arbetslös mamma. I mitt hemland är det okej – det är oftast pappan som försörjer, men här är det annorlunda.
Har du råd till andra arbetssökande?
– I början när man är på praktik så är arbetsgivaren kanske lite tuffare för att testa arbetstagaren. Många blir rädda och tror att det ska fortsätta på det viset och lämnar. Men man ska härdas och visa vad man kan. Det brukar bli bättre sedan, när man får jobbet.
Nagma Abdulrahman och Karolina Oreman kom i kontakt med varandra genom projektet Jämställd etablering. Det var ett nationellt projekt på 16 orter i Sverige som startade februari 2019 och slutade sista maj 2021. Projektdeltagarna var slumpvis utvalda, både från etablering och jobb-och utvecklingsgaranti. I Linköping deltog 290 personer, varav 100 kom i arbete. Nagma var en av dem.
"Metoden som vi använder är matchning från dag ett. Det handlar om att hitta de mjuka värdena och matcha ut till arbete. I Nagmas fall var det egenskaperna glad, positiv, social och utåtriktad", säger Karolina Oreman.
Hur ska ni jobba med långtidsarbetslösheten framöver?
– Vi har ett uppdrag från regeringen, så kallad intensivåret, där vi jobbar bara med personer från Etableringsprogrammet som har minst ett år kvar i programmet. Det görs en bedömning med fokus på motivation och språk, säger Karolina Oreman, ansvarig för intensivåret i Linköping.
Karolina menar att de flesta inte lyckas hitta ett jobb under de första åren i Sverige och lyfter vikten av att jobba förebyggande. På mindre än ett år har fyra personer lyckats få tillsvidareanställningar.
– Hjälper vi dem inte nu – när motivationen är uppe – finns det en risk att lågan hos dem slocknar och då blir det en långtidsarbetslöshet i slutändan, säger hon.