Alva Helber möter mig vid den stora entrén till Katedralskolan. Medan vi går förbi de gula skåpen i den långa korridoren berättar Alva att hon är lite nervös. Det förstår man om man vet hennes historia. Och det är många som redan vet. I sin podcast "Min historia", som hon spelade in i samband med kursen Humanistisk och samhällsvetenskaplig specialisering, berättar hon, bitvis med tårarna i halsen, hur hon levt sitt liv med depression och mobbning.
– "Fan vad du är töntig, vi vill inte vara med dig. Kan du inte bara försvinna?", "Din jävla hora, om rör du mina vänner kommer vi att döda dig". Det här var min vardag dag in, dag ut, säger hon i poddens inledning.
I skrivande stund har ljudfilen på Soundcloud spelats upp nästan 1200 gånger.
– Responsen har varit jättepositiv. Det var läskigt att lägga ut den först. Folk jag inte vet vilka det är har kommenterat.
Hon fortsätter:
– Psykisk ohälsa är så extremt tabubelagt. Det är någonting jag vill försöka ändra på. Jag nådde botten och jag tycker att ingen annan ska behöva gå igenom det här.
Det var en morgon i sjuan som Alva märkte att någonting inte riktigt stod rätt till. Hon fick inget hej när hon hälsade. Inga blickar utbyttes. Det hon inte visste då var att det i det ögonblicket påbörjades en ny, mörk, period i Alvas liv. Än idag vet hon inte varför tjejerna i klassen från en dag till en annan vände henne ryggen.
– Det är avundsjuka gissar jag på. Vi var 13-åriga tjejer. Jag umgicks med dem som ansågs vara populära.
Under terminens gång fortsatte utfrysningen.
– Killarna umgicks med mig men ingen av tjejerna. De sa ingenting. Det var mycket fnitter och snick-snack bakom ryggen på en. Jag minns inte helt och hållet hur det såg ut, det är nånting man tryckt undan också. Jag kände mig ensam trots att det fanns många andra människor jag kunde vara med. Det var jag mot världen.
Utfrysningen pågick under skoltimmarna, men som om det inte vore tillräckligt trakasserades hon via SMS och sociala medier. Mobbningen började gå ut över hennes idrottsintresse.
– Konståkningen började gå jättedåligt. Jag själv mådde dåligt. Man kan inte komma undan, även om man vill lägga det åt sidan. Det var jobbigt.
Hur ser du på sporten idag?– Den har förändrat mig helt. Den har gjort mig till den personen jag är idag. Jag hade aldrig riktigt fått det där självförtroendet som jag har om det inte vore för sporten. Jag tävlar inte idag, men jag är domare i konståkning. Så det är ett sätt för mig att hålla kvar vid sporten.
I åtta månader höll Alva sin situation hemlig för omgivningen. Men till slut kunde hon inte hålla tillbaka känslorna.
– Jag bara brast när jag fick ett jättegrovt sms. Då pratade jag med mina föräldrar.
Efter samtalet med familjen började Alva på en ny skola och hennes mardröm byttes snart ut mot en harmonisk tillvaro på ett nytt högstadium. Där skulle historien kunnat sluta lyckligt. Men faktum är att Alva diagnostiserades med depression under sitt utbytesår i USA 2017.
– Mobbningen var en faktor, men inte huvudanledningen. Det är svårt att veta fortfarande. När jag flyttade så kände jag ingen. Jag var ensam ofta. Jag var instängd. Då blir det att man går in i sig själv och egna tankar.
Alva har fått behandling både i USA och i Sverige. Idag ser hon ljust på framtiden.
– Idag är jag är definitivt bättre, näst intill bra. Jag har fått strategier för att kunna hantera vardagslivet. I höst vill jag börja plugga direkt till sjuksköterska.