Universitetssjukhuset i Linköping. Isak är 17 år och lyssnar spänt på läkarna. De berättar hur det går till när bröst och livmoder opereras bort och hur man kan frysa in sina ägg. Isak känner en lättnad sprida sig i kroppen. Han har väntat länge på besöket och blir glad när han märker att läkarna här inte ställer sig frågande till hans längtan efter en manlig kropp.
Isaks mamma, Åsa, är också med på rundvandringen. I henne finns det däremot ingen glädje. Snarare rädsla, sorg och ilska. När läkarna visar hennes barn hur ett manligt kön kan konstrueras känns det som att en skräckfilm spelas upp framför hennes ögon. Hon förstår att barnet snart kan bestämma sig för att göra mycket stora ingrepp på sin kropp som aldrig kommer gå att ångra.
På vägen hem i bilen försöker Åsa ta upp sin oro med Isak. Han blir arg och ledsen, börjar skrika högljutt på mamman som han menar inte förstår honom. Han är säker på det här, och har varit det i flera år. Om han får korrigera sitt kön med hjälp av kroppsliga ingrepp och hormonbehandlingar kommer han bli lycklig.
Bilfärden slutar med att Isak får nog. Han öppnar bildörren och flyr ut på gatan. Han kommer inte hem på flera timmar.
***
För Åsa vändes tillvaron upp och ned för några år sedan när hennes dotter kom ut som man. I ett facebookinlägg berättade hennes 15-åriga barn att han inte alls var den tjej som alla trott, utan en man.
– Jag hade tänkt på det så länge, hur personer i min omgivning skulle reagera på att jag egentligen är kille. Till slut skrev jag ett Facebookinlägg, där och då var det en enklare väg än att prata med alla, säger Isak.
Åsa och Isak bor i Linköping, men heter egentligen någonting annat. De vill vara anonyma eftersom de varken har lust eller ork till den diskussion de tror att en publicering med sina riktiga namn skulle generera.
Åsa läste Isaks inlägg på Facebook när familjen satt i bilen. Isak minns fortfarande hur hans mamma vände sig om och la en hand på hans ben.
– Hon sa något om att allt skulle bli bra, och att hon älskade mig, säger han.
Men vad han inte visste där och då var att inlägget gjorde Åsa chockad. Hennes barn hade förvisso haft depressioner, men en önskan om könskorrigering kom som en blixt från en klar himmel.
– Mitt barn var en helt vanlig tjej. Hon hade aldrig pratat om det här innan och det var ingenting man kunde se på något sätt, säger Åsa när hon tänker tillbaka på ögonblicket.
Hon brottades med tankar kring hur hon som förälder skulle bemöta sin tonårings tankar och känslor på bästa sätt.
– Jag tyckte att det var svårt. Hur ska man prata med ett barn om det här?, tänkte jag.
Familjen kontaktade barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) för att reda i de tankar som Isak fått. Mamma Åsa hymlar inte med att hon förväntade sig att vården skulle vara mer ifrågasättande, att hon som mamma skulle få mer stöttning i sin egen övertygelse om att hennes barn var inne i en fas.
– BUP ska ju vara proffs på ungdomars problem och identitetskriser. Det kommer nog att lösa sig. Vi såg ju att vårt barn inte var en kille, säger hon.
Men 15-åriga Isak var bestämd. Han hade sedan tidig pubertet känt sig äcklad av sin kropp. Den skavde och var inte rätt. Nu ville han förändra den. Han läste på och hittade en stark gemenskap bland andra transsexuella. Föräldrarnas ifrågasättande och invändningar gjorde honom än mer övertygad om sin identitet. Det var han mot ett vuxensamhälle som inte förstod.
– Mina föräldrars skepticism var triggande för mig. Till slut kände jag att jag inte ville prata med dom alls. Det var jättejobbigt.
Isaks mål var tydligt: han ville genomföra hormonbehandling och kirurgi som skulle göra kroppen till man.
– Jag var hundra procent säker på att det var exakt det här jag ville. Behandling var det enda sättet att bli lycklig på.
BUP påbörjade en utredning kring könsdysfori, en diagnos som innebär att man inte identifierar sig med det kön som registrerats vid födseln.
Här går Åsas och Isaks minnesbilder isär. Isak å ena sidan beskriver utredningen som en utdragen process där han ständigt kände sig ifrågasatt av psykologer och kuratorer.
– De upprepade hela tiden att vi måste undersöka det här vidare, och att de var tvungna att fullfölja sin utredning för att kunna garantera att jag inte ångrade mig. För en tonåring som redan känner sig utanför var det förödande att de var så skeptiska.
Åsa å andra sidan minns med förskräckelse en utredning som enbart gick ut på att bekräfta Isaks känslor och tankar. Enligt henne skulle Isak såklart få vara vem han ville, men att han skulle ta hormoner som för evigt ändra sin kropp gjorde henne gråtfärdig.
– Jag minns hur mitt barn sa "mamma, jag kommer aldrig ångra det här”, precis så stensäker som alla 15-åringar är.
Åsa menar än i dag att vården lägger ansvaret på den unga patienten att diagnostisera sig själv. Hon är kritisk till att det viktigaste kriteriet för att få diagnosen könsdysfori är att ungdomen själv håller fast vid sin övertygelse.
– Vården gör kroppsförändrande experiment med icke-reversibla konsekvenser på våra ungdomar.
Åsa gick emot vårdens rekommendation att hela tiden bekräfta sitt barns känsla kring könstillhörighet och åren som följde kantades av gräl och bråk i familjen. Isak berättar om ett tillfälle då bråket slutade med ett besök på psykakuten.
– Jag slutade prata med mina föräldrar för att jag inte orkade diskussion och bråk. Då blev mamma så orolig för att jag skulle begå självmord att hon skjutsade in mig.
Efter två år, 2018, fick Isak till slut sin diagnos. Stor glädje för ett barn som kämpat mot konventionerna i flera år, ny oro för en förälder som förstod att det nu bara var en tidsfråga innan en hormonbehandling skulle bli aktuell.
– Vården sa till mitt barn att det bara var att ringa när det var dags att ta bort brösten eller påbörja hormonbehandling, säger Åsa som är kritisk till att vården lägger ett sådant beslut på en ung människa.
Hon jämför det med åldersgränsen för sterilisering, som i dag är 25 år. Det är en gräns hon tycker borde gälla även för könskorrigerande ingrepp.
– Det finns risk att ångra sig eftersom hjärnan inte är färdigutvecklad förrän vid 25.
Efter att en person fått diagnosen könsdysfori ska han eller hon under ett år leva i sin nya identitet. Det brukas ibland kallas för “real life experience”, och kan beskrivas som en testperiod där personen lever fullt ut som det kön han eller hon känner sig som. Först efter perioden kan man ansöka till Socialstyrelsens rättsliga råd om att ändra personnummer eller operera sitt könsorgan, förutsatt att man är myndig.
Det är under den här tiden som Isak, nu 19 år gammal, bestämmer sig för att avbryta sin utredning. I flera år har han haft föräldrar som inte trott att könskorrigering är lösningen på alla hans problem, samtidigt har han varit en del av en transrörelse som hela tiden uppmuntrat till fysiska ingrepp. Först nu börjar han få distans till de båda lägren.
– Jag tvekade aldrig på att jag var man, men landade i att jag inte ville ha ett liv kantat med ständiga hormondoser, säger Isak och fortsätter:
– Missförstå mig rätt, för många är just behandling vägen till att kunna leva ett normalt liv, men så är det nog inte för mig. Jag utesluter inte behandling någon gång i framtiden men de senaste åren har jag känt att jag inte vill vara beroende av läkemedel.
För Åsa blev Isaks beslut en total lättnad.
– Jag blev hundra kilo lättare. Det var som ett skynke drogs undan.
Samtidigt menar Åsa att Isaks beslut belyser ett samhällsproblem: att unga människor tidigt får besluta om de vill göra bestående ingrepp på sina kroppar.
– Svensk sjukvård kan inte överlåta beslut om att ändra sina kroppar irreversibelt till ungdomar, med de ofärdiga och omogna hjärnor som de faktiskt har. Det är ju bara tur att Isak inte hann göra någonting, annars hade mitt barn stått här utan bröst och med skägg.
De personer som fått diagnosen könsdysfori men sedan ångrar sig, och som vill leva som sitt biologiska kön, kallas ibland för ångrare.
Ett begrepp som Åsa ställer sig väldigt frågande till.
– Vilka andra diagnoser kan du som patient själv ångra? Vi borde använda ordet feldiagnostiserad. Vården måste ta ansvar när de sätter fel diagnos.
Åsa oroas samtidigt över en transrörelse, som enligt henne, inte accepterar ångrare.
– Att slå sig fri från den här gruppen är jättesvårt. Här har de kämpat mot föräldrar, mot konventioner. Att då backa och ångra sig... Skamfaktorn är ju jättestark.
Isak håller sällan med sin mamma i hennes åsikter kring transfrågan, men medger att hon i det här fallet kan ha vissa poänger.
– Att ångra sig och inte vilja genomgå en behandling kan mötas av mycket ifrågasättande från många inom transrörelsen, enligt min erfarenhet. Många menar att en person som ångrar sig under utredningen har tagit upp onödig plats för de som är mer säkra i sitt beslut.
I dag är tycker Isak att behandling av könsdysfori inte bör påbörjas innan en person fyllt 18 år, men poängterar att en utredning fortsatt ska kunna inledas mycket tidigare än så.
– Att inte ens få prata med en läkare eller påbörja en utredning tror jag är farligt, det ger en känsla av att bli utesluten av samhället, att ingen tar det man känner på allvar. Det är farligt.
Åsa och Isak har helt olika syn på könsdysfori och transsexualism. Diskussionerna i föräldrahemmet är ofta hetsiga och många dörrar har drämts igen genom åren. Trots det är deras relation stark i dag. Kärleken mellan ett barn och en förälder rubbas inte så lätt. Det är Åsa och Isak levande bevis på.
– Jag har varit så arg på mamma. I dag är hon en av mina bästa vänner.
I dag mår Isak bra. Han säger att han trivs med det liv han lever.
Åsa är än i dag kritisk till vården av unga transpersoner och efterfrågar mer forskning som skulle göra vården mer säker.
Åsa säger fortfarande hon om sitt barn, trots att Isak såhär sex år senare står fast vid att han är man.
– Jag orkar inte riktigt bry mig. Men jag kommer aldrig bli mammas söta lilla flicka igen.