Irene: "Jag bara skrek rakt ut"

Det kan dröja innan boende i de värst drabbade husen på Ådalagatan kan flytta hem igen efter explosionen. Irene Palm och Anders Lindquist är två av de som under en tid framöver kommer att vara evakuerade.

Irene Palm i evakueringslägenheten på Drabantgatan. Under måndagen ska Stångåstaden komma förbi med lakan och handdukar.

Irene Palm i evakueringslägenheten på Drabantgatan. Under måndagen ska Stångåstaden komma förbi med lakan och handdukar.

Foto: Ebba Örn

Linköping2019-06-10 18:30

På en obäddad madrass i studentlägenheten på Drabantgatan sitter Irene Palm i shorts och flip-flops. Det har gått lite drygt tre dygn sedan ett kritvitt sken lyste upp köket hemma på Ådalagatan 2B och en stark smäll krossade fönsterrutor i hela lägenheten.

– Jag bara skrek rakt ut: men vad i helvete? Min sambo Anders satt vid köksbordet när det smällde, han flög i marken och slog sig på knäna men fick lyckligtvis inget glassplitter på sig. Det är helt otroligt att ingen skadade sig värre.

När Irene lämnade lägenheten i fredagsmorse var golvet täckt av splitter, gardinerna hade rasat ner. I sovrummet stod resväskor halvt ouppackade efter semestern på Kreta. I trappuppgången mötte Irene grannar som liksom hon själv var på väg ut för att få information om vad som hänt. Då visste hon inte att det skulle dröja innan hon fick komma hem igen och att hon skulle gå runt i flip-flops i flera dagar.

– När jag såg hur lägenheterna på andra sidan gården såg ut förstod jag hur stor explosionen var. Balkongerna bara hängde, det var helt utblåst alltihop, som en krigszon. Det är fortfarande svårt att förstå att det här har hänt, vi har fortfarande inte fått komma in igen.

Under helgen har Irene och Anders bott hos Irenes bröder, men på måndagsförmiddagen fick de nycklarna till sitt provisoriska hem. Studentlägenheten är minst sagt sparsamt inredd. Hur länge de ska bo här vet de inte, men troligen i några veckor åtminstone. På köksbordet ligger parets tillhörigheter; underkläder, necessärer, varsin nyinköpt hoodie. Resten är kvar hemma på Ådalagatan.

– Det känns sådär att vi ska bo här ärligt talat men det får duga, vi har i alla fall eget kök och badrum. Och förhoppningsvis får vi komma hem i eftermiddag och hämta lite saker.

Det har varit svårt att sova i helgen, berättar Irene.

– Det är klart man känner sig skärrad och uppgiven, och funderar på vad som ligger bakom explosionen. Men mest funderar jag på hur det ska bli med allt, vad som är helt och vad som är trasigt.

Om en vecka fyller Irene 65 år. Planen var att födelsedagen skulle firas på balkongen i helgen.

– Vi får väl duka upp en kall buffé här i studentköket och bjuda in nära och kära, skämtar Irenes sambo Anders Lindquist.

– Födelsedagen passerar nog bara förbi i år, säger Irene själv.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!