I helgen kom så SMHI:s utlovade högtryck och aktiviteten i Ullevi var på sina håll intensiv.
– Men de flesta kommer framåt kvällningen. Då kommer grilloset att ligga tungt över Ullevi, säger Johannes Stenberg som tillsammans med sin flickvän delar en kolonilott med ett annat par. Tomten kostar 1 000 kronor per år och huset fick vi för 13 500. Hel suveränt.
Han bjuder på mörkröda, gudomliga smultron, men i övrigt går det sådär med årets skörd.
– Vi sådde för tidigt och en köldknäpp tog död på det mesta. Jordgubbsplantorna är så ynkliga att en snäll grann kom in med jordgubbar till oss. Du ser ju själv vilka odlingar våra grannar har. Till mig brukar de säga "Det syns att du är svensk. Mycket gräs och lite odling". Men vår citronmeliss växer åtminstone bra, säger han lakoniskt.
Han stortrivs i Ullevi.
– Ur ett socialt perspektiv är det väldigt roligt med alla olika nationaliteter. I C-delen bor mest syrianer och här i B-delen mest kurder. A-delen är blandad men räknas lite som "findelen" eftersom de husen har elektricitet.
Vissa tomter här är som handelsträdgårdar, som hos Fanos Eliassi mitt emot. Här dignar av grönsaker som kommer att räcka hela året.
– Det är min bror som äger huset, jag brukar hjälpa till. Här är så skönt, säger hon.
I Ullevis C-område, med ett 20-tal nya hus hittar vi Lubbe Kubatlija och Dragana Blagovij. Dragana knådar dagens bröddeg. Paret flyttar ut redan vid påsk och ger inte upp förrän vattnet stängs av i slutet av september.
– På landet, men ändå mitt i stan, här är verkligen helt fantastiskt. Att vakna här sju, se solen stiga och höra fåglarnas kvittert. Jag skulle bo här året runt om det gick. Men det vore trevligt om fler svenskar kunde flytta hit till C-området. Nu är 90 procent invandrare. Blandat är bäst och jag blev därför jätteglad när min granne Sture flyttade in, säger Lubbe Kubatlija.
Det är Lubbe som sköter trädgården och här finns såväl mängder med blommor som grönsaksland.
– Att rensa ogräs gör mig så lugn.
I A-delen hittar vi Marie och Jean Khamis. De flydde från krigets Libanon i början av 80-talet och har på grund av oroligheterna inte vågat besöka sitt forna hemland de senaste fyra åren. Extra roligt då, att kunna ha libanesiska inslag i trädgården, som libanesiska gurkor och det stora, vackra tout-fruktträdet som bara var ett par decimeter när det planterades för många år sedan.
– Titta på våra vackra vindruvsrankor. Bladen är jättegoda att rulla saker i när man gör dolma, säger Marie. Och här borta odlar vi mycket mynta och persilja, självklara ingredienser i den libanesiska salladen tabbouleh.
Jag tycker Jean ser så bekant ut och det visar sig att han är min gamla skomakare. Från tiden i Tannefors. Skomakare är han allt jämt, hur länge det nu finns några sådana hantverkare kvar.
– Skorna blir av allt sämre kvalitet, så dåliga att de knappt går att laga längre. Folk slänger dem i stället.
Under sommartid bor de i stugan och har gjort allt sedan den köptes, för 24 år sedan. De känner alla sina grannar och umgås flitigt. Grannarna kommer från Turkiet, Sverige och forna Jugoslavien.
Med sina gigantiska odlingar är de självförsörjande på grönsaker resten av året och då delas ändå mycket ut till de tre barnen med familjer.
– På vårarna jobbar vi så hårt att vi inte ens hinner dricka kaffe, skrattar Jean. Vi vill ha det fint, ordning och reda.
Han är med rätta stolt över trädgården.
– Första gången jag var här sade jag "Vad ska jag göra med allt detta? Hallå, jag är en skomakare från Beirut och har aldrig grävt i jord eller målat ett hus!". Men 24 år senare så vet jag att man kan lära sig mer än man tror.