– Vi vill förändra klickébilden av yrket det här men det är svårt att tvätta bort stämpeln, säger Fredrik Rask, stationschef vid Lambohovs brandstation.
För hundra år sedan var brandmannens jobb att bekämpa eld. I dag handlar arbetet till stor del om att se till så att olyckor inte behöver inträffa.
– Yrket i dag är någonting helt annat än det var men hur brandmannen ska vara och se ut är djupt rotat i kultur och tradition.
Han menar att vanor är svåra att bryta och att brandmannen delvis lever upp till förväntningarna på yrkesrollen: Bredaxlade män som dricker kaffe, småpratar, tränar och umgås. För att i nästa stund kliva rakt in i hettan och röken och kanske möta döden på mycket nära håll.
– Det är inte en rättvis bild men den är tyvärr väldigt populär. Brandmannen skildras ofta alldeles för traditionellt. Räddningstjänsten gör så otroligt mycket mer än att släcka bränder, säger Fredrik.
Han ger några exempel.
– Det är vanligt att styrkan åker ut på trafikolyckor och hjärtstoppslarm. Brandmännen ger skolutbildningar, gör säkerhetskontroller av fastigheter, trapphus, vårdboenden och badplatser. Larmen tar gissningsvis knappt fem procent av arbetstiden.
Den stereotypa bilden av den manliga brandmannen som spelar kort och enbart väntar på larm har enligt Fredrik gått i graven men bilden hålls vid liv.
– Många tycker att delar av det vi gör är väldigt spännande och då blir det naturligtvis det som mest rapporteras i media. Det ska helst bara vara actionbilder och beskrivas som väldigt farliga insatser och då tror man att det är så vår vardag ser ut.
På Lambohovs brandstation luktar det nystädat. Fredrik Rask håller upp dörren och hälsar välkomna. Hans namn står broderat på bröstfickan. Håret är bakåtstruket, skjortan ordentligt instoppad. För drygt tre år sedan lämnade han utryckningstjänsten och lågorna bakom sig.
I dag ”värmer han stolen” på kontorsrummet. Men han glömmer aldrig första gången han körde utryckningsbilen. Adrenalin, blåljus och ansvaret för en hel besättning som skulle komma fram fick benen att skaka så att han knappt kunde gasa. Och han glömmer aldrig sin första rökdykning – en dödsbrand.
Fredrik går före ut i vagnhallen. Det är ljust och svalt i lokalen och på betonggolvet står två klarröda bilar. Lacken lyser nytvättad. Bildörrarna står öppna.
– Killarna kollar att fordonen är klara för utryckning innan de åker och simtränar.
Killarna säger han. Av stationens 34 anställda är bara två kvinnor. Ingen av dem är här i dag.
Det här är ingen bra statistik. . . .
– Nej, den är jättedålig. Målet är 15 procent kvinnliga anställda 2015 men det finns inte en chans, säger Fredrik.
Få tjejer söker till utbildningarna. En anledning kan vara att det är ont om kvinnliga förebilder, spekulerar han.
– Det är problematiskt och det blir kanske en ond cirkel, där yrket uppfattas på ett sätt som inte attraherar kvinnliga sökande.
Vad gör ni för att få fler tjejer att söka sig till räddningstjänsten?
– I alla våra skolutbildningar och på rekryteringsmässor försöker vi få tjejer att intressera sig för yrket. Framför allt genom att ge en sann bild av vad det innebär att jobba som brandman i dag.
Fredrik slänger ett öga på armbands-uret. En ung kille stannar till och presenterar sig som Marcus Åhman. Han har hört frågan jag precis ställde.
Varför är brandmansyrket så myt-omspunnet?
– Är det verkligen det? Jag har fått höra att ”vi bara spelar innebandy hela dagarna och inte har någonting att göra”, säger Marcus.
Fredrik fortsätter:
– Myten handlar nog om att människor tycker om att ha hjältar och därför skapar dom. Bilden kommer från film, barnböcker och leksaker. Brandmän gör hjältedåd ibland men det är sjukhus- och ambulanspersonal som är de riktiga vardagshjältarna, de räddar liv varje dag men de får inte samma kredd. Kanske för att brandmän syns så mycket när de kommer med sina stora röda bilar, tror han.
Marcus löser upp de korslagda armarna och stoppar händerna i fickorna.
– Jag ser inte mig själv som en hjälte. Men jag gillar att hjälpa. Det låter kanske pretto, men det känns givande att finnas där för människor i nöd.
Klockan blir halv tio.
– Fikar vi innan ni åker? frågar Fredrik.
Fem brandmän och ett befäl är i beredskap i 24 timmar. Sedan går nästa skift på.
– Sommartid jobbar vi så. Resten av året är det antingen dag- eller nattpass, förklarar Fredrik.
Vägen till kaffet går genom larmmottagningen, rummet där brandmännen kliver i stövlarna. Senapsgula jackor hänger redo i rader. Solgula hjälmar ligger på hyllor ovanför dem.
Blir man sliten av jobbet eller är det också en klyscha?
– För dem som är äldre kan det vara svårt att hålla sin kropp i det skick som krävs för att klara de årliga kontrollerna. Håller man inte så blir man plockad från sin utryckningstjänst.
Men tuffast med yrket är de minnen som etsar sig fast, tycker Fredrik.
– Bilder av olyckor ligger kvar väldigt länge och det kan vara svårt att få stöd av någon som inte varit med och inte kan förstå hur man känner, säger han.
Som stationschef saknar han ibland kamratskapen.
– Jag ville prova någonting annat efter många år av utryckning. Men jag kan sakna gruppen, jag hamnar lite utanför.
Vilket är ditt starkaste brandmansminne?
– Min första rökdykning, att kliva rakt in i hetluften, hur svårt det var att orientera sig och hur svettigt det var. Trots att man tränat på det så går det inte att vara mentalt förberedd. Det var riktigt tungt, säger han och blir tyst en stund.
– De flesta går och väntar på att det ska hända dem. Vissa går ett arbetsliv utan att behöva uppleva en dödsbrand, andra får uppleva det flera gånger.
Allvarliga händelser bearbetas alltid gemensamt. Frågetecken rätas ut. Utan kamratstöd och ordentlig uppföljning skulle det inte gå att jobba med livräddning, menar Fredrik.
– Vi brukar skoja på stationen och fråga ”Hur många liv har du räddat i dag” Det är väl ett sätt att få distans till allvaret. Alla vet hur jobbigt det är. Värst är det när barn är inblandade och skadas eller förolyckas, säger Fredrik.
På en solig balkong samlas fem brandmän och förmiddagsfikar.
– Ska inte du ha kaffe, Rask?
Stationschefen tittar upp från bordet. Han har hällt upp ett glas bubbelvatten åt sig själv.
– Jag har redan druckit.
Kan ni slappna av fastän ni vet att ni plötsligt kan bli tvungna att släppa allt?
– Man vänjer sig svarar Marcus och får medhåll från de andra.
Statistiken säger att det i snitt kommer två till tre larm per dygn. Den vanligaste brandorsaken är en bortglömd spis. Männen runt fikabordet uppskattar att ungefär hälften av alla larm är skarpa.
Tröttnar ni inte på att åka ut på larm som visar sig vara ”i onödan”?
– Vi kan ju inte bara strunta i att åka. Det är en del av vårt uppdrag att vara redo och kunna störta iväg på några sekunder, säger Marcus.
Sveriges första yrkesbrandkår startades för drygt 150 år sedan. Mycket har hänt sedan dess. Arbetet kom med tiden att omfatta insatser som inte enbart rörde bränder.
Är det för att det brinner mindre nu än för hundra år sedan?
– Jag vet inte om antalet bränder har minskat men det byggs mer brandsäkert. Bränderna växer sig sällan så stora som de kunde göra förr. Och metoderna för brandsläckning har blivit bättre, förklarar han.
Fikapausen ebbar ut. De fem brandmännen och deras befäl går och packar ner badbyxorna och lämnar stationen. Stationschef Fredrik Rask tömmer sitt vattenglas. Ungefär samtidigt som utryckningsstyrkan hoppar i vattnet på Tinnerbäcksbadet intar han kontorsstolen.
Klockan har hunnit bli halv tolv när jag och fotografen kommer till badet.
Över den turkosa bassängen hänger det blå, vita och röda vimplar. Luften ekar av barnskrik. Simträningen är redan avklarad. Marcus står på bassängkanten och skakar vatten ur örat. Ett par simglasögon hänger runt halsen.
På en dykpall sitter befälet Anders Karlsson, brandman sedan 30 år tillbaka med bara ett år kvar till pensionen. Han kisar och håller upp handen framför ansiktet.
– Ska vi ”leka av oss” med lite vattenpolo innan vi kör upp till övningsfältet?
Brandbilarna som står parkerade på gatan går att skymta genom staketet som omgärdar badet. Både brandmän och bilar är redo om någonting skulle hända.
Anders reser sig från dykpallen han suttit på. Han dröjer sig kvar på kanten, kliar sig i mustaschen.
– Ja, jag har sagt att jag ska gå i pension nästa år. Jag får väl står för det, säger han och skrattar.
Kan du inte berätta någonting som du inte kan glömma?
Frågan överraskar honom. Svaret dröjer:
– Det går inte att sätta ord på många av de saker jag upplevt.
Har du gråtit på jobbet?
– Definitivt. Många gånger. Och kramats när tragedier har inträffat.
Han byter några ord med någon av de andra, som redan har börjat spela. De stänker vatten och Anders blir arg på skoj. Det dröjer ytterligare en stund, sedan säger han:
– Flamman, studentboendet som brann. Det är det svåraste jag varit med om. Folk hoppade från balkongerna. Hundra studenter i kalsongerna, klockan sju på morgonen. Den bilden finns kvar hos mig.
Anders samlar armarna över huvudet. ”Jag kommer i nu, vilket lag?”. Han dyker från kanten och försvinner ner i poolen.