Ingrid Norrlid och hennes man Bertil Danielsson bor i en handikappanpassad lägenhet i Johannelund.
Ingrid har levt ett aktivt liv. Hon har lett veckolånga vildmarksvandringar med scouterna och åkt skidor i Alperna. Hon har jobbat i New York, Boston, Klippiga bergen och i stora delar av Sverige – från Övertorneå till Malmö – innan hon 1982 slog sig ner i Linköping.
Nu har åldern börjat ta ut sin rätt och Ingrid behöver rullator för att ta sig fram. Efter två fallolyckor har hon proteser i knä och höft. En annan protes vid hörselbenet gör att hon har problem med balansen. Händerna värker av artros och hon har hjärtflimmer.
Maken Bertil sitter i rullstol efter en stroke. Men de båda har fortsatt leva ett aktivt liv, så gott det går. Friskis och Svettis en gång i veckan, målarcirkel, jazzkonserter och abonnemang på Blåsarsymfonikerna.
– Vi åker färdtjänst, då fungerar det. Färdtjänstchaufförerna är så hjälpsamma och bra. Jag kan göra ärenden på stan, hämta paket, åka till läkarmottagningar och till kyrkogården. En gång i veckan hjälper hemtjänsten mig att handla, säger Ingrid.
En dag i april damp det ner ett brev från kommunen. Färdtjänsttillståndet behövde förnyas.
– Jag skaffade ett läkarintyg och skickade in en ansökan. Men så kom det ett brev till; min ansökan hade avslagits. Jag blev så förvånad. Och så ledsen. Hur ska mitt liv bli nu?
Bertil har färdtjänsttillstånd och ibland kan båda åka på det tillståndet, men ofta fungerar det inte.
– De säger att jag ska åka buss. De som säger det har aldrig provat på, de vet inte hur det är. Visst, chauffören kan sänka bussen, men det hjälper inte. Artrosen i händerna och yrseln gör att jag inte klarar det. Bara att ta sig över en trottoarkant är svårt för mig eftersom det gör så ont att lyfta rullatorn, säger Ingrid.
Ingrid Norrlid har haft färdtjänst sedan 2012. Men när det var dags att förlänga tillståndet fick hon avslag.
Ingrid har överklagat till förvaltningsrätten och hoppas att beslutet ska ändras. Men statistiken talar emot henne – domstolen ger i nästan samtliga fall kommunen rätt i färdtjänstärenden (se separat artikel).
– Jag förstår inte hur de resonerar. Jag fick färdtjänst 2012 och jag har ju inte precis blivit yngre eller friskare sedan dess.
Ingrid Norrlid vill lyfta upp frågan i ljuset, inte så mycket för sin egen skull utan för att hon hör att andra drabbas av liknande behandling.
– Jag har en bekant, 93 år gammal, som också blev av med tillståndet. En granne berättade om sin 80-åriga väninna som ser dåligt men som inte fick färdtjänst. Varför sparar kommunen in på oss äldre och handikappade?