"Jag kom till Sverige som 30-åring och då är man som bäst karriärmässigt, men jag fick aldrig visa mitt bästa", säger Maral.
Två kvinnor, olika åldrar och samma bakgrund. Samma utbildning och nästan samma erfarenhet från den svenska arbetsmarknaden. Den ena kvinnan, Maral, har ingenting emot att vi uppger vem hon är. Den andra kvinnan vill gärna vara anonym. Hennes före detta arbetsgivare har, enligt henne, tvingat henne att skriva på ett säkerhetsavtal som gör att hon inte får säga så mycket. Därför vill hon vara anonym.
Hemma hos den kvinna som vill vara anonym träffar vi vännerna som för tillfället är arbetslösa. Stämningen är dyster.
– Hela mitt liv gick förlorat i Sverige. När jag kom var jag 30 år och då är man som bäst karriärmässigt, men jag fick aldrig visa mitt bästa. Nu är jag 46 år, arbetslös och nästan utan hopp, säger Maral.
När Maral kom från Irak hade hon en civilingenjörsutbildning i ena handen och fem års arbetslivserfarenhet i den andra. Efter flytten validerades hennes utbildning till högskoleingenjörsutbildning inom byggnadsteknik.
Efter att ha investerat många år i att lära sig svenska fick Maral, för första gången, in en fot på arbetsmarknaden. Det var en praktik inom ett miljöklassbyggnadsprojekt. Efter projektets slut fick hon timanställning. När det var dags för arbetsgivaren att avgöra Marals öde blev det ett nej.
– De sa att jag inte fick jobbet på grund av jag saknade körkort. Det var bara en ursäkt, säger Maral.
I desperata försök att hitta jobb bytte byggnadsingenjören inriktning helt. Hon läste hälsa och skönhet, men det passade inte henne. Då började hon läsa om sin utbildning i Sverige och gick en tvåårig yrkesutbildning inom byggnadsteknik. Under den utbildningen träffades vännerna, som visade sig komma från samma stad och som delar liknande upplevelser.
– Nästan alla andra på utbildningen var etniska svenskar. Själva utbildningen var på en lägre nivå än vår femåriga högskoleutbildning, men vi såg det som ett sätt att lära oss yrkesspråket. När det var dags att hitta praktikplats i utbildningens slutskede fick alla andra praktik förutom vi, säger vännerna.
– Jag fick praktik till slut, men istället för att öva på mitt yrke bad de mig att städa byggplatsen. Det kunde vem som helst göra, säger Maral frustrerat.
"De sa att jag inte fick jobbet på grund av att jag saknade körkort. Det var den första ursäkten", säger Maral.
Något jobb blev det inte efter praktiken. Kvinnorna är överens om att det handlar om diskriminering.
– De tar in folk som inte kan ett ord svenska, men det handlar om billig arbetskraft, för de tillhör inte systemet på samma sätt. De vill inte att vi som är ingenjörer ska jobba som ingenjörer. De vill att vi ska jobba som sjuksköterskor. Med all respekt för dem som jobbar inom vården, men jag har en fullständig utbildning i en bransch där det behövs arbetskraft. När jag jobbade i Mellanöstern äcklades jag av klasskillnaderna, men det är samma sak här också, säger Marals vän.
Kan det inte bero på att det är skillnad på språk och arbetssätt mellan Irak och Sverige?
– Nej, det är mycket lättare att jobba här i Sverige. Vi gjorde ett trevåningshus på ett par timmar. Det var som att bygga lego. Jag behövde bara arbetsleda, mäta och se till att allt stämde, säger Marals vän som tidigare har jobbat som projektledare.
"När jag jobbade i Mellanöstern äcklades jag av klasskillnaderna, men det är samma sak här", säger kvinnan som inte vill avslöja sin identitet.
Efter en misslyckad praktik fick Maral lite hopp. Hon fick jobb som byggledare på ett företag i Linköping och trivdes bra, men där blev hon istället trakasserad av en kollega, som enligt Maral, använde härskartekniker mot henne.
– För mig var det ett tydligt tecken. Ingenjörer brukar vara pragmatiska, lösningsinriktade och inte konfliktsökande. Så var det inte. Jag fick lämna jobbet. Jag pratade med facket, men fick ingen hjälp. Efter flera provanställningar kände jag att det var meningslöst att ens försöka, säger Maral.
Under sitt senaste försök blev Maral utlovad en tjänst som samhällsplanerare i Avesta, cirka 30 mil från Linköping. Hon tackade ja till en provanställningen, men fick inte tillsvidareanställningen som hon var utlovad.
– Jag minns att jag grät hela dagen när jag fick det beskedet.
"Jag minns att jag grät hela dagen när jag fick det beskedet", säger Maral om den utlovade tjänsten som aldrig blev verklighet.
"Ibland känner jag att de intervjuar oss bara som en del av byråkratin. Jag har varit på minst 50 intervjuer", säger Maral.
Den anonyma vännens berättelse är lite annorlunda, även om hon upplevde samma typ av orättvisa behandling. Hon fick jobb och var även projektledare för större byggprojekt, men hela tiden kändes det fel och avslutet på det senaste jobbet är ett mysterium.
– En dag vaknade jag med sjukt barn och ansökte om att vabba. Någon timme senare skickade HR en uppsägning till mig utan någon förklaring. Facket var inblandat och jag fick en ersättning för en period, men jag ville förstå varför jag blev uppsagd.
Än idag har hon ingen förklaring till varför det blev så. Den enda slutsats hon kommer fram till är diskriminering.
– Jag har varit med om det flera gånger. En gång var vi tre personer som konkurrerade om en tjänst, två utländska och en svensk. Svensken fick tjänsten trots att han inte var kvalificerad.
"Jag börjar bli expert på att ganska tidigt se om en arbetsplats är rasistisk eller ej", säger Marals vän.
Historierna fortsätter.
– Det sägs att människor säger sanningen när de dricker. Jag var på en fest med jobbet och när kollegorna blev lite fulla då sa en till mig att jag inte borde vara där.
– När det var explosion i centrala Linköping för några år sedan fick jag höra en del kommentarer på lunchrasten. Det slutade med att jag fick äta ensam.
Den anonyma ingenjören vill understryka att under många år har hon försökt att trycka bort diskrimineringstankarna, men att hon nu har fått nog.
Vännerna säger att de även har funderat på att byta land, men det är inte så enkelt med familj och barn inblandade.