Ingen onödig lyx när Linköping fick kommunal camping

I den optimism som föddes efter andra världskriget ingick tron på en ökad turism. Svenskarna hade då, allt sedan 1939, två veckors lagstadgad semester, 1951 utökat till tre veckor.

Falköpingsbon Erik Bergqvist tog i juli 1949 med sin hustru Greta och dotter Birgit på en tjänsteresa. En julinatt låg de över i Linköpings kommunala campingplats i det nuvarande universitetsområdets allra nordvästligaste hörn. Bild från 12 juli 1949.

Falköpingsbon Erik Bergqvist tog i juli 1949 med sin hustru Greta och dotter Birgit på en tjänsteresa. En julinatt låg de över i Linköpings kommunala campingplats i det nuvarande universitetsområdets allra nordvästligaste hörn. Bild från 12 juli 1949.

Foto: Correns arkiv

Linköping2024-06-15 13:00

Vår stad

Linköpings stad inrättade helt enligt tidsandan 1948 en särskild turistnämnd. Att den socialdemokratiske yrkesläraren Sune Eriksson utsågs till ordförande visar de förhoppningar som knöts till nämnden. Sex år senare blev Eriksson Linköpings förste heltidsanställde politiker.

Inne i järnvägsstationen öppnades våren 1949 Linköpings första turistbyrå. Där arbetade två värdinnor, fru Inga Jagerwall och fröken Britta Lööf.

Redan i november 1945 skrev stadens fastighetsdirektör Åke Eriksson att turismen till Linköping bedömdes ”tämligen snart” få en betydande omfattning. Han förutspådde att turisterna främst skulle bestå av tältande ungdomar. Sedan något år fanns då en provisorisk tältplats i Rydskogen. 

Sommaren 1947 öppnades en mer permanent kommunal campingplats. Den låg i skogsdungen i det nutida universitetsområdets nordvästra hörn mellan nuvarande Universitetsvägen och Olaus Magnus väg.

undefined
De cyklande väninnorna Alice Pettersson och Sonja Isaxon från Jönköping trivdes, trots en sinande brunn, så bra på campingplatsen vid Valla att de stannade en vecka. De besökte dagligen Tinnerbäcksbadet. Bild från juli 1949.

Området, som var stort som tre fotbollsplaner, var inhägnat med ett stängsel med två rader taggtråd. Bekvämligheterna bestod av en brunn med handpump, två torrtoaletter och en soptunna. Inledningsvis togs inga avgifter ut. 

Campingen var öppen under de tre sommarmånaderna. Lantarbetaren Gunnar Rydgren på Valla gård hade, med en ersättning på 75 kronor i månaden, som extraknäck att ha uppsikt över de tältande, sköta markstädningen och tömningen av avträdena. Arrendatorn på Valla gård, Harald Daun, tillhandhöll halm till de tältandes underlag.

Ett annat billigt övernattningsställe var Turistföreningens vandrarhem. Det var inrymt i KFUM:s lokaler i hörnet av Drottninggatan och S:t Larsgatan. Sommaren 1948 var i genomsnitt 26 av de 68 bäddarna upptagna.

undefined
Studenten Lennart Öberg hade i juli 1949 turlig nog fått lift direkt från Stockholm till Linköping. Vid Linköpings västra utfart intervjuade Corren en uppgiven Öberg som såg bil efter bil bara passera. Bild från 12 juli 1949.

Att lifta blev under efterkrigsåren allt populärare. Corren intervjuade sommaren 1949 liftaren Lennart Öberg. Han hade räknat till 24 kollegor bara på sträckan mellan Norrköping och Linköping. I pressen pågick samtidigt en debatt om riskerna, inte minst ur försäkringssynpunkt, med liftare.

undefined
Serverade av Mona Månsson njöt Gun Friberg och Maj Lundgren av varsin gräddbakelse på Weiders konditori den 12 juli 1949. Det var första dagen på över sju år som vispgrädde var tillåtet att saluföra.

I slutet av 1940-talet upphörde en rad av krigsårens ransoneringar och restriktioner. Tisdagen den 12 juli 1949 tilläts åter försäljning av vispgrädde, vilket varit förbjudet sedan hösten 1941. Krigsårens inte alltför välsmakande ersättningar blev historia.    

Midsommarvädret 1949 blev mycket omtalat. Linköping hade på midsommaraftonen som högst 13, 2 grader. På midsommarnatten sjönk temperaturen till 3,5 grader.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!