En man som är tidigare välkänd av Linköpingspolisen dömdes i år till åtta månaders fängelse i Linköpings tingsrätt. Han har tidigare 56 domar mot sig, med en eller fler åtalspunkter i varje. Den nya domen gällde fyra olika brott, det lindrigaste var ringa narkotikabrott och det grövsta var grov stöld. Under tjugo års tid har han blivit straffad för olika kriminella handlingar. Han är också misstänkt för kontokortsbedrägeri i ett annat ärende och där har en övervakningsvideo dokumenterat hans brott. Eftersom utredningsbefäl, Robert Aldén, vet att gärningsmannen inte kommer få sitta i fängelse en sekund längre vid en dom för detta brott, kommer han att förundersökningsbegränsa utredningen som sedan kommer läggas ned, säger han.
– Hade det varit en ostraffad person hade vi drivit detta eftersom att det hade gett påföljder. Ofta hamnar vi i en situation där brottsoffer får höra att vi vet vad som hände, men vi tänker inte utreda, säger han.
Samuel Norlin är polis i yttre tjänst i Linköping och för honom är det här scenariot välbekant. Han beskriver en vardag där arbetet han gör ibland känns meningslöst eftersom många fall läggs ned.
– Som det ser ut nu kommer du aldrig få ytterligare påföljd för narkotikabrott om du redan är misstänkt för misshandel eller villainbrott. Vi släcker bränder men det är bara kortsiktigt, säger han.
När brott begås där man kan förvänta sig en fällande dom har åklagare en absolut åtalsplikt och polisen ska utreda fallet. Men enligt kapitel 20 paragraf 7 i rättegångsbalken kan åklagaren besluta om att inte åtala i de fall där extra påföljder inte är aktuellt och eventuella brottsoffers behov inte åsidosätts. Linköpings vice chefsåklagare, Eva Nemec Nordh, säger att rättssystemet bygger på att gärningsmän blir dömda för det allvarligaste brottet. Om det finns flera misstankar mot samma gärningsman så måste domen ge extra påföljder, annars sker antagligen en förundersökningsbegränsning eller en åtalsunderlåtelse.
– I princip kan man bli immun mot domar för mindre allvarliga brott om man redan är delgiven misstanke för ett grövre brott. Jag har full förståelse för att det här kan tyckas konstigt men det är så lagen är skriven. Det är dock en liten klick personer det här handlar om och vi måste följa lagen utifrån de resurser vi har, säger hon.
Sveriges attityd till brott och straff bygger på en human behandling av människor, även kriminella, och tiden i fängelse ska inte ha som syfte att bestraffa utan vara rehabiliterande. Men Samuel Norlin menar att lagen måste ta hänsyn till brottsoffren också.
– Jag och många kollegor märker hur folk inte anmäler stölder för att de tror att det inte är lönt och ofta känns det inte lönt för oss heller. Sedan finns det gott om folk som är naiva och tror vi har ett annat straffsystem än vi har. Men eftersom vi inte delar ut två domar för två brott och inte utnyttjar hela straffskalan så släpps livsstilskriminella snabbt. Det sticker nog i ögonen hos allmänheten och påverkar förtroendet för rättssystemet. Självklart ska det inte vara jättelånga straff för mindre allvarliga brott men det måste finnas en balans., säger han.
Eva Nemec Nordh ser också hur rättssystemet framför allt använder den lägre delen av straffskalan. Till exempel är straffet för grov misshandel 1–6 års fängelse.
– Men det är väldigt få som får höga straff. Jag skulle säga att åttio procent av domarna ger ett till två års fängelse. Vid till exempel narkotikabrott är det vanligare med straff på den högre delen av skalan eftersom att vi kan följa internationella konventioner och brottet är lätt mätbart, säger hon.
Eftersom fängelsevistelser ska fokusera på rehabilitering är korta straff kanske inte det effektivaste, säger Samuel Norlin.
– Om du har varit missbrukare hela ditt vuxna liv och det livet är det enda du känner till så kommer du sannolikt inte rehabiliteras på tre månader, kanske inte på ett år heller.
Att utreda samtliga mängdbrott och längre fängelsestraff skulle bli ytterligare kostnader för skattebetalare. De pengarna måste såklart komma någonstans ifrån men Samuel Norlin menar att det blir stora kostnader att inte frihetsberöva mängdbrottslingar också.
– Det är inte bara en fråga om rättvisa. Vi märker hur det blir lugnare i Linköping när livsstilskriminella sitter inne. Det kostar samhället pengar med personer som begår mer än ett brott om dagen, säger han.