Sofia Hedberg ringer för att få ytterligare uppgifter om EU-migranten vars legitimation hon kontrollerar. Bilen visar sig ha körförbud.
Tre snabba knackningar på rutan till den skraltiga skåpbilen. En vänlig men bestämd uppmaning till gestalterna som skymtas liggande därinne:
– Kom ut. Polisen här. Id-kort, tack!
Polisen Sofia Hedberg väntar medan skjutdörren till skåpbilen dras åt sidan. En ung man kliver ut och räcker något sömndrucken fram sin legitimation. Hon ringer en kollega och får kontroll på mannens identitet medan de två andra männen tar sig ut ur bilen.
Det är en mulen förmiddag i oktober, i en skogsdunge i utkanten av Linköping. Det var kallt att sova i bilen, berättar de unga männen. Men att sova i tälten som skymtar bland träden är ännu kallare.
Männen kommer från Rumänien och Sofia Hedbergs kontroll visar att de inte är efterlysta eller finns i polisens register. Det gör däremot den svenskregistrerade skåpbilen. Den är belagd med körförbud sedan 2017.
– Det finns inga jobb i Rumänien. Här finns lite jobb ibland, förklarar en av männen på en engelska som stapplar.
Vad jobbar ni med då? Vem jobbar ni åt?
– Vi bygger.
Han visar med händerna snett satta mot varandra; de bygger tak, hus.
– Asfalt också. Och sten, i trädgårdar.
Vem männen påstår sig jobba åt förblir oklart. Det pratas om en man som talar engelska med dem. Som inte skriver kontrakt men som ringer och säger var det finns nya jobb.
Sofia Hedberg är här för tillsyn tillsammans med tjänstepersoner från kommunens stadsmiljökontor, enligt det arbetssätt som Polisen och kommunen sedan flera år har när det gäller illegala bosättningar. Efter personkontrollerna går de in i lägret. Där finns Maria och Vasili som byggt ett av de tiotal tälten i dungen.
Maria, som kanske är drygt trettio, kan brottstycken av svenska. Hon säger att corona-viruset gjort det svårt att få jobb i Rumänien. Det var inte enkelt förut heller.
– Jag har inte gått i skolan. Jag kan inte läsa, inte skriva, säger hon.
Marias och Vasilis ”hem” är två lastpallar som bär madrasser, täckta med presenningar över brädor. Intilliggande tält är liknande konstruktioner. Över ett rangligt bord ligger en julduk med tomtar och snögubbar.
Maria jobbar inte. Hon ber folk om pengar utanför livsmedelsaffärer och butiker. Maria ser ut att tillhöra den romska minoritetsbefolkningen i Rumänien. Hennes berättelse liknar de berättelser som jag tog del av under redaktionens reportageresa i Rumänien 2013. Vi mötte romska barn som portades från skolor på grund av sitt ursprung, vuxna analfabeter som inte kunde få jobb. Tältet som Maria och Vasili lever i här, i en skogsdunge i Linköping, liknar de sämsta av de bosättningar som vi såg på den rumänska landsbygden under reportageresan.
Maria säger att hon har tre barn i Rumänien. Hennes mamma tar hand om dem.
– Vi skickar pengar. Posten, säger Maria och pekar obestämt bort från dungen.
Så här är Sveriges lag, ingen får långtidscampa fritt på kommunal mark, förklarar Sofia Hedberg för Maria. Hon motsätter sig inte reglerna, men är mycket bekymrad.
Lägret som Maria, Vasili och de andra har byggt upp är en förbjuden bosättning. I Sverige får ingen campa på kommunal eller privat mark vecka efter vecka och använda naturen som toalett. Sedan 2014, när en grupp romer slog läger under Tullbron i stan, har Polisen och kommunen samverkat om att avhysa bosättare.
EU-migranternas närvaro i Linköping har orsakat politiska utspel. Och osämjan om vad som bör göras är idag uppenbar.
I april 2020 skickar Sverigedemokraterna en interpellation till Linköpings kommunfullmäktige där partiet kräver svar: Varför tillåter kommunens styrande att migranter bygger läger? SD vill veta ”vilka åtgärder som den styrande minoriteten tänker vidta för att motverka illegala bosättningar”, som de skriver i interpellationen. Grundproblemet är att migranterna inte har något i Sverige att göra, de är här för att tigga, bedriva människohandel och begå brott, enligt SD:s Chris Dahlqvist.
Sista veckan i september 2020 skickar Socialdemokraterna ut ett pressmeddelande med rubriken ”Ta itu med illegala bosättningar i Linköping”. Kristina Edlund, gruppledare för Socialdemokraterna och kommunalråd i opposition, riktar kritik mot kommunens ledning, som enligt S gör för lite för att få bort bosättningarna. ”Vi behöver bryta upp de olovliga boplatserna och kontrollera att vi inte har personer som befinner sig i Linköping illegalt”, säger Edlund i pressmeddelandet.
S skriver att kommunen bör samarbeta med polisen för legitimationskontroll och koppla in socialtjänsten om det finns barn i lägren. I en intervju med oss med frågor om pressmeddelandet säger Kristina Edlund:
– För mig är det tydligt att vi behöver en politisk ledning som säger att det råder nolltolerans mot bosättningar i Linköping. Polisen, i samarbete med samhällsbyggnadsförvaltning och socialförvaltning, behöver jobba tydligt mot dem. Så fort vi ser en illegal bosättning ska vi vara där från kommunens sida. Jag ser tyvärr inte att vi gör det i den utsträckning som skulle behövas.
Kommunens personal markerar att bosättningen inte är tillåten. Migranterna kommer att tvingas att flytta, ingen får campa fritt och använda naturen som toalett.
Kristina Edlund beskriver att hon kontaktats av Linköpingsbor som framfört oro och kritik mot migrantlägren. Edlund har också själv sett ett läger.
– Från Socialdemokraternas sida vill vi poängtera att det är nolltolerans mot illegala bosättningar. Jag är oroad över det parallellsamhälle som vi ser växer fram. Det finns ett skuggsamhälle med människohandel, prostitution och svart arbetskraft. Det kan vi aldrig acceptera, säger Kristina Edlund.
Sveriges regering borde pressa länder som Rumänien till att ta hand om sin egen befolkning, anser hon, regeringen borde inte lämpa över på kommuner att finna lösningar. På kommunal nivå vill Edlund att Linköpings ordningsföreskrifter nu ses över. Hon säger att hon talat med lokala handlare som berättar om ”utmaningen” att ha personer som tigger utanför deras butiker.
Är det ett kommunalt tiggeriförbud som ni Socialdemokrater tänker er?
– Ett eventuellt tiggeriförbud måste ligga på nationell nivå. Men vissa kommuner har infört krav på tillstånd för insamling, som man betalar för. Och där har man inte tiggare i samma utsträckning, säger Kristina Edlund.
Tälten i dungen består av lastpallar, madrasser och presenningar. Ägarna kommer att få riva och avlägsna dem.
Muharrem Demirok (C) är en del av styret som kritiseras. Han leder miljö- och samhällsbyggnadsnämnden som hanterar frågan om bosättningar på kommunal mark. Demirok konstaterar att styrande och opposition har samma syn på att lägren, och migranternas situation i hemländerna, är ett problem – men är helt oense om hur problemet ska lösas i Linköping. Lösningen är inte nolltolerans där kommun och poliser rycker ut så fort ett nytt läger tagit form, anser Demirok.
– Vi har en låg toleransnivå. Men de här människorna försvinner inte för att bosättningarna försvinner. Vi försöker ha en hållning så att de ändå ska ha en dräglig tillvaro och inte få polis med batonger på sig så fort de slår läger. Varken vi, eller polisen, eller frivilligorganisationer som vi samarbetar med, ser det som en görlig väg, säger Muharrem Demirok.
Idén om ett tillståndskrav för insamling som vissa kommuner infört motsätter han sig:
– Jag delar inte uppfattningen att det är så man bemöter människor som befinner sig i en svår situation.
Demirok är också kritisk till kritiken.
– Sverigedemokraterna lämnade en interpellation i våras som gick ut på precis samma sak som Socialdemokraterna säger nu. Det här problemet har varit känt långt innan den där interpellationen skrevs. Och jag har inte hört ett ord från S i den här frågan förrän nu, säger han.
Sofia Hedberg planerar med kommunens representanter: Kommande vecka ska de träffa migranterna igen, med tolk, och göra klart för alla att lägret måste brytas upp.
I migranternas läger i skogsdungen förklarar polisen Sofia Hedberg för de kvinnor och män som befinner sig där att tälten måste bort, liksom bilarna. Kommunens tjänstepersoner sätter upp förbudsskyltar. De väljer den här gången att inte medverka med namn och bild i tidningen. En handfull påstridiga Linköpingsbor ser som sin uppgift att ringa ned stadsmiljökontoret med långtgående åsikter om hur migranter och läger borde hanteras, och tjänstemännen säger att de inte hinner hantera inringarna.
Sofia Hedberg är frågande till politiska krav på nolltolerans och legitimationskontroller. Illegala bosättningar bryts upp. Personer kontrolleras.
– Vi ser ingen organiserad brottslighet kopplad till just den här gruppen. Vi har inte upptäckt någon form av människoexploatering. Vi gör personkontroller när det är befogat och lämpligt. Vi kontrollerar inte alla personer som vi träffar på som kommer från ett annat land. Det här är ju EU-medborgare, säger hon.
Den ena av kommunens tjänstepersoner sveper med blicken över tälten i dungen.
– De får inte bo här. Men vi vill inte heller bedriva människojakt, säger han.