Trots att Oliwer Lundin (till vänster) och Fredrik Bromander (till höger) både bor och arbetar centralt i Linköping kan de inte röra sig mellan platserna utan att mötas av blickar och skällsord.
41-årige Fredrik Bromander och 24-årige Oliwer Lundin har varit ett par i två år. I deras liv finns många människor som uppskattar dem, det är de noga med att belysa. Samtidigt tvingas de dagligen ta emot både blickar och glåpord.
– Tänk om vi skulle få betalt för alla gånger folk pekar och stirrar på oss, spekulerar Oliwer.
– Ja, vad rika vi skulle vara, fyller Fredrik i.
Paret tror att många blickar kan bero på Oliwers normbrytande utseende, där både smink och klackar är vanligt förekommande.
– Jag bryr mig inte alls längre, hur konstigt det än låter, säger Oliwer och fortsätter snart:
– I grunden tror jag det är för att jag var den enda mörkhyade i en liten ort under min uppväxt, så jag har alltid varit van vid ord och blickar. När jag "kom ut" för tio år sedan bestämde jag mig för att inget, eller rättare sagt ingen, skulle få påverka mig. Därför rinner kommentarer bara av mig idag.
– Ja, man bygger upp en styrka som hbtqi-person, för man vet att det är lite tuffare än att vara normativ. Jag känner ingen egentlig rädsla, men det kanske man borde göra i en stad som Linköping där problematiken fortfarande är så stor, fyller Fredrik i.
Oliwer och Fredrik utstrålar en trygghet i sig själva, trots hot, hat och blickar.
Trots all kritik paret möter på daglig basis vägrar de ta åt sig.
– Vi kommer aldrig ändra på oss, det får människorna runt oss göra, slår Fredrik fast.
Minns ni något specifikt tillfälle då ni blivit utsatta?
– I våras när vi på stan kom en man fram till Oliwer och sa att "usch, du borde inte finnas". Vi sa bara åt mannen att gå därifrån, men en kvinna på platsen ville inte vara lika förstående mot mannen. Hon såg till att han lämnade platsen omgående medan hon skrek efter honom hur värdelös han var och att han borde sitta hemma under sin sten om han inte kan se det vackra i olikheter, berättar Fredrik.
Fredrik berättar att han och Oliwer får tänka igenom när och var de håller hand. Det kanske de inte gör om de går hem från stan under natten, till exempel.
En del av hatet, liksom det som mannen kände, grundar sig nog i okunskap, spekulerar Fredrik vidare.
– Folk vet inte att jag och Oliwer lever som vilket par som helst i vår vardag. Vi är inte annorlunda bara för att vi är hbtqi, säger han.
Hbtqi+ är ett samlingsbegrepp för homosexuella, bisexuella, transpersoner, queerpersoner och intersexuella. Pluset är menat att inkludera även andra identiteter och sexualiteter.
Vad kan göras för ett mer öppet och accepterande klimat?
– Vi måste prata mer om hbtqi-frågor, både i skolor och hemma, och visa att det inte är något konstigt. Det här med att "komma ut" ska inte ens vara en grej man behöver göra, säger Oliwer och tillägger sedan:
– Det bästa hade varit om vi inte ens hade behövt ha det här samtalet. Att leva som hbtqi-person ska inte vara något speciellt.
Fredrik Bromander och Oliwer Lundin.
Fredrik håller med.
– Jag tror att det vi sitter och gör nu också är viktigt, att kommunicera och normalisera i media. Det ska inte vara konstigare att vi sitter i en intervju än att ett heterosexuellt par gör det, säger han.
Föräldrar måste också ta ett större ansvar, menar paret.
– Är du uppfostrad att hata någonting är det svårt att tvätta bort det med några lektioner i skolan. Vi behöver mer acceptans från den nya föräldragenerationen, säger Fredrik.
Trots att varken han eller Oliwer berörs speciellt mycket av det hat som de ständigt möts av, vill de ta kampen för andra utsatta.
– Vi tycker inte synd om oss själva, men vi möter en generation av ungdomar som får utstå samma saker som oss och de är inte lika härdade. Vi känner så mycket för dem, säger Fredrik.