När vi kommer på besök i servicehuset på Mårdtorpsgatan har Leanlinks hemtjänstpersonal en välförtjänt kafferast. Klockan är halv tio och de flesta har varit farten sedan sju för att hjälpa brukarna med morgonbestyren.
– Efter fikat är det dags att ge sig av igen. Då handlar det mycket om städning, inköp och promenader, berättar verksamhetschefen Annette Söderberg.
Det sitter tolv anställda vid fikabordet, och när vi frågar hur många som är födda utomlands åker åtta armar upp i vädret. Bland dessa åtta finns mycket värdefull, samlad språkkunskap. De talar kurdiska, bosniska, somaliska, assyriska, arabiska och tyska.
– Många brukare uppskattar väldigt mycket att det kommer någon som kan tala deras språk. Så därför försöker jag lägga schemat så att vi kan tillgodose det så mycket som möjligt, säger Maria Bengtsson som är samordnare.
– Det finns till och med de som bara vill ha hjälp av personal som kan deras språk, fortsätter hon.
Det omvända förekommer också. Trots att alla i fikarummet talar bra svenska så händer det att äldre svenskfödda brukare som inte har haft så mycket kontakt med invandrare i sitt liv tycker att de är svåra att förstå.
– Några säger att de inte vill ha hjälp av oss som är födda i andra länder. Då får man bara bestämma sig för att inte ta det personligt, säger Shler Edin.
I båda fallen får man försöka komma överens med brukarna om en bra lösning. Det går inte att tillgodose alla önskemål om personalens språkbakgrund, då skulle schemat inte gå ihop.
– Det brukar alltid lösa sig efter ett slag. Då är det viktigare att ta hänsyn till sådant som att en del kvinnliga brukare inte vill ha hjälp av män när de duschar, säger Annette Söderberg
I personalgruppen tycker man bara att det är roligt att ha kollegor från olika länder. Dagens samtalsämne vid fikat är hur man firar jul, det finns alla olika varianter beroende på vilken kultur man kommer från och hur länge man bott i Sverige.
Men vid några tillfällen har religionstillhörighet skapat problem.
– En person som jobbade här kunde av religiösa skäl inte duscha de äldre, och heller inte diska tallrikar där det hade legat fläskkött. Men det fungerade inte, man måste kunna utföra de arbetsuppgifter som ingår, säger Annette Söderberg.
Fikarasten är snart slut och personalen ska i väg. Några av brukarna bor i servicehuset men de flesta bor i vanliga bostäder i Ryd. Det gör att man numera ställer ett tydligt krav på de anställda: De måste kunna cykla.
– Jag lärde mig cykla som vuxen här i Sverige, och det var svårt! Men nu cyklar jag överallt, berättar Nihaeat Ali och skrattar åt minnet.