Jag förstår att det för många män kan vara provocerande med en kvinnodag. Sitter man arbetslös och frånskild med en förlorad vårdnadstvist i knät är det lätt att känna att man inte tillhör den priviligierade gruppen i samhället. Det är också lätt att se slipade feminister med vassa munläder, välbetalda jobb och självklara plattformer för sina åsikter som personer med både större ekonomisk och politisk makt. För så är det ju: alla män är inte de facto överordnade kvinnor om man enbart väljer att se saker ur individperspektiv och vägrar snacka strukturer.
Men man måste inte ställa sin egen olycka emot någon annans. Man måste inte se en kvinnodag som en manifestation för mansförtryck, lika lite som man måste se Hörselskadades dag (18 oktober) eller Grynkorvens dag (24 maj) som attacker på mig som hörande vegetarian.
Men visst, frustrationen är förståelig. Jag önskar bara att den kunde ta en annan riktning. I den bästa av världar skulle energin användas till att bekämpa de orättvisor man anser sig drabbad av. Att pojkar får sämre betyg och att män inte blir trodda när de söker hjälp för våld i nära relationer beror inte på att feministerna kämpar för våldtagna kvinnors rättigheter. I stället för att rya ut i ett utfall om ”statsfeminism”, ”genustalibaner” eller andra flashbackfloskler: prova att tänka ut hur mansorättvisorna skulle kunna brytas. Kanske kommer du fram till att fler pappamånader skulle ge dig mer makt över barnen och hemmet. Kanske kommer du fram till att det är en alltför snäv syn på manlighet som ställer sig i vägen för ett fullödigt liv. Kanske kommer du fram till att de flesta feminister faktiskt inte alls är emot en bättre värld för alla.
Feminismen har gått för långt och över gränsen, är en vanlig åsikt. Jag håller inte med. För tio år sedan tävlade politikerna i vem som var mest feministisk. I dag tappar vi hakan när vi plötsligt får en jämställdhetsminister som kallar sig feminist.
Vi har fått ett hårdare debattklimat i det här landet, vilket bland annat beror på att utvecklingen av internet i allmänhet och sociala medier i synnerhet har gjort det väldigt lätt att tömma sin skit i vilken papperskorg som helst. Men också att de högerextremas framfart i hela Europa har förskjutit gränserna när det gäller hur konservativa åsikter man kan ha utan att anses som koko.
Att de värsta näthatarhotarnas vidrigheter är förskräckliga håller de flesta med om, men jag oroar mig också över hur i övrigt allmänbildade och icke förtryckta människor (män som kvinnor) känner sig så hotade av feminismen att de anser sig tvungna att ta till de mest ohederliga knep för att trycka ner den. Att fokusera på extremer som ett par tjejers kamp för rätten att bada topless på ett badhus i Malmö eller en liten kvartersteaters uppsättning av SCUM-manifestet (och kom igen – de som gillar kvinnohat fick ju ett helt Strindberg-år ...) när kvinnor i arbetaryrken fortfarande i snitt tjänar 20 000 kronor mindre i månaden än män med tjänstemannayrken (16 926 respektive 36 666 kr i snitt 2012 i faktisk grundlön, källa SCB) och när den farligaste platsen för kvinnor fortfarande är hemmet ... tja, det gör inte världen bättre för vare sig män eller kvinnor. Dessutom är det direkt oansvarigt, eftersom all osaklig förskjutning av debatten göder nättrollens vilja att skicka i väg ännu några våldtäktshot till valfria ungfeminister.
Rom byggdes inte på en dag, men vad säger ni? Ska vi försöka kravla oss upp ur skyttegravarna?
Diskutera i smågrupper och så hörs vi igen 19 november på internationella mansdagen för utvärdering.