Vi träffas i Aunes lägenhet i centrala Linköping. Trots sina 100 år är hon pigg och klarar det mesta själv, även om hemtjänsten kommer några gånger på dygnet.
Vi sätter oss i soffan med utsikt över Trädgårdsföreningen och Aune börjar minnas det sekel som hon levt.
Aune föddes på en gård i Mäntyharjus kommun i Sankt Michels län i sydöstra Finland. Vid den här tiden, 1916, tillhörde Mäntyharju tsar-Ryssland. Gården låg så nära gränsen att vid självständighetskampen mot Ryssland 1917, kom ryska soldater som skövlade byarna och stal mat. Stridigheterna mellan den borgerligt ”vita” sidan och den socialistiska ”röda” sidan gjorde saken än värre.
– Som tvååring fick jag tystnadsplikt av far. Om ryssarna eller soldaterna kom skulle jag inte förstå någonting och framför allt inte prata, säger Aune och fortsätter:
– Pappa var i mars 1918 ute i skogen och hämtade upp lik efter striderna. Liken lades i en släde med en presenning över. En rysk patrull upptäckte honom och de ryska soldaterna pratade om att det kunde finnas ammunition bland liken. Tack vare att pappa kunde ryska tog han sig ur situationen.
Aune växte upp på gården i Mäntyharju och fick lära sig allt som hade med jordbruk att göra.
– Vi fick god hjälp av två pigor som jobbade på gården, men visst var det mycket slit.
Vid 14 års ålder mötte hon sin kärlek: Östen Wirén, en skärgårdskarl som kunde fem språk. Anledningen var att Östens föräldrar hade utvandrat till USA, men återvänt till den finska jorden.
Giftermålet fick dock vänta tills Aune fyllde 19 år (1935) och sedan kom barnen en kort tid därefter. Sonen Kaj föddes 1936 och dottern Inga-Lill 1937.
– Kaj var besvärlig, säger Aune. Jag fördes till sjukhuset i Kotka och Kaj föddes med kejsarsnitt, säger Aune och tänker på de läkare som bistod henne. På den tiden var kejsarsnitt något nytt och jag skulle inte sitta här utan de där läkarna.
Den unga familjen flyttade till Kotka och senare till Sunila för att Östen skulle få närmare till sitt jobb som kamrer på ett skogsbolag med en massafabrik utanför Kotka. Östen hade också en militär grad: han var kapten i det som vi på svenska skulle kalla kustartilleriet.
Efter förhandlingar med Stalins Sovjetunionen 1939 kallade Finland in reservister, gränstrakterna utrymdes och skyddsrum grävdes. Vinterkriget stod för dörren.
– Jag glömmer aldrig när de ringde. Östen fick fyra timmar på sig att bli färdig. Han skulle ut för att försvara Finland.
Aune blev kvar i hemmet med två små barn. Hon hade alltid varit engagerad i lotta-rörelsen sedan barnsben och maten började tryta. Hon stod inför ett beslut: snart skulle hon bli inkallad och vad skulle då hända med barnen?
Östen tog beslutet: barnen skulle till det neutrala Sverige.
Hur kändes det att skicka barnen?
– Det vill jag inte tala om, säger Aune och skakar på huvudet och vänder bort blicken.
Barnen, fem och sex år gamla, fick åka tåg från sydöstra Finland, via Haparanda, för att stiga av i Malmö där ett barnkarantänläger fanns. Senare skulle de hamna i Södermanland.
Aune har också ett minne från kriget tillsammans med sin svärfar.
– Vi var ute och lade strömmingsgarn. Plötsligt fylldes himlen av fyra flygplan. Plan var inte så vanliga vid den tiden, så vi ställde oss upp i båten och vinkade till piloterna.
– När vi gick i land kom min svärmor. Hon hade hört på radion att flygplanen var ryska. De hade just varit och bombat Helsingfors, Lovisa och Borgå.
I Finland fick Aune flera inkallelser till olika frontavsnitt, speciellt i Karelen i det så kallade fortsättningskriget.
– De syner jag mötte vid fronten vill jag helst behålla för mig själv.
Men några gånger under kriget kunde hon träffa sin man.
– En gång kom han hem tidigt på morgonen. Jag låg och sov och Östen hade händerna på ryggen när han klev in i rummet. Jag tänkte att han plockat blommor, men det visade sig att han gjort teckningar på våra barn. Fina teckningar, då kom gråten.
Fortsättningskriget pågick och snart hade sovjetiska trupper erövrat Karelen och hotade Finland. Aune kommer ihåg datumet, 21 juni 1944, när grannen kom med ett bud:
– Kapten Wirén har stupat på vägen hem.
Begravningen skedde på Kymmene kyrkogård. En katafalk med Östens pistoler ovanpå.
Aune visar mig en bok där begravningsgästerna skrivit sina hälsningar. Sida efter sida läser vi och Aune förklarar vilka som skrivit. Här får jag veta vilka medaljer som Östen fått för tapperhet och mod.
– En fantastisk man och pappa, är Aunes sammanfattning.
Efter kriget åkte Aune till Sverige för att söka efter sina barn. Ledtrådarna ledde till Eskilstuna. Kaj fanns på Hagby säteri och Inga-Lill på näraliggande Skogaholm.
Hur var det att återse sina barn efter drygt sex år?
Aune skakar på huvudet och vänder bort blicken igen.