På cykeln på väg till intervjun med Paul Håkansson, Östgötatrafikens vd och Linköpings nyutnämnde kommundirektör, funderar jag på två frågor.
Vad får honom, efter så många år i stormens öga, att ta nya tag i en av länets tyngsta roller?
Och varför har han valt den oansenliga, ganska ruffiga, Karlbergsplan som intervjuplats?
När jag lämnar intervjun ett par timmar senare inser jag att svaren på just de frågorna säger det mesta om människan Paul Håkansson.
Trots att jag är några minuter tidig så sitter han där och väntar på mig, på en stor sten intill parkeringen, och är det något jag lärt mig under ett kvarts sekel som journalist så är det att intervjuobjekt som är tidiga till intervjun tycker om ordning och reda.
Paul reser sig, greppar sin röda Östgötatrafikenryggsäck, och möter mig vid cykeln. Vi hälsar och jag kastar ur mig en av mina frågor:
Så varför möts vi här?
– Det är ju det gamla militära övningsområdet det här, så här jag varit väldigt mycket, i min ungdom, under min värnplikt och tid som yrkesofficer på A1 och på senare år också en del när min dotter spelade fotboll.
En titt i de östgötska tidningsarkiven ger att Paul Håkansson är en av vårt läns mest omskrivna personer på den här sidan millenieskiftet. Inte så mycket om privatpersonen och människan, mest om det socialdemokratiska landstingsrådet som ansvarat för omstridda neddragningar på Vrinnevisjukhuset i Norrköping och Motala lasarett.
När det stormade som värst, 2003–2004, hotades Paul till livet flera gånger.
2008 lämnade han politiken och gick över till Östgötatrafiken där han idag är vd.
1 januari tillträder han som kommundirektör för Linköpings kommun.
Från parkeringen vandrar vi in på Karlbergsområdet och tar sikte på en av bänkarna intill stora fotbollsplanen.
Militären, landstinget, kollektivtrafiken, känner du att du gjort rätt vägval i livet?
– Ja, det gör jag. Jag ångrar inget.
För att du är sådan som person eller för att det verkligen känns rätt?
– Det är nog både och. Jag är en framåtblickande person som vill leva här och nu.
Vi promenerar sakta, Paul tittar sig mycket omkring, det märks på honom att det är nostalgisk mark vi går på.
1978 gjorde han värnplikten här och blev efter den kvar på A1 till 1989, den mesta tiden som officer. Nyårsafton 1997 lades A1 ned och idag, närmare 20 år senare, är garnisonsområdet fullt av moderna bostäder, företagslokaler och offentlig verksamhet.
Paul tittar upp mot garnisonsområdet på andra sidan Haningeleden, mot bostadshusen i Hagaberg, och säger:
– Jag tycker det var fel att lägga ned regementena i Linköping. De höll hög kvalitet, det var lätt att rekrytera till dem. Men det gick ju bra, det blev ingen sysselsättningskris, vilket jag heller aldrig trodde det skulle bli.
– Garnisonen är ett bra exempel på Linköping. Man har bevarat miljön fint. Du har bostäder, bevarade kulturmiljöer, offentlig verksamhet men också hightech som NFC (nationellt forensiskt centrum, tidigare SKL). Och nu 20 år kan vi exploatera nästa etapp, där vi sitter nu.
– Här har man gått många gånger, säger han och pekar på en grusväg som sträcker sig från garnisonsområdet längs med fotbollsplanen.
– Där borta, bakom målet, låg skjutbana A. En gång var det en som sköt med automatvapen ända uppifrån garnisonsområdet och ut här på övningsområdet. Inte så smart.
Han ler åt minnet och börjar skratta åt ett annat:
– Flott-Olga var en liten klassisk korvkiosk vid kasernvakten. När man kom till garnisonen på söndagskvällen så hade hon alltid öppet. Då gick man dit och tog sin kvällsmat.
– Jag trivdes i det militära. Några av mina bästa kompisar än i dag, 35 år senare, är de jag gick Karlberg (militärhögskolan i Stockholm) ihop med. Man lever så nära, känner varandra totalt.
Varför slutade du?
– Förutom historieintresset, som gjorde att jag lockades av det militära, så var jag tidigt politiskt intresserad och gick med i SSU. Det var 70-tal och väldigt polariserat mellan socialdemokrater och moderater i uppväxt, synsätt, förhållningssätt och kamratskap.
– Jag blev mer politiskt aktiv i mitten av 80-talet, ordförande i SSU Östergötland och kom in i landstinget som suppleant, ersättare i direktionen på det som då hette Ril (regionsjukhuset i Linköping). Så när jag var på repövning 1988 så kom det en mc-ordinans att jag skulle ringa landstingsrådet Ragnar Gustafsson. Han bad mig bli ordförande för direktionen i Ril. Det blev jag och där blev jag kvar i 18 år på lite olika poster.
– I militären hade jag kommit i den situationen att jag skulle blivit generalstabsaspirant eller liknande och då hade det inneburit fyra år i Stockholm. Jag tycker om Stockholm men jag kan inte tänka mig att bo där.
– Mina karriärval är inte bara en slump, de grundar sig mycket på mina intressen, att jag har visat en förmåga och fått andras förtroende.
Paul berättar om en lycklig uppväxt i Norrköping, mamma var hemsamarit och pappa typograf, och familjens tid delades mellan tvårummaren i Ljura och sommarhuset i Strömfors.
– Vi levde långa perioder uppe i Kolmården, i sommarhuset. Det var en viktig del av uppväxten under en lycklig tid i Sverige. Jag tillhörde en generation som tack vare en bra utbildningsorganisation kunde välja vad jag ville bli. Ingen i min släkt hade utbildat sig som jag gjorde.
– När jag växte upp i Norrköping på 60- och 70-talet var Linköping en stad vi åkte till för att hälsa på släkt och vänner. Det var ganska få i min föräldrageneration som flyttade till Linköping. Norrköping hade stark sysselsättning. I min generation, jag är 57 år, har däremot många flyttat från Norrköping till Linköping.
– När jag kom till Linköping hade stadskärnan runt 50 000 invånare, idag nästan 40 år senare ungefär 110 000. Så det är väldigt många som har flyttat hit. De flesta jag känner här är inflyttade.
– Linköping har ju haft inflyttning från andra länder i flera omgångar, bland annat kom ju många från Italien till Saab efter kriget när Capronis fabriker utanför Milano var sönderbombade. Det blev som en mindre italiensk koloni i Linköping då. En del valde Saab, andra tog sig in på andra branscher.
– Just detta är en av tjusningarna med Linköping och en av anledningarna till att jag attraheras av jobbet som kommundirektör. Det är en öppen stad som tagit emot många människor genom åren.
Människor här är öppna och internationella.
– Linköping har ändrat karaktär. Från att ha varit en garnisonstad, en biskopsstad och en residensstad som präglades av ett antal östgötaföretag, som Östgötabanken, Östgöta brandstodbolag, Östgöta Correspondenten och några till. Det var en liten stad som tog slut ungefär där Trädgårdsföreningen började.
– Föreningslivet i Linköping växte på den tiden, det bildades många sociala nätverk, som Rotary och Old Fellow och historikerna beskriver ju att mycket av Linköpings tillväxt har skett i slutna sällskap. Stora slutna sällskap.
– Idag präglas Linköping fortfarande av ett starkt föreningsliv, men också av Saab, Mjärdeviföretagen, universitetet och universitetssjukhuset, som alla är stora världar i staden. Som jag ser det är det först nu, i min barngeneration, bland de som är 20-30 år, som dessa världar blandas.
– I dagens ungdomsgeneration finns många som är uppväxta i Linköping men som har väldigt olika bakgrund i sina familjer, även internationellt. Bredden Linköping har i sin bakgrund, som stadens öppenhet har lagt grunden till, är en stor tillgång. Att staden i många år har berikats med utländska influenser gör den välkomnande, vilket också är ett måste om vi ska kunna växa så som den politiska ledningen varit tydlig med att vi ska.
– Framför allt har man ju varit tydlig med att vi ska förtäta stadskärnan och det kommer säkert utmana en del konservativa. Hur staden växer beror mycket på vilket förhållningssätt de som bor här som individer.
Själv bor Paul numer i Rinna i Boxholms kommun, där han och hustrun Madeleine har ett hus som styckats av från hennes föräldragård.
– Jag trivs på landet, jag trivs med det enkla. I jobbet är det folk hela tiden, möten med människor hela dagarna, det gör mig asocial när jag kliver ur det. Madeleine och jag kan sitta med våra läsplattor en hel kväll, och kanske säga tio meningar till varandra, och trivas ypperligt med det. Madeleine jobbar också med folk hela tiden, på apotek.
– Många pendlar från Boxholm till Linköping, Östergötland har blivit närmare och ungdomsgenerationen rör sig obehindrat i länet. Det är vanligare idag att man bor på ett ställe och jobbar på ett annat. Pendeln är en del av det. På det sättet växer Östergötland ihop.
Hur ser du på ditt nya jobb som kommundirektör?
– När jag började som sjukvårdspolitiker var jag ung och lärde mig väldigt mycket. Och när jag började på Östgötatrafiken lärde jag mig mycket om kollektivtrafik. Men i min nya roll kommer jag inte lära mig all kommunal verksamhet, det är omöjligt. Jag ser mig mer som ett stöd för förvaltningscheferna, som också ska se till att dialogen mellan politik och förvaltning fungerar. Mitt jobb som kommundirektör ser jag mycket som att vara lagledare.
– Alex Fergusons ledarskap i Manchester United tilltalar mig. Uthållig i många år, ville alltid vinna och med stort hjärta för sina spelare.
Men segrar har ett pris, du har själv blivit hotad flera gånger. Vad får dig att fortsätta i så pass utsatta roller?
– Drev och kampanjer är delar av en värld jag valt att verka i, så det måste jag ta. Hot däremot krävde en mental omställning. Det påverkar familjen på ett annat sätt. Barnen var inte så gamla då, runt tolv år, och när larm monteras hemma och det finns säpovakter nära, då blir det påtagligt för hela omgivningen. Hoten slog in i hemmet.
Ändå tröttnar du inte?
– Nej, jag har alltid sovit bra och alltid återhämtat mig snabbt. Läsning är min bästa avkoppling. När jag besökte min gamla pappa nyligen, han är 92 år och bor på ett vårdboende, och berättade om nya jobbet så sa han ”ja, du verkar inte vilja ha det lugnt, pöjk”.
Vad ser du som största utmaningen för Linköping, en stad med god tillväxt och ekonomi?
– Risken är att man blir för spendersam. Alla har det inte så fett, men alla betalar kommunalskatt, då gäller det att vi använder varje kommunal krona på bästa sätt. Vi måste alla tänka till två gånger innan vi använder kommunala medel.
Vi avrundar intervjun och på cykeln tillbaka till redaktionen förstår jag att Paul Håkansson inte är typen som tröttnar, han bara byter fokus och fortsätter gasa.
Vid nyår är det dags för nästa byte.