I en stuga sitter två syriska barn och längtar efter sin mamma. I ett boende sitter en ensamkommande afghan och drömmer om att bli en del av det svenska samhället. Och i stadshuset sitter en politiker som så gärna vill hjälpa till, men samtidigt delar medborgarnas oro för framtiden.
– Det är väldigt bra här. Bekvämt och tryggt. Vi hade förlorat det allra viktigaste, trygghet för våra barn, men det har vi nu, säger Walaa Abo Souf.
Vi sitter i en liten stuga i Linköpings kommun. Walaas och hennes familjs bostad sedan en och en halv månad. Människor kommer och går, hälsar, sätter sig en stund i ett hörn och försvinner igen. Barnen, små glada yrväder i täckjackor och kardborreskor, ramlar också in och ut.
I stugområdet bor elva syriska familjer, som alla anlände samma vecka i början på hösten. På dagarna tränar de svenska med Röda korset eller ABF. Migrationsverket har de inte sett till sedan de blev avlämnade.
– Skolan är väldigt bra! säger Walaa Abo Souf.
Hennes son, Mohamed Karam är där och maken Samer är hos Migrationsverket i Norrköping. Treåriga dottern Rinad är hemma och flirtar med kameran innan hon försvinner ut med en av sina kusiner som bor i ett av de andra husen.
Walaa pratar intensivt och snabbt.
– Vi väntar på uppehållstillstånd. Det är väldigt viktigt för mig och barnen, så att vi kan starta vår utbildning. Det här är början på deras liv, säger hon.
I Linköpings stadshus vet man inte mycket om flyktingarna i stugorna. Dem har Migrationsverket ansvar för, och kommunen väntar fortfarande på att staten ska inkomma med önskemål om att ta emot fler flyktingar. I förhållande till landet i stort tar Linköping emot få asylsökande. Däremot kommer det ensamkommande barn och ungdomar i en stadig ström.
När Daniel Andersson springer uppför stora trappan i stadshuset med Ipad och möteshandlingar i famnen är han på väg till veckans nionde möte som på ett eller annat sätt berör de ensamkommande. Och det är bara onsdag.
Daniel Andersson slinker in i Fullmäktigesalen sist av alla, pustar hårt två gånger och förklarar omsorgsnämndens möte öppnat i samma rörelse som han slår sig ner på ordförandeplatsen. Han introducerar första talare, stadsrevisorerna, säger ”jag fick den här dragningen redan för två veckor sedan” och smiter sedan ut för att gå på toaletten. Det är köriga dagar för kommunalrådet.
Katrineholmaren Daniel Andersson kom till Linköping 2008, nykonverterad från SSU till Folkpartiet. Snart fick han tjänst som politisk sekreterare och har hållit till i stadshuset sedan dess. När Folkpartiet generationsskiftade inför senaste valet tog han ett kliv fram och efter sidbyte, från Alliansen till koalition med S och MP, var han plötsligt kommunalråd och ordförande för omsorgsnämnden.
Flyktingfrågan spänner egentligen över hela det politiska fältet, och omsorgsnämnden ansvarar bara för att ordna boenden till just de ensamkommande barn och ungdomar som kommer till Linköping. Men Daniel Andersson är djupt engagerad, och har genom flera debattartiklar i Aftonbladet försökt få nationellt genomslag för sina tankar. I februari skrev han en artikel om att det var dags att börja bygga modulbostäder för att inte bli överrumplade om flyktingvågen skulle ta fart på riktigt.
– Nånstans där insåg jag att vi pratade om helt andra nivåer än tidigare. Men i februari kunde man inte föreställa sig att siffrorna skulle fördubblas över en natt några månader senare, säger han.
I fullmäktigesalen är stadsrevisorsgenomgången avklarad och ordföranden på plats igen, med kaffekopp och uppfälld Ipad. ”Aktuellt läge kring ensamkommande barn” är nästa punkt på dagordningen, och omsorgskontorets Tina Andersson trycker igång sin powerpoint.
Diagrammen visar branta kurvor uppåt. 20–25 barn och ungdomar har kommit till Linköping varje vecka under hela oktober.
– Det är en extrem situation som påverkar alla förvaltningar i kommunen. De platser vi tar fram möter inte behovet, informerar Tina Andersson.
Det är väntetid till språkintroduktionen, elva barn har inte fått en god man och det kommer att behövas 200 platser innan året är slut, berättar hon och tar fram en bild över planerade nystartade hvb-boenden för ensamkommande. En rad är överstruken.
– De hörde av sig i går eftermiddag och ville inte vara med längre på grund av bränderna.
Walaas man, Samer Al Shoaib, kommer hem till stugan efter sitt besök på Migrationsverket i Norrköping.
– Jag har bett om tillstånd att söka jobb i Sverige, och ansökte om att få vinterkläder, berättar han.
Innan kriget jobbade han åt kommunen hemma i Idlib i Syrien. Walaa var lärare. Lilla Rinad är född mitt under brinnande krig, 2012. Det Syrien de lämnade i somras var ett land av ”krig, bomber, ingen skola, ingen mat, ingen trygghet”.
– Bara en väntan på döden, säger Samer.
Resan till Sverige är snarlik alla resor vi hört om denna höst. Först över gränsen Syrien-Turkiet. Sen för många människor i för liten båt mellan Turkiet och Grekland, följt av ömsom fötter, bil och tåg genom Makedonien, Serbien, Ungern, Tyskland, Danmark och Sverige. Samer Al Shoaib säger att visst, absolut, de var väldigt rädda, men hans fru håller inte med.
– Nej. Det var värre i Syrien. Vi ville bara rädda våra barns liv, säger hon.
Känner ni er säkra nu?
– Yes, säger Walaa.
De senaste veckorna har ett antal flyktingboenden satts i brand runtom i landet. Det är uppenbart att nyheten om detta inte har nått fram till syrierna i stugområdet. De har bara gott att säga om Sverige och svenskarna.
– De har varit väldigt generösa. Svenskarna är de bästa människorna på hela jorden. De har hjälpt oss med mat och med kläder till våra barn. Och när vi försöker tacka säger de bara ”säg inte tack”. Vi är väldigt tacksamma mot det svenska folket, säger Walaa.
De har fått mycket hjälp av svenskar med liknande bakgrund som deras.
– Araber som bor i Sverige beter sig som svenskar. Människor av alla sorters ursprung och färger umgås. Det är väldigt bra människor, och hjälpsamma. Migrationsverket har också varit hjälpsamma, säger Samer.
Det finns många människor i Sverige som vill minska flyktingmottagningen. Har ni märkt det?
Walaa och Samer tittar frågande på varandra.
– Nej... Men vi har inte träffat så många människor, säger Walaa.
Daniel Andersson pratar gärna om den akuta flyktingsituationen i kommunen, men egentligen ser han inte den som den största utmaningen. Han tycker att det är viktigare att titta framåt, och där ser han tre stora framtida utmaningar: Skolan, bostäderna och jobben. Fler skollokaler, fler lärare i allmänhet och lärare utbildade i svenska som andraspråk i synnerhet. Snabbt fram med modulbyggnader, snabbare byggprocess och med kraft försöka undvika en obehaglig konkurrenssituation mellan till exempel flyktingar och studenter. Och så jobben.
– Det är den riktigt tunga frågan. Sverige har inte så stor arbetsmarknad för personer utan utbildning, säger han.
Alla punkterna ligger utanför hans ansvarsområde som omsorgsnämndsordförande. Nu pratar han som politiker, och som sådan är han på många sätt en klassisk, modern folkpartist: liberal när det gäller migration men tydlig med att också ställa krav.
– Krav är ett så tråkigt ord . . . Jag pratar hellre om förväntningar. Jag har tydliga förväntningar på dem som kommer hit, säger han och börjar ge exempel.
En muslimsk kvinna som aldrig jobbat utanför hemmet ska förväntas ha en rimlig försörjning i Sverige, och förväntas gå på varje SFI-lektion. Hennes man ska förväntas släppa iväg henne på SFI, praktikplats och arbete och låta barnen gå i förskola. Och så vidare.
– Ska vi få in personer i arbetslivet måste vi orka ha förväntningar på dem, men också ge dem tillräckligt med stöd för att de ska kunna leva upp till förväntningarna, säger han.
När Ilyas Rejaie är färdig med tavlan ska han ge den till sin konstlärare Randi. Om hon vill ha den. Den föreställer henne och honom själv, men än så länge finns mest konturerna. Varje torsdag går han till konsthallen Passagen i Linköping för att måla. Hans lilla rum på hvb-boendet för ensamkommande är fullt av små akvareller, de flesta med idylliska, typiskt svenska motiv: små insjöar med bryggor och röda stugor. Dem har han gjort på Passagen. De större blyertsteckningarna har han gjort hemma på blädderblocket i rummet. En föreställer Jack och Rose i ”Titanic”, en annan honom själv i typisk hazarisk mössa.
Ilyas Rejaie är 16 år och tillhör hazarerna, en afghansk folkgrupp som är ständigt utsatt för rasism från både talibaner och regering. Själv är han uppvuxen i Pakistan, där han och hans familj levde relativt lugnt tills för några år sedan. Attacker mot shiamuslimer blev allt vanligare, och Ilyas familj undkom med nöd och näppe flera bombningar. För ett och ett halvt år sedan flydde Ilyas till Iran. Mamma, pappa, storasyster och lillebror blev kvar i Pakistan.
Ilyas kunde jobba som skräddare och byggarbetare i Iran och till slut hade han och hans pappa samlat ihop tillräckligt med pengar för att han skulle kunna göra den farliga resan in i Europa. I somras kom han till Linköping. Familjen har han kontakt med via telefon och dator.
– De är okej. Mamma saknar mig ibland. Men vad skulle vi ha gjort? säger han.
Tror du att de också kan komma till Sverige?
– Kanske. Jag vet inte.
Han trivs bra i Linköping.
– Men jag skulle vilja ha svenska vänner. Jag vill lära mig den svenska kulturen, säger han.
I Pakistan målade han bara lite i skolan. Det är i Sverige han på riktigt har fått upp ögonen för måleriet. Han var bland annat med när den kenyanske konstnären Iddi Bashir hade drop-in-målning i Skäggetorp centrum i september.
– Där var det några svenskar som jag pratade med. Jag skulle kunna spela fotboll också, men det är för kallt nu. Jag får gå till simhallen. Jag behöver ändå lära mig simma, säger de. Det är okej, jag gillar det.
Daniel Andersson träffar inte många flyktingar i sin vardag. I jobbet har han besökt vissa verksamheter, som Slussen på Anders Ljungstedts gymnasium och boenden för ensamkommande. Men det har inte funnits så mycket utrymme för konversation, tycker han.
– Samtalen är ganska svåra. Det man vill fråga om är ju varför de är här, för att få en större förståelse. Man måste se förbi siffrorna för att fatta rätt beslut. Men barnen är ofta traumatiserade och ointresserade av att gräva för mycket i saker som de febrilt försöker lägga bakom sig. Jag har inte kommit på hur man gör för att ha bra samtal.
Han har alltså begränsad kontakt med flyktingar, har ingen större egen flyktingbakgrund än att morföräldrarna kom från Finland under andra världskriget, och har i sitt politiska uppdrag inte större ansvar för flyktingsituationen än något annat kommunalråd. Ändå har han blivit Linköpingspolitikens ansikte utåt i flyktingfrågan och hyllats för det av både kollegor och opposition.
Varför har det blivit så?
Plötsligt tystnar den annars snabbpratande politikern.
– Hur tusan lägger man upp det svaret . . . Det här gör att jag ligger vaken en del nätter. Det snurrar i bakhuvudet, säger han och tänker ännu en lång stund.
– Om människor kommer hit är det klart att vi ska erbjuda en fristad, och då måste vi se till att det funkar på ett bra sätt. Om vi inte får med civilsamhället, skolan och allt i detta är hela tanken om Sverige som en humanitär stormakt i gungning. Hela samhällsbygget utsätts för enorma risker om vi inte visar att vi kan hantera konsekvenserna av det här.
Varför är bilden av Sverige som en humanitär stormakt så viktig?
– Det är inte bilden som är viktig, utan konsekvenserna. Människor som tar sig från helvetet ska få hjälp. Vi kan inte föreställa oss vad de flyr ifrån. Nej, vi kan inte hjälpa alla, men det är inte heller alla som kommer hit. Men det är inte lätt någonstans. Varje dag omprövar vi hur vi gör saker och ting.
Ilyas Rejaie har fått börja lära sig att tänka på framtiden. I Pakistan och Iran var det ingen idé att ens försöka.
– Där var det farligt och jag visste inte om jag skulle leva i morgon eller inte, säger han.
Han ler blygt och tvekar lite innan han vågar formulera orden.
– Nu skulle jag vilja bli pilot . . . Det är kanske svårt . . . Men jag får bara fortsätta studera. Jag kan tänka mig att bli konstnär också. Det vore också bra.
Mest av allt hoppas han på att få stanna i Sverige. Han är inte helt säker – hans fingeravtryck sägs finnas i Ungern, vilket oroar honom. Även om han inte sökt asyl där, kan någon få för sig att han gjort det. Men hans gode man försöker ingjuta hopp i honom.
– I Ungern är det väldigt dåligt. Jag har sett filmer därifrån. Där bor det 20–25 i ett sånt här litet rum, säger han.
Är du någonsin rädd nuförtiden?
– Rädd? För vad? Nej . . . Ibland tänker jag på min familj och ibland kan jag känna mig lite stressad över att klara skolan. Men det här är ett väldigt fredligt land. Jag är aldrig rädd.
Hur upplever du attityden mot flyktingar här i Sverige?
– Personalen här säger att det kommer många flyktingar varje dag. Det kanske är svårt att hantera. Det är ett stort ansvar att få fram allting: personal till boenden, god man och allt. Och de vet inte om det är bra eller dåliga personer som kommer hit. Men jag hoppas på att vara en bra människa. Jag hoppas att de kommer att acceptera mig.
Ilyas visar ett meddelande han har skrivit på svenska. Först tror vi att det är en skoluppgift, men nej, det här har han skrivit särskilt för att kunna ge till Corren. Han ser det som en stor ära att få uttrycka sig i tidningen och vill framföra en önskan för framtiden.
– Det är ett meddelande till Sverige. Ett sätt att säga tack till samhället. Jag känner mig inte ensam här. Jag har personalen på boendet, min gode man, lärarna i skolan som hjälper mig så mycket. De är min familj.
Daniel Andersson upplever att de flesta människor ändå tycker att vi bör hjälpa dem som flyr från IS, krig och förtryck. Men han upplever också att det bland många av dessa finns en oro att ta på allvar – en oro för vad som händer med svenska värderingar.
– Det är en stor utmaning att det kommer många människor hit som inte delar de demokratiska grundvärderingarna. Om vi nu ska ställa krav så är ett sånt krav att man respekterar våra värderingar fullt ut. Men det är en obekväm sak att prata om. När det blir för mycket prat om krav och normer får man höra att man fiskar i grumliga vatten, säger han.
Han tycker att det handlar om att göra människor fria, och att det därför gäller att skydda de största frihetssegrar det svenska samhället vunnit genom historien.
– Och den som har flytt från islamistisk förföljelse är ju otroligt mån om att den kulturen inte ska få fäste i förorten i Sverige.
Visst, det är en ansträngd situation, inte tal om annat, men Daniel Andersson upplever inte att det svenska samhället har slagit i något tak. Det handlar bara om att vara pragmatisk.
– Gamla rutiner och arbetssätt kan vi köra i dokumentförstöraren och i stället lösa det som finns framför oss. Frågan är hur långt medborgarna är beredda att sträcka sig. Det är där taket finns. Sverige som stat, byråkrati och offentlig myndighet klarar mycket mer, säger han.
Inte alla verkar hålla med honom. Landets ledande politiker, med statsminister Stefan Löfven i spetsen, har börjat svänga och talar om att gränsen är nådd för vad landet klarar. I den nya migrationsuppgörelsen finns signalpolitiska åtgärder som att införa tillfälliga uppehållstillstånd, där syftet är att människor ska bli mindre intresserade av att komma till just Sverige.
Och det är uppenbart att Sverige har ett gott rykte bland flyktingar.
– I Syrien var det inbördeskrig med bomber varje dag. Vi ville bara fly varsomhelst. Vi tänkte inte på något särskilt land utan ville bara komma över gränsen, säger Samer Al Shoaib.
– Men i Grekland sa de att det bästa landet på att hjälpa familjer på flykt är Sverige, säger Walaa Abo Souf.
I Ungern bygger de taggtrådsstängsel och nu pratas det om hårdare gränskontroller i Sverige. Vad tycker ni om det?
– Vi och andra syrier är inga turister. Vi flyr alla från inbördeskrig och en väldigt hemsk tillvaro. Stängsel spelar ingen roll. Jag förstör det eller gräver mig under det. Till vilket pris som helst ska jag ha min familj på andra sidan även om jag får betala med mitt liv, säger Samer.
Vi lämnar familjen Al Shoaib-Abo Soufs stuga. Utanför står en man med allvarlig uppsyn och mössan långt nerdragen i pannan. Det är uppenbart att han har något på hjärtat. Han heter Mohamud Alhomsi, och det finns skäl till att han saknar den känsla av framtidshopp som ändå präglar de övriga familjerna på campingen. Han presenterar sig och sina två söner – Mouzhar och Mouaaz – och bjuder in oss i sin campingstuga.
Han och sönerna lämnade Damaskus för två månader sedan, men tvingades lämna halva familjen kvar: barnens mor och två systrar.
– Det var en väldigt farlig resa för dem. Den minsta flickan är bara sex månader. Och så är det väldigt dyrt att resa sex personer, säger Mohamud.
Har ni kontakt? Hur mår de?
– Det är dåligt. De kan inte göra något.
Mohamud tränar svenska varje dag hos Röda korset. Mouaaz går på Rydsskolan och Mouzhar väntar på att få börja på Anders Ljungstedts gymnasium. Men allt överskuggas av att familjen är halv.
– Min fru vill träffa sina söner, och jag vill träffa mina döttrar. Vi hörs flera gånger om dagen, men gråter bara, säger Mohamud.
Åttaåriga Mouaaz lutar sig mot sin pappa i fåtöljen, och får frågan om hur han trivs i Linköping.
– Jag gillar Linköping. Tack så jättemycket för att jag får vara här, säger han.
Hur känns det att din mamma och dina syskon är kvar i Syrien?
– Jag vill ha dem här, säger han och ögonen blir blanka.
Han använder ett par av de få svenska ord han lärt sig.
– Jag saknar.
Storebror Mouzhar bryter in.
– Får jag säga en sak? frågar han.
– Pappa hjälpte oss hit och gör allt för oss, men med en mamma är det en annan sak, säger han.
Mohamud reser sig hastigt ur fåtöljen och försvinner ut i hallen med tårarna rinnande.
Mouzhar fortsätter att prata.
– Det första vi behöver är att få resten av familjen i säkerhet. Sen vill jag fortsätta studera och bli civilpilot. Det är min dröm. Inshallah.
I Sverige?
– Ja. Inshallah.