Rebekka Ralmén har gått i särskola sedan mellanstadiet. Hon har aldrig känt sig begränsad av sin utvecklingsstörning.
– Jag har varit själv hos min pappa när han jobbat kvällar, som övning inför flytten. Det har varit bra och skönt, säger Rebekka Ralmé.
20-åringen dukar fram bullar och saft i skuggan på altanen intill huset där hon bor med sin mamma och hennes sambo. Men i augusti är det alltså dags för Rebekka att testa sina egna vingar och för första gången bo ensam.
– Det känns bra, men lite nervöst.
Det som väntar är en teaterkurs för elever med just utvecklingsstörning, på en folkhögskola i Värnamo. Sång och teater är två stora intressen hos Rebekka.
– Jag har alltid gillat att sjunga. Det är som att prata, fast man sjunger orden istället.
Rebekka har alltid älskat att sjunga. Till hösten ska hon läsa en teaterkurs på en folkhögskola i Värnamo.
Sitt intresse för teater upptäckte Rebekka under estetprogrammet på gymnasiesärskolan, varifrån hon precis tagit studenten.
– När man spelar teater får man använda sin kropp ganska mycket. Man kan se vad någon försöker säga utan att den pratar.
Särskola har hon gått i sedan mellanstadiet.
– Jag gick på en vanlig skola först, men jag blev retad för min utvecklingsstörning och hade bara tre kompisar. Det blev mycket bättre när jag bytte till särskola, då fick jag fler vänner.
Rebekka har, förutom teatern, en dröm om att jobba på café.
Efter studierna vill Rebekka fortsätta med sång och teater, samt jobba på café.
– Många säger att jag är så trevlig och bra med folk, så jag tror det passar mig bra att jobba runt människor.
Känner du dig någonsin begränsad av din utvecklingsstörning?
– Nej, det gör jag inte. Jag har en lindrig utvecklingsstörning, så jag tänker inte så mycket på det.