Hon går till köket. Jag och fotografen följer efter. På vägen hälsar Birgitta på en ung kille klädd i träningskläder som är på väg att packa upp silverblänkande rödingsfiléer. Han lägger cellofan över fisken, och hälsar tillbaka.
Birgitta tar på sig plasthandskar och plockar upp musslorna som levereras i nät, liggandes på krossad is. Hon häller vatten över dem så att de sluter sig, sedan knackar hon på dem om det inte hjälper, vänder och vrider vant på varje mussla, sorterar och kastar de som är döda, skrapar bort deras skägg med den vassa knivseggen. Ett rispande ljud, doften av hav eller sjö. Hon sköljer musslorna en extra gång.
– Alla tror att jag älskar musslor, det gör jag inte, säger hon och skrattar, tillägger att hon kan rensa tio kilo musslor i timmen. Minst.
– Jag rensar 40 kilo musslor om dagen. Det blir flera ton varje säsong, säger Birgitta.
Det är tisdagsförmiddag och De Klomp har ännu inte öppnat. Vi lämnar köket och sätter oss i en rödmurrig soffa intill fönstren. En oljelampa brinner på bordet. Inredningen består av bland annat små porslinsfigurer föreställande väderkvarnar och holländska skor i koboltblått och vitt.
Birgitta berättar om jobben hon haft, alla kök hon har arbetat i, alla fruktgelékakor och smörgåstårtor hon har bakat och alla stora kaffetermosar hon har släpat på vagnar. I princip aldrig har Birgitta varit arbetslös, bara ett par dagar mellan jobb. Hon har alltid jobbat i Linköping och började sin bana när restaurangyrkena inte alls hade hög status, utan kanske tvärtom.
– Branschen har förändrats mycket sedan 80-talet, blivit sundare. På den tiden jobbade många trasiga, utslitna, alkoholiserade människor i kök, säger hon.
Eftersom Birgitta alltid varit intresserad av kalla rätter och bakning beslöt hon sig för att gå kallskänkslinjen i slutet på 60-talet. Utbildningen fanns på Ågatan, där i dag Nationernas Hus ligger. Den ettåriga praktiken gjordes på puben och stekhuset Svarta Tjuren.
– När jag som 18-åring var färdigutbildad fick jag jobb där, som kallskänka. Det var det bästa med utbildningen på den tiden, att man fick arbete direkt.
Redan under praktikperioden på Svarta Tjuren lärde hon sig att jobba snabbt, noggrant och effektivt. Hon lärde sig att när man jobbat i restaurang går man aldrig omkring sysslolös, står inte och stirrar tomt framför sig, utan man plockar ständigt med något: under tiden diskmaskinen går kan man göra majonnäs, rätta till dukar på borden, tända ljus.
– Jag får pusha ungdomarna som gör praktik här. Jag tillhör den gamla skolan. Det är inte riktigt samma go i ungdomarna i dag, men det är klart, det är inte lätt att vara ny, säger hon.
Sedan 2015 har Birgitta trappat ner i arbetstid. Sedan dess jobbar hon på restaurangen onsdag till fredag, åtta på morgonen till fyra på eftermiddagen.
Måndag och tisdagar tillbringas helst hemma i lägenheten i Skäggetorp, där hon har bott tillsammans med maken Ulf i cirka 30 år.
– Ska du inte fråga mig hur jag vågar bo i Skäggetorp?
Hon skrattar, klarblå blick.
– Många som inte bor där frågar mig ofta hur jag vågar bo där. Men vi har aldrig haft några problem, och så är det ju så nära till Ikea.
Birgitta berättar att hon trivs bra, paret bor alldeles vid centrum och hon älskar sin inglasade balkong.
– Jag kommer aldrig att flytta.
De lediga vardagarna är nästan heliga, särskilt måndagarna. Då går hon upp, äter frukost och läser en bok, gärna en deckare, sätter sig vid fönstret och ser alla andra som jäktar till jobbet. Regnar det går hon tillbaka till sängen och läser.
Varje tisdagsförmiddag ordnar HSB-föreningen chi gong och gympa. Efter att Birgitta har fixat tvätten i tvättstugan tränar hon med föreningens medlemmar.
– Chi gong går ut på att koppla av, blunda och låta tankarna sväva fritt. Första gången jag tränade chi gong tänkte jag bara på musslor, säger hon, skrattar igen.
Efter träningen brukar Birgitta gå en promenad tillsammans med Ulf, oftast går paret förbi sin kolonilott, en liten stuga på 27 kvadrat och 300 kvadratmeter tomt där de odlar gurkor, potatis och blommor.
– Nu när jag blir pension kommer jag och maken att vara mer vid kolonilotten. Vi ska planera resor också. Men jag kommer nog att hoppa in på restaurangen då och då, vid behov.