Nazdar Ghafouri är smärtläkare och visste att det pågick en humanitär katastrof i Duhokprovinsen. Ingen av de stora hjälporganisationerna fanns på plats. Samtidigt hade 700 000 flyktingar, de flesta yazidier/ezidier, anlänt till en ort där normalt 1,3 miljoner människor bor.
– De bodde dels i läger, dels i parker, i skolor, överallt där de kunde hänga upp en filt till tak. Skolorna har inte kunnat öppna för att människor måste få bo där, berättar Nazdar Ghafouri.
Flyktingarna kom närmast från Sinjarberget, där de suttit fast i dagar utan mat och vatten. Deras förtvivlade situation uppmärksammades i medierna för en dryg månad sedan. Nazdar Ghafouri berättar att många gravida kvinnor födde sina barn där uppe på berget.
– Sedan var de nyförlösta mammorna tvungna att gå i dagar för att ta sig därifrån.
Menar du att förlossningarna startade tidigare på grund av mammornas stress?
– Ja. Det var väldigt många barn som föddes på det där berget. Och väldigt många äldre barn som var helt traumatiserade. De har sett sina anhöriga bli dödade. Andra anhöriga har försvunnit och ingen vet var de finns. De var förtvivlade och jag hade inga ord att säga dem, inget svar att ge. Jag kunde bara finnas där och försöka hjälpa. Många barn har blivit föräldralösa och bor på kampen, nätterna är värst då de skriker efter deras mammor och pappor.
Vilken annan typ av skador såg du?
– Det var mycket infektioner. Solskador, sårskador, fallskador. I lägren händer det ofta att barn skadas eller dör i trafikolyckor när alla lastbilar som levererar förnödenheter ska ta sig fram. Det var en mamma som försökte samla buskar för att laga mat men hon ramlade och dog.
Varför fanns inte de stora hjälporganisationerna där?
– Jag vet inte. Det diskuteras internationellt om att de mest sysslar med "finare" saker, som konflikthantering. Läkare utan gränser har nyligen kommit med en kritisk rapport som heter "Where is everyone?", läs den! Men en hel del har att göra med deras byråkrati och policyfrågor, till exempel att de hjälper människor som korsat en internationell gräns, men inte internflyktingar som befinner sig innanför sitt lands gränser. De senare sägs då vara den lokala kurdiska regeringens ansvar!
Nazdar Ghafouris resa arrangerades av Kurdiska läkarsällskapet, KLS, som har cirka 400 medlemmar här i Sverige. Med sig hade hon flera lådor vätskeersättning, som det fanns stort behov av. Planet landade i Erbil i norra Irak, och därifrån for Nazdar Ghafouri till Swedish specialist hospital som blev utgångspunkt. Där fanns redan svenska kurdiska kollegor från KLS. På plats i Irak fanns också en av Nazdars systrar: Nemam, som är kirurg. Tillsammans driver de Facebookgruppen Joint help for Kurdistan. Ett av målen är att kunna ge alla nyfödda en traditionell vagga, lanek.
I ett av flyktinglägren håller den svensk-kurdiska gruppen på att bygga ett bageri. Om de kan baka sitt eget bröd på plats blir flyktingarna mindre beroende av yttre hjälp. Dessutom minskar trafikfarorna när färre lastbilar behöver köra in med bröd.
– Det är psykologiskt också. Brödet är varmt, och värmen behövs inför vintern, säger Nazdar Ghafouri.
Vad har du tagit med dig från din tid i Duhokprovinsen?
– Kraften i det goda! Civilbefolkningen hjälpte till så mycket. Där fanns till exempel en turkisk gynekolog som var gift med en ingenjör som ordnade teknik och gratis cement till byggandet av bageriet utöver allt volontärarbete som hon själv bidrog med flyktingarna . Vad mycket man kan göra när man går ihop och inte väntar på att nån annan ska göra det.