Det tog flera år innan Ewa från Linköping vågade berätta för någon om vad som hade hänt henne. Hon hade lyssnat på Novahusets chef Paulina Bengtssons föreläsning om tjejer som mår dåligt och har ett självskadebeteende, de som skadar sig själva genom att sälja sex. Då hade hon redan hela tonåren och gymnasietiden med ett sådant beteende bakom sig. En tid full av en så stark smärta att hon ville dö. Men hon höll ändå tyst om det övergrepp hon utsattes för.
– Jag skämdes och vågade inte berätta. Tidigare tyckte jag att något sådant aldrig skulle kunna ske mig. Jag var en vanlig tjej från en helt vanlig och bra familj och hade trevliga vänner. Sådana flickor blir inte våldtagna, trodde jag, säger Ewa.
Och när det hände då trodde Ewa att det var hennes fel. Gymnasieåren efter övergreppet var långa och tunga. Det kunde gå en hel vecka utan att Ewa hade duschat. Under vilken skoltid som helst på dagen sprang hon på inbokade möten med olika män och sålde sex. Hon mådde inte bra en enda dag. Ewa är övertygad att det måste ha synts på henne. Men ändå ställde ingen vuxen i skolan frågan: "Hur mår du?". Någon gång har en lärare reagerat och sagt: "allt detta springande från skolan". Men det var ingen inbjudan till ett samtal, utan enbart ytlig tjat som inte ledde vidare någonstans.
– Att sälja sex dämpade ångesten just vid tillfället. Men sedan blev det bara värre och jag mådde ännu sämre, berättar Ewa.
Och vilka var männen som betalade för sex? Det är en myt att bara äckelgubbar gör detta.
– Det handlar om vanliga män med bra jobb och egen familj, många hade döttrar i min ålder, säger hon.
Efter att Ewa hade hört Bengtssons föreläsning insåg hon att det finns fler tjejer i samma situation som hon. Det var inte bara hon i hela landet som hade utsatts för ett våldsamt övergrepp och inte hade kunnat bearbeta det utan fortsatt att själv utsätta sig för liknande övergrepp. För så beskrev Paulina Bengtsson, och Ewa kände igen, de situationer när ens egen kropp säljs till okända män.
– Det handlade inte om sex. Inte för mig. Män kunde göra vad som helst med mig, det kändes alltid som ett nytt övergrepp. Jag trodde i flera år att jag bara dög för det. Och plötsligt fick jag veta att flera andra tjejer går genom samma smärta. Jag var inte ensam, säger hon.
Ewa var 21 när hon vände sig till Novahuset. Men vägen till hjälpen var ingen lätt väg. Novahuset är en förening som ska vara ett stöd, men de som kommer dit behöver även professionell hjälp från socialen och psykologer. Det tog sin tid innan Ewa bestämde sig för att gå vidare från sin anonymitet på Novahuset till att prata med läkare och polisen. Paulina Bengtsson följde med som stöd.
– Flera av dem som jag mötte och som skulle hjälpa mig förstod inte alls min situation. Jag fick höra att det bara handlar om att sluta träffa män och sälja sig. De såg det som min friviliga handling och erbjöd mig medicin. Men efter ett tag träffade jag en bra psykolog som hjälpte mig. Och jag hade hela tiden Paulina som samtalspartner, hon gav mig styrka och fick mig att inse att övergreppet inte var mitt fel.
Ewa berättade för polisen om gruppvåldtäkten men orkade inte gå hela vägen. Våldtäktsmännen var vanliga killar som hela samhället kände som trevliga. Hon orkade inte strida på flera fronter utan riktade in sig på att bli av med sitt skadebeteende. Hon berättade också allt för familjen. Och sakta men säkert blev Ewa bättre. Det tog sina år. Nu är hon 28 och lycklig. Hon har ett bra jobb, kärleksfulla föräldrar och syskon. Ibland möter hon några av de killar som våldtog henne. Det är de som byter sida på gatan.
– Jag vill säga en sak till alla tjejer och killar som befinner sig i en liknande situation. Ni är inte ensamma. Det finns hjälp och ni kan vara lyckliga igen.
Ewa heter egentligen något annat.