Esma Coric, 55 år, hade egentligen slutat drömma om ett eget café för länge sedan när hon promenerade genom Vasastan och såg Vasa condis för första gången.
Hon och familjen har bott i Linköping sedan 1996 men i en annan stadsdel. Hennes vägar har aldrig korsat gatan vid rondellen mellan Berzeliusskolan och Katedralskolan.
– Hela stadsdelen kändes bra. Den gav mig bra vibbar, sådana som säger att allt är möjligt, berättar Esma Coric.
Just då funderade Esma på vad hon skulle göra i livet. Hon drev redan eget städföretag men började känna alltmer smärta i händerna. Att caféets tidigare ägare ville dra sig tillbaka såg hon som tecken från ovan. Som hon inte fick missa.
Vi är på plats på caféet tidigt på morgonen för att ta bilder när Esma bakar. Nu är det exakt ett år sedan hon tog över Vasa Condis. Bara några veckor efter hennes övertagande började coronapandemin i Sverige och hennes dröm höll på att bli mardröm. Men Esma höll huvudet kallt.
– Med corona försvann alla gäster. Jag stängde och utnyttjade tiden för att renovera och fräscha upp hela stället.
Esma behöll Vasas hela traditionella utbud och skulle baka allt enligt de gamla recept som hon fick från den tidigare ägaren. Men hon ville också baka något nytt. Hon visste att många Linköpingsbor känner till och gillar olika specialiteter från Balkan och från Bosnien, hennes hemland.
– Jag ville behålla Vasa Condis själ, det var det som jag blev förälskad i. Det var också viktigt för mig att visa respekt mot stamgästerna och mot hela kvarteren. Det är inte roligt om någon kommer och tar över och ändrar på allt. Men jag ville också bidra med något som är mitt.
När Esma öppnade igen i somras, efter att första coronavågen avtagit, införde hon en veckodag när gästerna kunde smaka hennes burek.
– Många vet vad burek är och jag skulle se hur det gick. I början bakade jag bara några stycken åt gången. Men ganska snabbt var jag "tvungen" att baka burek varje dag.
Sakta började hon införa även andra egna specialiteter. När hon bakade första plattan med baklava trodde hon att det skulle räcka flera dagar utan att behöva baka en ny. Men hon hade fel.
– Det tog slut samma dag. Jag var så lycklig. Tänk att det som jag fick lära mig att baka när jag var liten genom att titta på hur min mamma gjorde kan gillas av så många andra i ett helt annat land.