– Bodil, min vackraste mormor!
– Vår finaste Bodil!
Många applåderar också.
Bodil skrattar och vinkar, några stannar hon och kramar.
Korridoren sjuder av liv, stämningen är spontan, glad och varm.
Det här är Bodil Öhlunds arbetsplats sedan 14 år tillbaka.
Här jobbar hon gratis veckans alla dagar.
– De flesta av de här barnen saknar mor- och farföräldrar. Det är mycket därför jag fastnat här, jag har varit omtyckt från första stund.
62 år gammal bestämde sig Bodil för att sluta arbetet som chef på bank. Planerna inför pensionärslivet var många, men makens död och ett besök på Skäggetorpsskolans öppet hus förändrade allt.
– Min dotter är lärare här, det var därför jag gick på öppet hus. Jag mötte en värme bland barn och vuxna, både föräldrar och personal, som påverkade mig starkt. Jag fick en ny bild av Skäggetorp då, en bild som inte alls stämde överens med den jag hade tidigare.
– Jag slogs också av att barnen hade så stora familjer, men få mor- och farföräldrar. Jag kände ”här skulle jag kunna göra någonting”.
Nu har 14 år gått, Bodils engagemang har ökat för varje år, nu jobbar hon över 30 timmar i veckan.
– I början var jag i cafeterian och mediateket, men nu är jag mest i klassrummen som assistent och resurs till elever som behöver extra stöd.
Bodil brinner för de som behöver extra stöd.
Hon var själv ett barn med kli i kroppen, som hon själv uttrycker det, och hennes son Lars, idag lärare på Berzeliusskolan, kämpade hela sin skoltid med det som i vuxen ålder skulle visa sig vara dyslexi.
– Vi vuxna gjorde så mycket fel med honom, hemma och i skolan. Det har jag lärt mig mycket av. På den tiden talades det inte om olika hinder i skolan, så det var först på universitetet det blev konstaterat att han hade dyslexi. Vi borde ha förstått hans svårigheter mycket tidigare. I stället tyckte skolan bara att han skulle bort, att han störde, i stället för att titta på vad problemet var och stötta.
– Ibland när man skäller på skolan så mycket så borde man i stället lyfta fram allt som har blivit bättre, bland annat då för den sortens elever som min son var och den stöttning de får nu för tiden. Den här skolan till exempel är helt otrolig i de stöttningar som finns för elever med särskilda behov.
– Tidigare var jag emot allt med diagnoser och medicinerande, men jag har svängt helt. Jag har sett så många exempel nu där det gör stor skillnad för elever som utreds. Jag har varit med elever som har haft det jättejobbigt, som har utretts, fått medicin och något år senare kommit till mig och sagt: ”Bodil, varför har jag inte fått ha det så här förut? Nu kör det inte längre i huvudet”.
När Bodil började på Skäggetorpsskolan för 14 år sedan hade 45 procent av eleverna utländsk bakgrund. Idag är den siffran 98 procent.
– Jag funderar mycket på hur vi kan öka de här elevernas kontakt med andra skolor och vice versa, elever på andra skolor skulle också må väldigt bra av att träffa de här barnen. Ett förslag jag har haft handlade om att man skulle ha kompisar på andra skolor, där eleverna skulle få anmäla sitt intresse för att bli kompis och att kompisarna skulle kunna hälsa på varandra på sina respektive skolor.
– Det är tråkigt med segregationen. Jag har sett hur integrationen misslyckas även inom idrotten, hur de här barnen kan följa med några enstaka gånger till föreningar utanför Skäggetorp, men när det sedan krävs pengar för att kunna fortsätta så faller det för de flesta av dem. De här barnen kan knappast sälja lotter och kläder och allt annat som idrottsföreningar kräver.
Bodil har nära kontakt med många elever, både i och utanför skolan.
– Ja, även tidigare elever. Ibland fikar vi, ibland skickar vi gratulationer vid födelsedagar. En del ringer och frågar mig om råd, om skolan, om livet, om kontakten med myndigheter och annat. Det är för den kontakten jag håller på. För att jag får så tydlig respons.
– När jag bestämde mig för att börja här var det många i min omgivning som undrade hur jag vågade åka hit. Men jag har varit runt på de flesta högstadieskolorna i Linköping, som representant för Rotary i ”Kärleken är fri”-projektet, och det är definitivt lugnare i de här korridorerna än på många andra skolor.
Känner du att ni får uppfostra barnen mycket?– Nej, verkligen inte. Vi har våra ordningsregler och de följs av alla.
Bodil har försökt få andra pensionärer att följa henne och engagera sig i skolan.
– Men de har inte tid, många av dem är ofta barnvakter åt sina barnbarn.
Skäggetorpsskolans rektor Kajsa Andersson Lundblad skiner upp när hon talar om Bodil.
– Det är så otroligt viktigt att vi tar tillvara på våra äldre. De har ovärderliga insikter och ungdomarna respekterar och älskar dem. Vi talar hela tiden med elever och personal om att det är kärlek och respekt som gäller på den här skolan och i det arbetet är Bodil och de andra i resursteamet väldigt viktiga.
Kajsa beklagar, precis som Bodil, att segregationen i Linköping slagit så hårt mot Skäggetorp och dess skolor.
– Att 98 procent av våra högstadieungdomar har annat modersmål är väldigt knepigt. Det är förskräckligt att så många svenska barn och föräldrar inte får möta dessa ungdomar. Det är en samhällsförlust utan dess like. Det sägs att 30-40 procent är ultimat för en skola, men det går inte att lösa med den lagstiftning vi har idag, för idag har du rätt att välja skola. Ingen utanför Skäggetorp väljer den här skolan.
Tidigare, innan den nya skollagen, bussades elever in till Skäggetorpsskolan från bland annat Nykil och Ulrika.
– Då fanns också musikklasserna här, men starka föräldrar med starka resurser påverkade politikerna att ändra det. Här ute är inte föräldrarna så starka. Det är flera politiska beslut som spelar roll för att det ser ut som det gör idag.
– Många frågar ”Hur når ni målen?”. Det gör vi inte fullt ut, men vi når långt utifrån de förutsättningar eleverna har. Om du kommer som 14-15-åring till Sverige och ska lära dig ett helt nytt språk, svenska, och sedan få betyg i 16 ämnen. Det säger sig självt att det inte går. Vi har elever som klarar det, vilket i sig är underligt, men många kommer hit och har ingen skolbakgrund alls.
Jag säger hej då till Bodil och Kajsa och på väg mot centrum och busshållplatsen ser jag tavlan vid skolans entré, ett hjärta med texten "KÄRLEK & RESPEKT".
Aldrig har en tavla suttit så rätt som just där.