Ewa har alltid varit en ”ganska vanlig, fysiskt inaktiv människa”. En sån som fått barn, bytt sambo, bytt jobb och kört på i högt tempo utan att lyssna på kroppens signaler. 2007 tog det stopp, hon mådde så dåligt både fysiskt och psykiskt att hon blev sjukskriven.
– Kroppen svullnade upp och blev ”knögglig” och jag såg dubbelt, säger hon.
Läkarna kom till slut fram till att hon har psoriasisartrit, en kronisk inflammatorisk sjukdom som orsakar smärta i lederna, och gav henne mängder av kortisonsprutor i både höfter, hälsenor och axlar.
Året efter började hon arbeta igen, trots att hon hade ont hela tiden och åt värktabletter dygnet runt. Smärtan gjorde henne allt mer inaktiv och hon började gå upp i vikt.
Ewa jobbade mycket med sig själv under den här perioden, byggde upp sin självkänsla och gick i terapi en längre tid.
– Jag blev lite Kay Pollak och valde glädjen, men kroppen var ju fortfarande sjangserad, säger hon.
Hon läste kvällstidningarnas tips om hur man kan gå ner i vikt, men hittade inga råd som hon verkligen kunde ta till sig och eller tro på, inga möjliga lösningar. I stället fortsatte det utför och till slut kunde hon knappt gå 500 meter innan smärtan i höften tvingade henne att stanna.
I januari i år hände något som fick Ewa att vakna upp och bestämma sig för att det behövdes en radikal förändring. Med bara några veckors mellanrum dog både hennes egen pappa och hennes svärdotters mamma. Den senare var endast 50 år gammal och mormor till Ewas tvååriga barnbarn.
– Jag ville ju inte dö i nån hjärt- och kärlsjukdom så jag var tvungen att göra nånting.
Hon började med kosten, testade att utesluta potatis, pasta och ris eftersom hon läst om andra som blivit bättre i lederna av det. Hon försökte att äta så ren mat som möjligt och att laga mycket från grunden. När det sedan dök upp ett erbjudande på ett gym så tog hon chansen.
Hon började med att gå på några ”tantpass” och testa lite yoga. Riktig styrketräning vågade hon däremot inte ge sig på, hon var rädd för att fastna i maskinerna eller tappa hantlarna på fötterna. Men när en kompis lyckades få med henne att träna så gick det jättebra.
– Jag har henne att tacka för så mycket. Efter ett par månader hade jag plötsligt inte ont längre, så jag slutade med värktabletterna. Men det tog ett tag innan jag kopplade ihop det med min nya livsstil, säger Ewa.
Numera tränar hon mellan fem och sju gånger i veckan. I början behövde hon någon som sparkade på henne för att hon skulle komma iväg till gymmet. I dag kan hon sitta i soffan en stund efter jobbet och sedan ge sig iväg och träna, på eget initiativ.
– Visst kan det ta emot ibland, men jag vet ju att jag mår väl av det och då är det ett jäkla lätt val.
När hon tänker tillbaka på hur hon mådde i början av året och sedan på hur det är nu, så känns det helt fantastiskt. I dag kan hon ha träningsvärk, men det gör inte ont för att hon har inflammation någonstans.
Och i september tog hon ännu ett steg för att öka både välmåendet och träningsresultaten – hon slutade röka och bestämde sig för att avstå från alkohol i hundra dagar.
Snart märkte hon att just det här beslutet – att välja bort alkoholen – provocerade många människor i omgivningen. Vissa utgick ifrån att hon hade alkoholproblem, andra tog det som ett ifrågasättande av deras egna alkoholvanor. Men några har varit uppmuntrande också, och själv känner Ewa att hon får ut mycket mer av helgerna nu eftersom hon är piggare.
– Jag tycker inte att det är svårt att låta bli, men vin är jättegott och jag kan se fram emot att få dricka ett glas rött i december.
Vi ses på Ewas arbetsplats som ligger ett par hundra meter från skogen där hon sedan en tid tillbaka brukar springa – ibland blir det en hel mil. Om lite mer än en vecka ska hon springa en helt annan mil, nämligen Tjurruset. Ett årligt lopp i svår terräng. Den banan har inte mycket gemensamt med hennes vanliga löparspår, utan sträcker genom kärr och leriga sandtag, över stockar, stenar och vattenhål.
Lite nervös är hon och undrar vad hon gett sig in på, samtidigt har hon bestämt sig för att hon ska ha den där medaljen.
– Jag tycker det är kul att utmana mig själv, och nu när jag vet att jag klarar så mycket mer än jag trott så är det klart att jag ska göra det, säger hon.
När vi hörs igen har två helger passerat – en med smått obehagliga förberedelser och en då det verkligen gällde.
Ewas enda ambition var att ta sig i mål, hur lång tid det tog spelade mindre roll. Men när hon klarade banan på precis under två timmar kände hon sig extra nöjd med sig själv.
– Det var så kul och alla var så trevliga! Man hjälptes åt, skrattade, skrek några fula ord och så körde man lite till.
De snabbaste tjurrusarna sprang på under en timme.
– Men de hoppade över stockar och stenar, det gjorde inte jag. Jag är för feg, vill inte ramla och slå ihjäl mig.
Det värsta momentet var en plöjd åker, så hal att hon ramlade åt alla håll i leran. De två sista kilometerna var också hemska, fulla med vass, gegga, uppbyggda hinder och iskallt vatten upp till axlarna. Inte fanns det någonstans att vila heller så det var bara att fortsätta fram till mål.
– När man fick medaljen så var det så att man tjöt, det var helt underbart. Jag var skittrött, lerig, dyngsur och helt euforisk, säger Ewa.
Att hon, som för åtta månader sedan hade svårt att gå 500 meter, kunde springa Tjurruset gör henne övertygad om en sak:
– Kan jag så kan alla. Jag menar inte att alla måste göra som jag, men jag tror att alla kan förändra.