Efter en jobbig skilsmässa och en nyfödd på armen gjorde Hanna sitt bästa för att anpassa sig till sitt nya liv som ensam mamma och singel. Hon började dejta lite så snart hon mådde bättre men ingen av relationerna varade längre än ett par månader. Tills mannen med stort M plötsligt trillade in i hennes liv. Bara en hake – de skulle aldrig kunna berätta för någon att de var tillsammans.
Den där kvällen på krogen började de prata nästan direkt. Alkoholen gjorde allting vackert och när kvällen förflutit och sista ölen drucken sa han ”Nu går vi hem till dig”.
– Jag blev nog överrumplad av uppmärksamheten han gav mig och allt fint han sa. Vi hoppade in i en taxi tillsammans men taxin körde fel och av flera olika anledningar så blev det ingen natt tillsammans.
Hanna arkiverade kvällen som ”en engångsgrej”. Sedan dröjde det några månader och plötsligt hörde han av sig.
– Han hade letat rätt på mig och började skicka sms och skriva på Facebook. I ett sms stod det så här: ”Jag förhandlar med universum om tid för oss och jag brukar få som jag vill”.
Länge skrev de bara till varandra. I efterhand kan Hanna se en fara i att skriva många och långa brev till varandra.
– Verkligheten bleknar liksom bort. Man kommer nära varandra otroligt fort och vill bara dit till orden och bekräftelsen i raderna, säger hon tankfullt.
Han var säker: de måste ses. Hanna brottades med samvetskval och tvivel. Hon visste vad hon visste men det var svårt att värja sig.
– Det låter konstigt att skylla på det men han bröt långsamt ner alla mina tvivel. Jag behövde inte känna skuld, det var ju han som bedrog och inte jag. I dag kan jag känna att jag inte borde ha varit så medgörlig men då var jag helt försvarslös mot hans intensiva uppvaktning. Till slut träffades vi hemma hos mig, berättar Hanna.
Det blev snart kärlek.
– Jag tjatade aldrig för att få honom att lämna sin fru. Jag tänkte att om det skulle bli vi på riktigt så måste det komma från honom. Hans plan var att han skulle berätta för sin fru och att hon skulle slänga ut honom.
Relationen fördjupades och framtidsplanerna växte.
– Andra var otrogna bara för ett ligg men inte vi. Vi drömde om gemensamma barn och ett liv ihop. Jag tänkte att det kan hända, nya kärlekar kan uppstå, säger Hanna.
Men när han tillslut berättade ville hans fru till varje pris rädda deras äktenskap. Kärleksbubblan sprack och alla löften med den.
Hanna beskriver deras förhållande som ett hemligt kärleksland. Men passionen och lusten handlade inte om det förbjudna i deras möten.
– Att vara med en gift man var snarare tärande. Det var svårt att låta bli att tänka på hans familj och jobbigt att aldrig kunna vara helt öppna. Att vi fortsatte träffas byggde på idén om framtiden och hoppet om att vi skulle få konturer. ”Nu vet jag hur det är att vara kär på riktigt” sa han till mig. Jag tror inte att jag hade kunnat låta det fortgå om jag inte känt närhet.
Hanna ångrar inte relationen men önskar att smällen inte blivit så hård. De två år de hade tillsammans och efterskalven har kostat på hälsan både fysiskt och psykiskt. I dag äter hon antidepressiva för att orka med vardagen.
– Det är många som kommit till skada i den här härvan. Jag är fortfarande inte helt ute på andra sidan igen, säger Hanna och fingrar på etiketten på vattenflaskan som hon håller i. Ögonen är blanka. Hon fortsätter:
– Värst är att lägga så mycket tid på någonting som man inte kan prata med någon om. Sedan när det bara tar stopp och är slut är det som om ingenting hade hänt. Eller som att det som fanns egentligen aldrig borde ha funnits.
Hanna heter i verkligheten någonting annat