Med arbetskläderna på poserar 46-åriga Wisam och säger: "Jag är glad att jag har fått ett jobb. Jag blir inte yngre och mina chanser blir inte större på arbetsmarknaden. Jag är realistisk. Man måste vara realistisk om man vill jobba".
Hon vaknar klockan fem på morgonen, för att ta bussen som går strax före sex, för att hinna till jobbet som börjar prick sju. 46-åriga Linköpingsbon Wisam Azzam bor i Majelden men jobbar idag som montör på Scanfil i Åtvidaberg och trivs jättebra, men vägen till arbetet var minst sagt lång.
Wisam kom till Sverige under den stora flyktingströmmen 2015. Hon flydde från Syrien, där hon är född och uppvuxen, men ursprungligen kommer hennes familj från grannlandet Palestina.
– Jag känner mig som dubbelflykting. Som palestinier har man inget pass i Syrien och här var jag tvungen att börja om.
Wisams börja-om-resan startade på SFI, men hon tyckte inte att det var bra. Det pratades mer arabiska och engelska än svenska, berättar hon. Därefter hittade hon Korta vägen, ett program för arbetssökande akademiker via arbetsförmedlingen. Hon läste svenska parallellt som hon lärde sig yrkesspråk och gjorde praktik.
Från Syrien hade Wisam med sig en civilingenjörsutbildning inom byggnadsteknik och 15 års erfarenhet inom folkbokföring på FN, men hon brann för tekniken och ville gärna jobba inom ingenjörsbranschen.
"Jag känner mig som dubbelflykting. Som palestinier har man inget pass i Syrien och här var jag tvungen att börja om", säger Wisam Azzam.
Genom Korta vägen fick Wisam praktik som lärarassistent i matematik och administratör på ett bostadsbolag, men aldrig inom byggnadsteknik. Då utbildade hon sig till produktionsledare inom bygg och anläggning. Det ledde heller ingenstans.
Varför var det svårt att få jobb inom bygg?
– Först var det coronatider och sedan kom kriget. Jag vet inte, men jag har verkligen försökt utan att lyckas.
Efter studierna registrerade Wisam sig igen på Arbetsförmedlingen som konstant skickade brev om olika utbildningar.
– Jag kände att det var nog med utbildningar, men när jag såg ordet teknik på ett av breven bestämde jag mig för att testa.
Först blev det en kort utbildning, sedan fick hon praktik och så småningom en anställning som montör på Scanfil i Åtvidaberg.
Wasim hoppas fortfarande på att kunna jobba inom sin specialitet, men hon vill inte sitta och vänta. För henne är ett jobb bättre än inget.
– Jag är glad att jag har fått ett jobb. Jag blir inte yngre och mina chanser blir inte större på arbetsmarknaden. Jag är realistisk. Man måste vara realistisk om man vill jobba.
"Det kanske är priset man betalar för att vara här. Jag har inte tid att sitta och vänta. Jag är 46 år", säger Wisam om hur det känns att vara utbildad ingenjör men jobba som montör.