Vem kunde till exempel tro att Cecilia Gyllenberg Bergfasths hockeyspel i Alvesta skulle få avgörande betydelse för diskussioner om hur bidrag och halltider ska bli rättvisa och jämlika i Linköping?
Eller att rehabiliteringstiden efter en axeloperation var det som ledde till att hon lämnade restaurangbranschen? Som hon kommit in i därför att hon under studietiden jobbade på Gotlands nation i Nationernas hus och då blev barchef? Att hon som sjukskriven äntligen tog sig tid att söka nytt jobb (som hon inte fick först, men snart fick vikariera för den som egentligen hade fått jobbet, och sedan fick jobbet i alla fall)? Och att det var där hon träffade sin man?
Eller att hon cyklade förbi Miljöpartiets expedition på Östgötagatan vareviga dag och såg skylten och tänkte att ”kanske borde jag bli medlem”… och så blev hon det, och så fattades en ersättare i socialnämnden och så slutade föreningens sekreterare. Och vem passade bättre än just Cecilia Gyllenberg Bergfasth?
Men det är knappast slumpen som förklarar livsvägen. Hon är en grundlig person, som till exempel när hon skulle rösta för första gången och läste alla partiprogram hon kom över.
– En del kunde jag snabbt inse inte var något för mig, säger hon. Det var tydligt att jag kände mig mest hemma i miljöpartiet med dess feministiska anslag och de tre solidariteterna: med djur och natur, med kommande generationer och med världens alla människor. Det var lätt att skriva under på de värdena.
Cecilia Gyllenberg Bergfasths väg präglas av en sorts kavla-upp-ärmarna-mentalitet. Ska det bli gjort, så får hon göra det själv, liksom.
– Det har kanske med min bondebakgrund att göra? Varje barndomssommar tillbringade jag hos mormor och morfar på gården i Fide, på södra Gotland. Där var det bara att hacka betor och köra in höet, det fanns ingen annan att skjuta över ansvaret på.
Annars bodde hon i Södertälje, några år på Gotland och sedan i Alvesta, Jönköping och Alvesta igen, och så Växjö.
– Det var där jag bläddrade i några högskolekataloger och insåg att det fanns en utbildning där man kunde ägna sig helt åt att bara läsa böcker!
Cecilia var mycket entusiastisk när hon kom in i Karlstad, men helt oförberedd.
– Jag hade aldrig pluggat i hela mitt liv. Det blev tufft. Jag läste litteratur ett år och en termin filmkunskap och några andra kurser, jag regisserade spex och i en teatergrupp, i en annan var jag skådespelare, och så jobbade jag ideellt på ett café. Så klart jag inte hann färdigt med studierna.
Hon ägnade ett år åt att måla och skriva dikter på en folkhögskola innan hon flyttade tillbaka till Gotland igen för att försöka få ordning på livet och planerna, och så började hon på en sömnadsutbildning i Gamleby.
– Nej, det är inte alls konstigt: mamma var sömmerska och jag har sytt i hela mitt liv. Jag höll på med lajv också, och sydde egna kläder. I Gamleby jag kom på att jag INTE ville bli designer, jag såg vad det skulle innebära av stress och press om man ska lyckas.
– Dessutom designar jag bara det speciella och galna, det behövs någon av Madonnas typ för att bära det....
Sedan blev Cecilia kär och flyttade till Linköping.
– Och tog upp högskolestudierna igen. Kärleken tog slut, men jag blev kvar i Linköping. Gjorde ett utbytesår i Toronto. Kom hem och så fick jag mitt första barn.
Efter ett par år blev hon ensamstående och här någonstans blev det lite knepigt ekonomiskt. Cecilia kunde inte få mer studielån utan hon måste jobba i restaurangbranschen.
– Det var många timvik. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta det där året då jag fick tio kontrolluppgifter från olika arbetsgivare till deklarationen.... Det var tufft att hinna skriva magisteruppsatsen samtidigt, det tog några år, men det gick.
Men så skadade hon axeln och serveringsjobbet var över. Äntligen tog sig Cecilia tid att söka andra jobb, bland annat det där hon inte fick, och sen fick.
Numera jobbar hon bara 20 procent för att hinna med de politiska uppdragen, de som började när hon cyklade förbi lokalerna på Östgötagatan och beslöt sig för att bli Miljöpartimedlem.
Det blev 2014, valår, och partiet behövde kandidater till sina listor. Cecilia Gyllenberg Bergfasth insåg att det var lika bra att kandidera till allting, såväl riksdag som landsting och kommun.
– Jag tänkte att det var bra att mitt namn syntes på alla listorna Jag stod på tredje plats på landstingslistan och fick en ordinarie plats. Men jag fick oväntat en ersättarplats i kommunfullmäktige också.
Det ledde till flera olika uppgifter och efter bara ett halvår blev hon erbjuden uppdraget som ordförande i kultur- och fritidsnämnden.
– För mig var det inget svårt beslut. Kultur och idrott har jag sysslat med i hela mitt liv.
Politiker och makthavare. Hon har funderat en del på det.
– Ända tills jag var 30 år kände jag att ingen riktigt lyssnade på mig. Jag har aldrig haft särskilt mycket makt och det har jag varit frustrerad över, jag vill ju förändra. Jag är ingen aktivist, jag skriker inte på några barrikader. Jag behöver andra vägar.
– Nu har jag fått det.
Ett exempel:
– När vi pratade om nya Vasahallen sa jag att "vi skulle kunna ha en hall för bara parasport". "Ja", sa alla, "varför har ingen tänkt på det förut?". Ja, varför? Och nu kan jag jobba för att tjejer också ska få bra träningstider i ishallen. Och för att Linköping ska få några samlingsplatser för skapande kultur, som i Skyltenområdet.
– Det kan jag göra med makten jag har fått. Jag kan bidra till att skapa ett mer jämlikt samhälle där rättvisa betyder att den som behöver mer också kan få det.