– Han låg åt fel håll, och barnmorskan skulle göra ett vändningsförsök. Jag minns hur nervös jag var, tänk om det skulle bli kejsarsnitt? Men ultraljudet visade att han redan vänt sig själv, och vi höll på att få gå hem igen när barnmorskan sa: När du ändå ligger här med magen i vädret kan vi kolla lite mer.
Sara Hallin minns dagen, en torsdag. Barnmorskan förklarade att hon hade "svårt att se flödena" och skulle be en läkare titta på ultraljudsbilderna.
Familjen åkte hem men snart ringde en överläkare och bad att Sara skulle komma tillbaka för nytt ultraljud nästa dag, på fredagen.
– Jag fattade inte ens då att det kunde vara något farligt. Vi åkte dit både jag och Andreas, och tog med oss Valter, som då var ett och ett halvt år. De väntade i korridoren. Vi tänkte att det skulle ta fem minuter, men när läkaren varit tyst i en timme började jag inse att något var fel.
Även läkare sa att det var svårt att se flödena mellan hjärta och lungor, och berättade att han skulle tala med hjärtspecialister på måndagen. Men redan samma dag, när familjen stod i kön på Ikea, fick Sara samtalet. "Vi har haft en videokonferens. Kan ni vara beredda att åka ner till Lund på måndag?"
Det finns två centra för barnhjärtkirurgi i Sverige. Lund och Göteborg. Och det bestämdes att Harry skulle födas i Lund. Hade han fötts i Linköping hade det blivit helikopter till Lund direkt. Nu skulle det planeras och Sara skulle sättas igång när det fanns ett fullt team redo på plats. Helst en måndag. Första måndagen måste ett annat, akut behövande barn, få opereras först. Men sen var det Harrys tur.
Det blev måndagen den 20 augusti. Då hade Harry hunnit växa sig till 3,7 kilo. Sara och Andreas fick 30 minuter med honom, som de blivit lovade.
30 minuter.
Sen blev det neonatal-IVA.
Jämförde du med Valters födelse?
– Ja, det är klart.
På neonatal-IVA var det massor av folk. Sladdar och slangar i den lilla lilla kroppen.
– Jag klarade inte att se det. Vågade inte ta till mig honom när jag inte visste hur det skulle sluta.
I fyra dagar satt Sara på en stol i ett hörn.
– Men personalen drog in mig. De frågade om jag kunde räcka dem någonting, bad om råd, jag fick hjälpa till. Efteråt förstod jag hur kloka de var. De visste vad de gjorde.
Harry föddes med pulmonalis atresi. Han hade ingen öppning från hjärtat till lungorna. Under fosterstadiet går det bra för sådana barn ändå, då syresättningen kommer från mamman, men de kan inte leva utanför mammans mage.
Harry fick mediciner och efter fyra dygn var det dags för operation. Kirurgerna skulle gå in i ljumsken och göra en ballongvidgning för att bygga en väg från höger hjärtkammare.
– Att lämna honom på narkosen var nästan det värsta. Det finns ett sånt allvar i ett sånt rum. Alla är grönklädda. Jag minns att jag tänkte: Ingen borde behöva lämna sitt barn här. Ingen."
Operationen misslyckades. En läkare ringde och sa: "Nej, det gick inte." Sara och Andreas var så skärrade att de inte vågade fråga om Harry levde eller var död. Men så frågade läkaren om de kunde såga upp bröstkorgen nu direkt, eftersom Harry redan var sövd och fått mycket lugnande. Och så blev det.
Nästa läkarsamtal: "Nu är det klart, ni kan komma nu. Jag ska bara sy ihop honom."
– De kan säga sånt, och det blir lättare då på nåt vis. Att det är vardag för dem.
Alla som sett någon bypass-opererad vet hur brutalt det ser ut. Ärret är ilsket rött, så småningom blålila. Taggigt och fult. Men inte på Harry. Efter en hel del lock och pock från både mamma och reporter går han med på att dra upp tröjan och visa en tunn fin bleknad linje. "Ovanligt fint ärr", säger sjukhuspersonalen.
Personalen på BIVA tipsade också om att fota och skriva i ett album. För att minnas, och för alla frågor som kommer att komma sen, när Harry blir större.
De bodde på Ronald McDonald-huset.
– Valter tycker att det är bästa stället. Vi har hållit honom från sjukhuset, så han tycker bara att det är roligt, säger Sara.
Det blev fem veckor i Lund. Det var familjen helt oförberedd på, Sara och Andreas minns att de rest ner utan jackor. Och Valter hade bara sandaler.
– Vi trodde på nåt vis att vi bara skulle åka till Lund och fixa en grej med hjärtat och sen åka hem, förklarar Sara.
En försvarsmekanism, säkert.
– Ja. Och när vi väl kom hem trodde vi att han skulle vara frisk och att vi kanske skulle gå på årskontroller. Men vi hann inte mer än hem så ringde Harrys hjärtsjuksköterska Carolina från US. Och sen var vi där minst en gång i veckan, för vaccinationer och kontroller och magproblem... När vi kommer i sjukhuskorridoren blir Harry glad och ropar "Lina! Lina!". Personalen i hjärtteamet har blivit som en extra familj. De är fantastiska.
Harrys hjärtsjukdom räknas inte till de vanliga. Kirurgerna opererar kanske två sådana barn om året. Och familjen har lärt sig att barns hjärtfel är väldigt individuella.
– Det är som rörmokeri. Vuxna hjärtan är som de är, men de små anpassar sig på olika sätt, säger Andreas.
– Man kan ju googla ihjäl sig, och det gjorde vi också. Men man måste lära sig att släppa, säger Sara.
Det har gått över förväntan för Harry, det har familjen förstått. Ändå vet de att det kommer att bli fler operationer. Som i påskas, då var det dags för Lund igen.
– Det var lika jobbigt att lämna Harry på narkosen igen. På kvällen såg det bra ut, läkaren var nöjd med operationen, men på natten fick Harry hög feber och sen visade det sig att förträngningen (när hålet mellan hjärtat och lungorna skulle vidgas) gått tillbaka helt.
Harry fick antibiotika och intravenöst dropp, han och Sara hölls isolerade.
– Vi åkte hem på minus. Det kändes som en stor fet smäll i magen. Jag vet att det låter klyschigt, men det är helt otroligt vad en människa kan klara av. Men man har ju inget val.
Det är inte alltid de största sakerna som fastnar i minnet. Sara berättar om hur hon efter fyra veckors bröstpumpande skulle börja amma Harry. Det var så noga att ha koll på hans vikt och näringsintag, så efter amningarna drog en sköterska upp allt via en sond i näsan, för att se hur mycket bröstmjölk han fått i sig. Sen fick han tillbaka den.
– Men där gick min gräns, konstaterar Sara. De fick sluta med sonden.
Första året efter att familjen fick komma hem från Lund levde de väldigt isolerat. Harry är infektionskänslig, och ingen snuvig människa fick komma nära. Sara och Andreas turades om att gå ut med Valter, åka och handla, och allt annat.
– Vi träffade inte fler människor än att vi kunde ha koll på alla om de var förkylda.
Det hjälper att Saras bästa väninna och Andreas bror med sina respektive bor alldeles i närheten. De hade planterat i trädgården, fyllt kylskåpet och satt upp en välkomstskylt när familjen kom hem från Lund första
gången.
Nu har världen vuxit. Familjen åker till badhuset rätt ofta. Harry går på samma förskola som storebror, men orkar inte lika mycket som de andra barnen. Han medicinerar varje dag och blir lätt kall och blå.
– Det är ovissheten som är den stora grejen med hjärtebarn. Att inte veta om det blir en ballongvidgning sen, eller tre stora operationer. Hur hans ork ska vara när han är 15? I början frågade vi saker som: Kommer han att kunna spela fotboll? Kommer han att behöva rullstol till skolan? Men det finns inga svar.