I ett akutrum väntar personalen på att ambulansen ska anlända med en patient som har högsta prioritet. Plastförkläden knyts fast, yrkesbeteckningar klistras på och nya handskar plockas fram. Då är inte bara akutens personal på plats utan även personal från andra kliniker. Alla står redo och väntar.
– Vi lyfter på tre…ett, två, tre!
En 50-årig man med en blödande sårskada i pannan flyttas varsamt från en ambulansbrits till en akutsäng. Mannen rör sig oroligt och jämrar sig, men verkar inte vara kontaktbar. Han har varit med om en allvarlig trafikolycka. Runt mannen trängs ett 20-tal personer i vårdens vita och blå uniform. Sjuksköterskan Nina Utas sätter en infart i mannens arm och ger honom morfin. Snabbt klipper de av honom kläderna. Högt upp på vänstra benet har han ett stort sår med en märklig ojämnhet. Det är lårbenet som brutits av och sticker ut.
Läkaren Malin Öster känner varsamt på mannens buk. Den är spänd, så de misstänker inre blödningar. Vårdpersonalen arbetar snabbt. Lungorna låter inte riktigt som de ska så snabbt får mannen dränage i båda lungorna. Oron var att lungorna ska ha fyllts med blod, men så verkar det inte vara. I alla fall inte än. Med vana, kontrollerade rörelser går de igenom mannens skadade kropp.
– Bäckengördel!
Ett brett bälte i orange och svart tas fram. Misstanken är att mannens bäcken är brutet. Det är en allvarlig skada som kan innebära stora inre blödningar och därför spänns bäckenet ihop med gördeln för att minska risken att mannen förblöder.
I rummet finns också en vårdadministratör som dokumenterar allt som görs i mannens pappersjournal.
Nästa steg är akutröntgen, den finns i rummet intill. Narkosläkaren bedömer att mannen först behöver sövas. Genom infarten får mannen läkemedel för att kunna somna.
– Tystnad! Så får vi en bättre sövning, säger narkosläkaren allvarligt.
Rummet blir plötsligt stilla. Och tyst. Bara maskinernas pipande hörs trots att ett 20-tal personer rör sig i rummet.
– 45 sekunder, räknar narkosläkaren högt.
Ambulanserna har en egen ingång med tillhörande parkeringsutrymme. Under hela passet som vi är på plats kommer ambulanserna ständigt med nya patienter.
•••
Klockan är 12 när vi kommer till akuten i våra privata kläder. Bakom en vit dörr finns ett förråd där långa rader av nytvättade arbetskläder ligger prydligt vikta. Klarblå tröjor med kort ärm och kritvita byxor med storleksangivelse frampå. Vi förser oss med en varsin uppsättning och byter om.
I vimlet av arbetsklädd sjukvårdspersonal smälter vi in. Den rutinerade personalen har ofta med sig studenter på praktik.
Arbetspasset börjar med uppstartsmöte runt ledningscentralen. Det är sex team, med 3-6 personer i varje. Vi ska följa sjuksköterskan Nina Utas i team A som håller till närmast ambulansintaget.
Vi förstår snart att arbetet på akuten inte bara kräver medicinska kunskaper, det kräver även en annan viktig egenskap, en som vi själva totalt saknar.
•••
Uppstartsmötet avbryts plötsligt av att en ambulans är på väg in. Ledningssjuksköterskan ser alla inkommande ambulanser på sin skärm. Den här är röd. Högsta prioritet.
– Hjärtstopp på väg in!
Plötsligt myllrar det av folk. Plastförkläden knyts över de vita och blå sjukvårdskläderna, klisteretiketter med yrkestitlarna klistras ovanpå. Sedan står de beredda. Som inför startsignalen på ett lopp.
För den oinvigde ser de ut som en folksamling i vårdkläder, men när patienten rullas in, arbetar de som ett väloljat maskineri. Kvinnan är i 80-årsåldern och de klipper snabbt upp hennes kläder, kontrollerar hennes värden, kopplar upp henne mot EKG, sätter infarter och ger läkemedel.
Ambulanssjuksköterskan presenterar patienten och berättar kort om den bakgrundsinformation man har.
– Hon har haft besök av anhöriga idag och då klagat på bröstsmärtor. Sedan förlorade hon medvetandet och anhöriga larmade. När vi kommer till platsen har hon hjärtstopp, hjärt- och lungräddning genomförs i 30 minuter. I nuläget har hon egen cirkulation, men behöver fortsatt hjälp med andningen.
För att ta reda på vad som orsakat hjärtstoppet behöver hon föras till kardiologiska kliniken. En dörr bakom sängen öppnas. Som på given signal rör sig sängen och hela gruppen av vårdpersonal samtidigt ut genom dörren. De arbetar i farten, ständigt medvetna om att tiden är knapp.
Medan kvinnan försvinner bort i en korridor påbörjas omedelbart arbetet med att återställa all utrustning. Maskiner ska spritas, förbrukningsmateriel fyllas på och skräp kastas. Den allvarliga stämningen lättar. De fyller på i lådor och plomberar dem när de fyllts upp. Under tiden pratar de, någon skrattar till. Som på en helt vanlig arbetsplats.
– Ska ni gå och äta?
Nina tittar på sin sjuksköterskekollega som går dagpasset. De är båda team A, men Nina började klockan 12.45 och hennes kollega redan klockan 7.45 i morse.
– När vi kommer så avlöser vi dagpasset och passar deras patienter så att de kan äta. Samtidigt tar vi emot nya, egna patienter, förklarar Nina för oss.
Sjuksköterskan Nina Utas hämtar läkemedel i akutens läkemedelsförråd. Formellt är det läkaren som beslutar vad patienten ska ordineras, men när vi följer akutens personal under ett arbetspass hör vi att de hela tiden bollar med varandra, oavsett yrkestitel. Besluten fattas utifrån hela teamets samlade kompetens.
När en patient kommer in efter en olycka får personalen på akuten fylla i en rapport med uppgifter som lämnas ut till medierna. Olycksfallsrapporten är inte det enda som fylls i på papper. Varje undersökning, prov och värde på akuten registreras på en pappersjournal, precis som förr. Vissa saker måste även in i den digitala journalen, men pappersjournalen är bärande. När patienten flyttas vidare i vårdkedjan, så följer pappersjournalen med. Och slutligen skannas den in i den digitala journalen av vårdadministratörerna.
Nina träffar en man som själv har kommit till akuten med diffusa smärtor i magen. Hon träffar honom i ett undersökningsrum. Han går på dialys flera gånger i veckan på grund av nedsatt njurfunktion och gjorde ett mindre kirurgiskt ingrepp i armen bara några dagar tidigare. Nina lyssnar uppmärksamt och ställer följdfrågor. Hon ber att få känna på mannens mage.
– Hur känns det här?
•••
Sjuksköterskan Nina Utas är 28 år. Hon har arbetat här i fem år. Hemma har hon en liten dotter på 1,5 år och en make som arbetar med systemutveckling.
– Det är bara en massa datorer för honom, säger hon och skrattar.
Men just makens arbete med sina kontorstider är en fördel för Ninas eget yrkesliv. Eftersom han kan hämta och lämna på förskolan när hon arbetar skifttider, så kan hon vara mer flexibel.
– Så egentligen är vår dotter hemma mer än om vi båda hade jobbat kontorstider. Idag har hon exempelvis varit hemma med mig på förmiddagen, säger Nina.
Det visar sig vara ett vanligt samtalsämne på arbetsplatsen. Camilla Vavruch är 38 år och ST-läkare, vilket innebär att hon håller på att utbilda sig till specialistläkare. Hon har varit på akuten i ett par månader.
– Just nu är min man föräldraledig, så då fungerar det. I höst ska jag vara på en annan klinik eftersom man hoppar runt under en del av ST-tjänstgöringen, men målet är att jobba på vårdcentral.
Camilla trivs inom akutsjukvården, men har i nuläget valt att specialisera sig inom primärvården. Annars är det svårt att få vardagen att gå ihop.
– Min man är ryggkirurg, så han kan ha jour eller bli stående länge på operation. Med så oförutsägbara tider är det svårt att få ihop livet med tre barn om båda arbetar skift. Det finns flera par där båda arbetar treskift, men då behöver man pussla med schemat och det krävs att man kan gå hem när skiftet är slut. Så i nuläget passar det mig att jobba på vårdcentral.
Som utomstående kanske man har en bild av att det är läkaren som fattar alla medicinska beslut. Rent formellt har läkaren det medicinska ansvaret, men när vi följer akutteamet ett helt arbetspass så inser vi att det inte riktigt är så i verkligheten. Läkare, sjuksköterskor och undersköterskor har löpande gemensamma samtal där allas bedömningar tas med. Och det är ofta sjuksköterskorna som träffar patienterna först.
– Jag måste snabbt utvärdera patienten. Läkaren som ska göra en medicinsk bedömning har då ofta inte träffat patienten. Jag bedömer vem som ska komma först, vem som snabbast behöver hjälp. Sedan tar vi prover, EKG och så vidare som läkaren har som underlag. Så det är förarbete för läkaren, säger Nina.
Läkaren Malin Öster och sjuksköterskan Nina Utas diskuterar. Det är en stor del av deras arbete, bedömningarna är gemensamma. Vad ska de göra med patienten? Vilka läkemedel behövs? Hur bråttom är det?
Diskussionerna går snabbt, de verkar oftast vara helt eniga.
I det lilla fikarummet nära ambulansingången intas både kaffe och lunchmat. Det finns ett större lunchrum längre bort i korridoren, men när larmen avlöser varandra vill team A vara nära sina patienter och ambulansintaget.
•••
– Vi har flera olika färgkoder för att prioritera patienterna. Den allra allvarligaste är röd, då är det akut livsfara. Sedan finns det orange, gul, grön och blå, förklarar sjuksköterskan Nina.
Knappt hinner hon avsluta meningen förrän vi hör någon bakom oss:
– Trauma röd på väg in!
Tempoväxlingen är omedelbar och febril aktivitet utbryter på akuten. Snabbt tittar akutteam A på sina skärmar. Vilka patienter kan flyttas?
– Vi tömmer trean!
Patienterna i akutrummet flyttas, några till andra rum medan vissa får ligga i korridorerna.
– Nu ska vi åka iväg här lite, säger Nina uppmuntrande till en äldre herre medan hon kör ut hans säng ur akutrummet.
Personal från andra kliniker kommer skyndande från olika håll. Narkosteam, operationsteam.
– Vi beställer blod, för säkerhets skull!
Nina berättar att de beställer en specifik blodtyp – RH-negativ (0Rh-). Det är en ovanlig blodtyp som alla andra kan ta emot, oavsett vilken blodtyp de har själva.
– Det är därför det är så himla viktigt att lämna blod. I synnerhet om man har den blodtypen, säger hon och skyndar förbi.
Informationen är knapphändig i början, men allt eftersom får vi veta lite mer. Det är en trafikolycka, en frontalkrock på landsväg mellan två bilar. Flera personer ska vara skadade.
Ambulanspersonalen kommer in med den första patienten från trafikolyckan. Det är mannen med det brutna lårbenet.
När mannen slutligen sövts på akutbritsen fortsätter personalen sitt metodiska arbete runt mannen. Han är livshotande skadad och allt arbete handlar om att försöka rädda hans liv.
– Han har fått hjärtstopp.
Det är läkaren Camilla intill oss som förklarar vad det är som händer när febril aktivitet plötsligt uppstår i akutrummet.
Mannen har förlorat mycket blod och nu kommer de beställda blodpåsarna till nytta. Med hjälp av en maskin som med högt tryck pumpar in det donerade blodet återfår mannen cirkulationen. För det är egentligen inte hjärtat som har stannat, det är blodet som tagit slut i hans kärl. Hjärtat pumpade fortfarande, men utan blod är det lönlöst. Tolv påsar med blod går åt.
Det blir ingen akutröntgen, bedömningen är att han är i alldeles för dåligt skick för det. Han måste fortast möjligt till operationssalen. Genom en bred dörr i akutrummets bakre del förs mannen snabbt iväg med en stor akuthiss.
– Det är ganska ovanligt att man hoppar över akutröntgen, säger läkaren Malin.
Vi står tysta. Situationen är dramatisk, men det som verkligen gör avtryck är samarbetet. Det är något närmast högtidligt att betrakta deras samordnade rörelser, tydliga kommandon på obegripligt medicinskt fackspråk och rutinerade hantering av sterila redskap i en förutbestämd ordning.
Ytterligare skadade kommer in från trafikolyckan och skickas vidare i vårdflödet, men ingen lika allvarligt skadad som den 50-årige mannen.
– Det kan se väldigt rörigt och ostrukturerat ut i en akut situation, men alla har sina tydligt definierade roller, säger Nina efteråt.
För oss som utomstående åskådare skiftar det snabbt. Allvaret och det koncentrerade lugnet går snabbt över när patienten transporterats vidare.
Team A samlas vid sina datorer intill ambulansintaget.
– Ska vi köra en reflektion?
Det är Malin som frågar. Men det behövs inte, tycker de andra.
– Okej, men om något känns jobbigt så är det jätteviktigt att man säger till, säger hon.
Rörposten på akuten består av två skåp. I den ena kommer beställda blodpåsar och i den andra skickas prover till labbet.
•••
Klockan 15 är det ett 60-tal patienter på akuten. Det är ganska mycket, berättar Nina. Men det är också snart dags för dagpasset att gå hem och det innebär att det är kvällspassets tur att äta lunch.
– Vi äter när det går, men det blir inte på några fasta eller regelbundna tider. Det kanske inte blir så lång rast, men vi ser till att alla får äta i alla fall, säger Nina.
Maten intas denna dag stående i det lilla fikarummet nära ambulansintaget. Längre bort i korridoren finns ett rymligt lunchrum med stora fönster. Men idag händer det så mycket, så team A vill inte vara för långt ifrån sin station. På mindre än en kvart har de värmt sin medhavda mat i mikron och ätit den.
Förutom att ta hand om patienterna och göra avstämningar i vårdteamet så är det också annat som tar tid. Medicinska åtgärder ska dikteras i journalen, då läser läkaren in vad hon gjort på en ljudinspelning som en vårdadministratör sedan skriver in i patientens journal. Eller så ringer den interna telefonen, den här gången är det akutläkaren Malin Öster som svarar.
På mindre än en kvart har den medhavda maten värmts och ätits upp, stående vid diskbänken. Trots att det går så snabbt hinner de småprata med varandra.
"Jag har alltid velat bli läkare, men pluggade först till jurist. Under läkarutbildningen jobbade jag som undersköterska. Det var en bra erfarenhet. Man lär sig väldigt mycket som undersköterska. Det är undersköterskor och sjuksköterskor som triagerar (prioriterar) patienterna. Sedan kommer läkaren in och gör en medicinsk bedömning utifrån det", säger ST-läkaren Camilla Vavruch.
Kvällspassets Malin, Anita och Erica (till vänster) och Camilla och Nina (till höger) stämmer av med kollegorna på dagpasset en sista gång innan det är dags för dagpersonalen att gå hem.
•••
Plötsligt vrålar någon vid ambulansinfarten. Två uniformerade poliser släpar in en man som slår och sparkar omkring sig. Han är mager och har en märklig gulaktig gummimask över ansiktet.
– Här kan ni gå in.
Poliserna visas till en ledig säng i ett av akutrummen. Den 40-åriga mannen skulle omhändertas för att ha varit kraftigt berusad eller narkotikapåverkad på allmän plats, men då spottade han på poliserna. Därför satte de på honom den gulaktiga masken, en så kallad spotthuva. Sedan började han skaka i hela kroppen och sa till poliserna att han har bakomliggande sjukdomar.
– Därför vill poliserna att vi ska göra en medicinsk bedömning av honom. De kan inte lämna honom i arresten om han är i behov av medicinsk vård, förklarar Nina.
Mannen menar att han har kramper, men det kan snabbt uteslutas eftersom han klarar att vara helt stilla vid provtagning och dessutom pratar och svarar på frågor.
– Man kan inte kontrollera skakningarna när man krampar, säger Malin.
Prover tas och skickas på analys. Om proverna ser bra ut kan skakningarna bero på narkotikapåverkan eller psykiska problem. Så småningom lugnar sig mannen och somnar en stund. Polisen meddelar att de häver sitt omhändertagande och lämnar platsen. Efter ytterligare kontroller fattar Malin beslut.
– Han får gå hem när han vill, säger hon.
"Det brukar vara lite svårt", säger mannen, som är i medelåldern, när sjuksköterskan Nina Utas kommer för att ta blodprover. Hon lugnar honom med att de får göra ett försök och att han får säga till om det gör för ont. Men provtagningen går bra och blodet skickas till labbet.
Det blir många nålstick för sjuksköterskorna. Blodprover ska tas, läkemedel ges och infarter sättas. En infart är en sån som sitter kvar i armen eller på handen för att man som patient ska slippa få ytterligare nålstick för varje läkemedel eller dropp man får.
Precis innanför ambulansinfarten håller akutteam A till. På datorernas skärmar ser de alla akutens patienter och vilken prioritet de har.
•••
Det är ett ständigt flöde av inkommande patienter när vi besöker akuten. Alla har inte lika dramatiska besvär eller hög prioritet som hjärtstopp eller traumapatienter, utan är sådana som akutpersonalen beskriver som sina vanligaste patienter. En medelålders man med misstänkt njursten, en äldre kvinna som ramlat hemma, en yngre kvinna med plötslig buksmärta.
Medan de nya patienterna har vårdpersonalens fulla uppmärksamhet har vi som utomstående ännu inte släppt passets första patienter.
Hur gick det med den 50-åriga bilföraren? Och kvinnan med hjärtstoppet?
– Jag vet faktiskt inte. När de går vidare i vårdflödet så släpper vi patienterna. Det kommer ju hela tiden nya patienter som behöver vård, säger Nina.
Camilla håller med.
– När jag kommer hem, så minns jag oftast inte ens vilka patienter jag har haft om det inte har varit något väldigt speciellt, säger hon.
Men undrar ni inte?
– Man får vara trygg i att man gjort vad man kan och lita på kollegorna som tar över. För att orka måste man göra så. Vi får ju inte heller gå in i journalen och se hur det gick sen, på grund av patientsekretessen. Om det är någon man verkligen tänker på, så kan man fråga kollegorna på den kliniken nästa gång man ses. Men det händer inte ofta, säger Nina.
Finns det tillfällen när det känns jobbigt?
– Om man känner att man missat något som kan ha påverkat helhetsbedömningen, så är det jobbigt. Eller om patienten är ett barn i samma ålder som min dotter, eller någon som påminner om en nära anhörig, säger Nina.
•••
En 3-årig flicka sitter i akutens väntrum med sina föräldrar. Hon har gråtit mycket, men är förhållandevis lugn när Nina visar in familjen i ett undersökningsrum. Det visar sig att flickan har ramlat och slagit sig ordentligt. Såret på den övre delen av ögonlocket är stort och öppet.
Team A sitter vid sina datorer och överlägger.
– Ett svårt ställe. Det är ju inte ögonläkarens område när skadan inte är i själva ögat, säger Nina.
Camilla håller med:
– Och det måste bli bra på ett sånt ställe. Hand- och plastik måste ju kunna ta det.
Vi får veta att hand- och plastikkliniken är bäst lämpad för den här typen av sårskador som kan ge skönhetsdefekter på väl synliga ställen.
– I vanliga fall ger vi barn ett sedativt (lugnande) läkemedel så att de blir lite lulliga, som en berusning ungefär, sedan kan de sys på plats här på akuten, om sårskadan är på armen eller så, säger Nina.
– Men i det här fallet kan vi ändå inte använda det eftersom hon är hostig och lite förkyld. Hon måste till operation, säger undersköterskan Jessica Kihlman.
Hon förklarar att det är för riskfyllt med det vanliga läkemedlet om barnet har förkylningssymptom eftersom andningen kan påverkas.
De snabba avstämningarna inom team A är en återkommande del av arbetet. Vilka patienter har de? Vad ska göras? Hur är bedömningen?
Det är ständig trafik på akuten. Ambulanser kommer med patienter och åker sedan iväg igen. Patienter som sökt vård i "luckan", alltså vid den vanliga akutingången kommer in, bedöms och skickas vidare. Ett oavbrutet flöde av människor som passerar genom vårdsystemets olika nivåer.
•••
– Ska vi köra en avstämning då?
Flera gånger under passet samlas teamet för att gå igenom sina patienter. Vilka de är, vad de har för symptom och vilken bedömning som gjorts efter att någon ur teamet träffat patienten.
– Eftersom vi är flera i teamet och alla inte har träffat alla våra patienter, så behöver vi dela med oss av informationen till varandra. Så att jag, om det blir akut, snabbt kan göra en bedömning av en patient som exempelvis bara Erica har träffat, säger Nina.
Patienterna omtalas hela tiden med värme och tilltalas med förnamn. Trots allvaret håller de en positiv ton.
– Vad ska vi göra med henne?
En kvinna har varit på akuten sedan förmiddagen. Hon är dagpassets patient men de har inte vågat skicka hem henne. Hon är 30 år, gravid och drabbades av plötslig yrsel.
– Hon är kvar på grund av doktorsångest, skojar de.
Det är ett stort ansvar för läkaren att skicka hem någon som sökt vård på akuten. I synnerhet när man inte vet vad det är för fel.
– Vi jobbar hela tiden med att utesluta olika saker som kan vara farliga. Om det inte är farligt kan det vara något för primärvården som remitterar vidare, men om vi inte vet så är det svårare, säger Nina.
Vad innebär doktorsångest?
– Man behöver känna sig trygg i sin bedömning och vågar inte chansa, så om man ändå tar prover kanske man tar något extra för att utesluta att det verkligen inte är något, säger Malin.
Många kontroller görs på kvinnan. Inte heller kvällspassets team A vågar skicka hem henne när de inte vet vad som är fel. Framåt kvällen har den gravida kvinnan fått i uppgift att resa sig och gå runt på akuten, för att de ska kunna mäta hennes syresättning. Det visar sig att den sjunker drastiskt när hon reser sig och sedan återhämtar sig när hon lägger sig ned igen. Snabbt beställer de en röntgen för att utesluta att hon har en proppbildning i lungan.
•••
– Det sitter en tjej i väntrummet som har tagit narkotika, säger Nina.
Hon har nyss fått veta det av ledningssjuksköterskan och går genast ut för att hämta patienten.
Patienten, som är i övre tonåren, har sin mamma med sig och korsar armarna över bröstet. Hon ser arg och trött ut.
Vi får veta att hon har tagit drogen kristall i flera dagar och nu har smärtor i bröstet. Det är mamman som har tagit med dottern till akuten. Av Nina och Malin som pratar med tonåringen får vi veta att hon egentligen inte vill vara här.
Nina går iväg för att prata med mamman, medan Malin stannar med den unga tjejen.
– Det är för att det ska finnas möjlighet för dottern att säga saker utan att mamman hör. Ibland har de något de vill fråga eller berätta utan att föräldrarna är med, säger Nina.
Sedan kommer Nina tillbaka för att ta blodprover på tjejen, som både är irriterad och stickrädd. Men Nina är rutinerad och tar de prover som behövs. Just den här gången ska de inte till labbet utan till en maskin som finns på akuten.
Nina trycker fast röret med blodprovet i maskinen, som genast avläser olika värden.
– Eftersom vi får svar direkt är det väldigt smidigt, men det är dyrare än att skicka dem till labb.
Hennes värden bedöms som okej. Hon får stanna för observation och läggs in på barn- och ungdomskliniken.
– Den senaste tiden har det allt oftare kommit in unga som tagit droger, säger Nina.
"Ibland kan det vara så här, först akuta larm och sedan blir det lugnare", säger sjuksköterskan Erica Centervad, när det lugnar ned sig efter att flera patienter kommit in i en tät följd, alla med högsta prioritet.
Ambulanssjuksköterskorna stämmer av med team A efter att ha lämnat av en patient.
Plötsligt tjuter det och en gul lampa börjar blinka. Det är ett larm som har gått. Det kan vara vad som helst, någon kan exempelvis ha fått hjärtstopp eller en ur personalen blivit överfallen på ett patientrum. Alla släpper det de håller på med och springer till det rum som larmet kommer ifrån. Men det visar sig vara falskt alarm denna gång. Nina Utas berättar att det ofta är barn som av misstag trycker på larmknapparna, men att de ändå alltid behandlar det som en verklig nödsituation.
Ambulanssjuksköterskan Helena Johansson jobbar kvällspass. Efter att ha lämnat av en patient på US akut är det dags att sprita all utrustning i bilen och åka vidare mot nästa uppdrag.
•••
Nattpasset har uppstartsmöte vid ledningscentralen. Snart är det dags för kvällspasset att gå hem. En avstämning görs med nattpassets team A, så att de vet vilka patienter som finns kvar.
– Vi försöker alltid göra klart så många patienter som vi kan, innan nästa pass tar över. För det kommer hela tiden nya patienter och vi är bara en mellanstation innan de ska vidare i vårdflödet eller får gå hem, säger Nina.
Innan vi byter om får vi veta att mannen som blev så svårt skadad i trafikolyckan har överlevt den första akuta operationen. Vi vet däremot ingenting om hur framtiden blir. Hur kommer hans liv att se ut om han överlever?
Vi har inga av vårdpersonalens strategier för att släppa patienterna när arbetsdagen är slut, trots av vi lärt oss mycket under de nio timmarna på akuten. Kanske är det dagens allra viktigaste lärdom om vårdpersonalens lagarbete. Deras totala tillit till varandra och övertygelsen om att alla vårdkollegorna gör sitt yttersta för varje patient.
Vi lägger de lånade vårduniformerna i en tvättsäck i korridoren.
Klockan har slagit 21 när dörren slår igen bakom oss.
En omtumlande upplevelse för de allra flesta – en helt vanlig arbetsdag för personalen på akuten.