– Svenska barn är inte tillräckligt mediekunniga och vi saknar nationella direktiv för deras säkerhet på internet, säger föreläsaren Christina Stielli.
Kontot polisanmäldes av gymnasielärare Marléne Stenman i Mjölby. Hon uppmanade andra, via sociala medier, att göra detsamma och dagen efter försvann inlägget.
Den här gången var inte förövaren eller den utsatta flickan från Östergötland, men näthatet finns naturligtvis även här. I sociala medier finns inga kommun- eller landsgränser. Ens ”vänner” kan befinna sig var som helst.
– Ungdomar skriver så här ideligen. Jag blir så förbannad och försöker att ha en dialog med mina elever kring hur man beter sig på nätet. Vi vuxna behöver vara med där ute så att vi ser vad som händer, säger Marléne Stenman.
Hon tycker att gymnasieungdomar är bättre på att bedöma vad som är okej och inte okej att skriva och göra på nätet, men det står värre till i de yngre åldrarna.
– Så unga barn som nio år använder sina mobiler för att skriva elaka kommentarer till klasskamrater. Det kan vara en förutfattad mening, men jag tror att det framförallt är flickor. Barn och unga behöver veta att det är lika illa att skriva som att uttala ”in real life”, men de tror att de är skyddad bakom skärmen och inte behöver ta ansvar.
Just det här kontot var förmodligen från början en så kallad fanpage (idolsida) för pojkbandet The Foo, men bytte sedan namn och ändrade karaktär. Det kan göra att kontots följare inte vet vad det är de indirekt stödjer.
Christina Stielli, Stockholm, föreläser om sociala medier. Varje månad träffar hon mellan 1 000 och 1 500 ungdomar. Näthat av den här typen finns överallt, på varenda en av Sveriges 4 000 skolor, säger hon.
– Felet vi vuxna gör är att vi går in i trådarna, bedriver detektivarbete och börjar läxa upp såväl unga som vuxna till höger och vänster. Ofta ser man vuxna som börjar bråka med varandra. Hatarna hatar hatarna . . . Uppsåtet är gott, men får fel effekt och kan leda till att det blir värre för de utsatta ungdomarna.
Enda rätta är att anmäla ett inlägg till den berörda sajten och, om det är brottsliga uttalanden, polisanmäla.
Christina Stielli tycker att vi måste höja blicken och få till nationella direktiv för ungas säkerhet på nätet.
– Vi har satt superdatorer i händerna på våra ungar. Vuxna måste ta ett allvarligt kliv in på deras arena, med förståelse och respekt. Vi hjälper dem inte genom att flyga i taket över enskilda inlägg, som sedan rinner av.
Ungar har gjort dumma saker i alla tider. Samtidigt som vi ska motarbeta att brott begås på nätet får vi inte överdriva saker, som att någon skriver ”du är ful”.
– Verbala trakasserier fanns på vår tid också, men försvann i luften. Och vi begick lagbrott vi också, även om det handlade om snattande och annat.
Vuxenvärlden måste förklara vilka lagar som gäller, men också förmå fler att förstå vilken bild de ger av sig själva.
– Jag brukar fråga så här på mina föreläsningar: ”Om jag går in på era sidor på sociala medier, skulle jag då få en bild av er som ni vill att jag ska ha?”
Av de elever hon träffar är det bara ett par procent som använder nätet till att förmedla en positiv bild av sig själva.
– Det är en fundamental jättebrist att media aldrig presenterar framgångssagor om hur sociala medier kan användas. För de finns. Att bara skriva om eländet skapar ännu mer rädsla, i stället för handlingskraft.
Att förbjuda barnet att vistas på vissa forum, eller beslagta deras mobiler, är idiotiskt, menar Christina Stielli. De lånar någon annans mobil eller startar fler konton än de föräldrarna har under kontroll. Och medan vi förbjuder dem att använda en app som uppmuntrar till anonymitet – och polisanmäler den – produceras 500 nya sådana appar. Som att slåss med väderkvarnar.
– Företagen som tillverkar de här måste ta sitt ansvar och föräldrar som vill lära sig mer måste få stöd. Skolan är naturligtvis viktig här, men vi kan faktiskt inte överlåta allt gällande våra barn på dem.
Vuxna är oroliga för barnets främmande kontakter. Barnen är oroliga för alla kontakter, menar Christina Stielli.
– Via sina mobiler bevittnar de sexuella övergrepp, vuxna som slår barn, djurmisshandel och en massa hemskt. Länkarna till sådant finns i deras flöden, ständigt. Då måste de kunna vända sig till en vuxen som tar emot deras ångest, men utan att explodera, så att barnet vågar komma tillbaka nästa gång något hemskt dyker upp på deras skärm. Annars vänder de sig till en kompis.
– Förbud och kontroll hjälper inte våra barn. En lyssnande vuxen däremot, kan vara livlinan.