I söndags vigdes Marika Markovitz till biskop. Det skedde i Uppsala domkyrka och den som höll i biskopsvigningen var Linköpings stifts före detta biskop, numera ärkebiskop Martin Modeus.
Det hör till traditionen att en ny biskop skapar sitt eget valspråk och även ett eget ämbetsvapen. Till skillnad från de flesta biskopar hade Marika Markovits redan inte bara ett, utan två släktvapen, att välja mellan.
Att tillsammans med en blivande biskop utforma ett ämbetsvapen är ett jobb för en statsheraldiker. I Marika Markovits fall är det Davor Zovko på Riksarkivet, som stått för utformningen. Men det var ingen självklarhet för henne att använda sitt släktvapen.
Men har man ett släktvapen så ska det användas, det var så det gjordes förr, fick Marika Markovits veta. Eller, som hon sedan i söndags kallas, biskop Marika.
Problemet tyckte hon, var att hennes släktvapen kändes lite väl krigiskt. Hennes anfäder med rötter i Östeuropa och medelhavsområdet deltog i korstågen i slutet av 1100-talet under Fredrik Barbarossas ledning. Som tack för hjälpen förärades familjen såväl titel som landområde.
Tur då att det fanns ytterligare ett vapen som Davor Zovko hittade. Den skölden är från 1741 och en gåva från Maria Teresia, drottning av Ungern.
– Jag tycker det vapnet är fint. Det är ett lejon som håller i tre sädesax, så jag tänker lite skämtsamt att det här lejonet har blivit vegetarian, säger hon.
För henne symboliserar axen livets bröd.
– Det som Jesus talar om i bibeln och som vi i kyrkan tänker varje gång vi delar ut nattvarden. Det är inte bara ett bröd som mättar hunger, utan en symbol för en existentiell föda som vi får i tron.
Hon tonar ner detta med släktens adlighet. Familjen hänger exempelvis inte i Riddarhuset, eftersom de är utländsk adel.
– Ibland lurar man sig att tro att adliga familjer är äldre än alla andra, men det handlar ju mera om att släkten har haft resurser att dokumentera bakåt. Alla andras familjer är ju lika gamla.
Det här att använda ämbetsvapen, eller biskopsvapen som det har kallats, har använts i Sverige sedan medeltiden. Bruket försvann nästan helt under reformationen men återtogs i mitten av 1900-talet.
Det finns, förutom motivet, en sak som skiljer biskop Marikas ämbetsvapen från hennes manliga kollegers vapen. Män har runda ämbetsvapen, kvinnor ovala.
Varför är lite oklart.
Men heraldik har uråldriga anor och enligt statsheraldiker Davor Zovko, handlar skillnaderna i form med största sannolik om en tradition som svenska biskopar har valt att följa.