Vår stad
I äldre tid låg sommarserveringarna i stadens utkanter. Där kunde man njuta av frisk luft och komma bort från stanken av sopor, hästgödsel och annan smuts i stadskärnan.
Sommaren 1843 stod det av staden uppförda Nykvarns värdshus färdigt. Efter en entreprenadauktion tillsattes källarmästaren Gustaf Sjöberg som arrendator.
I den utvecklingsoptimism som stambanans framdragande och öppnandet av Kinda kanal skapade i Linköping beslöt stadens fäder 1872 att på begäran av den dåvarande arrendatorn C M Friberg bekosta en kägelbana kombinerad med en ny stor serveringslokal.
I en rad insändare och tidningsartiklar ifrågasatts dock om det var stadens uppgift att uppföra kägelbanor. Resultatet blev att Friberg själv, i kombination med ett förlängt arrendeavtal, bekostade byggandet av en ganska anspråkslös kägelbana.
En inventarieförteckning från 1878 ger en antydan om omfattningen av verksamheten i Nykvarns värdshus. Då fanns det 22 dussin tallrikar, hundratals glas avsedda för champagne, brännvin, punsch, öl med mera i värdshusets förråd. Runt borden i serveringsrummen stod över 200 stolar medan det på uteserveringen fanns plats för ett par dussin sittande.
Corren beskrev 1879 Nykvarns värdshus som en angenäm tillflyktsort från stadens kvalm och hetta. Tidningen prisade dessutom de utmärkta sexorna som serverades till ett billigt pris. I det tidiga 1880-talet arrangerades såväl Bellmansfester som flera stora fyrverkerier vid värdshuset. Sommaren 1880 bjöd värdshusvärden på flera konserter av en ensemble ur Kungliga hovkapellet.
Efter det att värdshusets siste arrendator, A T Strand, avlidit 1906 avvecklades verksamheten. Våren 1909 revs den nedgångna byggnaden.
Den kanske mest omtalade och tillika mest saknade av Linköpings sommarserveringar är det i juni 1881 färdigställda och i april 1977 nedbrunna schweizeriet i Trädgårdsföreningens park. Inledningsvis serverades gästerna ingen alkohol, men efter bara något år kunde gästerna skåla såväl i franska som tyska viner.
I Corren beskrevs restaurangbyggnaden lyriskt. Den var uppförd i den då populära moriska stilen, med inspiration från islamsk arkitektur med hästskoformade bågar och stjärnmönster. Den panelade fasaden var fernissad med detaljer i röd lackfärg. Ovanför entrédörren satt Linköpings vapen med dess lejon. Huset var ritat av den i Linköping verksamme ingenjören Rudolf Ström.