Ungdomarna möter hon på jobbet och växterna ägnar hon sig åt på fritiden.
Shohreh älskar allt som växer – det gäller såväl barn och ungdomar som växterna hemma i trädgården i övre Johannelund. Ungdomarna möter hon på jobbet och växterna ägnar hon sig åt på fritiden.
Trots att vi är i början av januari växer det fortfarande sallat i den varma jorden ovanpå komposten och i pallkragarna vill jordgubbsplantorna inte riktigt gå i vila. En fikonbuske har börjat skjuta nya skott i det uppvärmda uterummet.
– Jag lekte under fikonträd när jag var barn, säger Shohreh som tror att det är ifrån mormodern hon har fått sitt odlingsintresse.
– När det var sommar och mamma jobbade reste jag ofta till landet med mormor. Där fanns det flera gårdar med djur och stora odlingar. Persikor och aprikoser växte i trädgårdarna. Jag grät alltid när det var dags att åka tillbaka till stan.
Egen körsbärsdal
Varje år besöker Shohreh Teheran på höstlovet och känner hur längtan efter barndomsstaden växer ju närmare resan hon kommer. Men väl där så är det inte detsamma. Sedan hon flyttade till Sverige för drygt 20 år sedan har Teheran vuxit. Där det en gång låg villor och små parker är det asfalt och höghus. Hemma i Johannelund har hon och maken Kjell Ericson blottlagt klipphällarna som gömde sig under gräsmattan i sluttningen ner mot huset. De påminner Shohreh om bergen utanför Teheran där hon brukade ägna sig åt bergsklättring. De bergen hittar hon inte längre eftersom de numera är en bebyggd del av staden.
Vad visste du om Sverige innan du emigrerade?
– Jag ställer den frågan till mig själv ibland, säger Shohreh.
– I grundskolan började vi varje dag med morgongympa, som kallades för ”Swedish” gymnastik, med musik på skolgården. Då satte jag inte ”svensk” i relation till ett land.
På vardagsrumsbordet står en stor vas med körsbärskvistar från Shohrehs egen ”körsbärsdal” som växer på gränsen mellan trädgården och talldungen ovanför huset.
– Jag kommer ihåg när jag såg filmen ”Bröderna Lejonhjärta” för första gången. Jag var lite äldre då, men inte heller den gången kopplade jag filmen till Sverige. Jag fascinerades av fantasilandet med sin körsbärdal, av tuberkulosen och fattigdomen. Det var nog först i övre tonåren när jag hörde Olof Palme tala som jag började inse att det finns ett land som heter Sverige någonstans i världen. Jag lyssnade till honom och trodde inte att det fantastiska han pratade om och stod för kunde vara sant.
Tungt arbete
Revolution, krig och utvandring är de tre livserfarenheter som Shohreh bär med sig från Iran. Hon hade nätt och jämt hunnit bli vuxen när revolutionen ägde rum och krig följde.
För henne blev det ”vardag” med sirenerna som larmade för raketer, men hon blev alltid skräckslagen när hon hörde suset från en raket. Då visste hon att det var nära och att det kanske var hennes tur att dö. Efteråt, när hon fortfarande var vid liv, kom glädjen och sedan skuldkänslorna över att hon kände glädje när andra inte hade haft samma tur.
Vid den tiden arbetade hon, först som sjuksköterska och senare som avdelningsföreståndare, på neurokirurgiska intensivvården (NIVA) på sjukhuset Dr Shahid Fayaz Bakhsh. Det var ett tungt arbete – i synnerhet under krigsåren – och gav henne helt andra erfarenheter än dem hon fick efter att ha börjat arbeta som sjuksköterska i Sverige. Här anställdes hon efter att ha kompletterat sin utbildning och fått svensk sjuksköterskelegitimation på NIVA vid Universitetssjukhuset i Linköping.
– Jag kände mig genast hemma på avdelningen. Utrustningen och uppgifterna var desamma som i Teheran. Om man bortser från kriget så var arbetskulturen och jargongen också densamma.
Som att komma hem
Så småningom tröttnade hon på alla apparater. Patienterna hon hittills hade jobbat med var oftast nedsövda. Hon ville få arbeta med hela människan, med förebyggande hälsovård och allra helst med ungdomar.
– Jag gick en specialiseringsutbildning till distriktssköterska för att kunna arbeta som skolsköterska inom skolhälsovården. Jag hade burit med mig en längtan efter att få arbeta med ungdomar ända sedan jag var sjuksköterskestudent.
I nio år jobbade hon med grundskoleleverna på Skäggetorpsskolan. Nu är hon sedan fyra år skolsköterska för gymnasieleverna på Birgittaskolan och trivs som aldrig förr.
– Att komma till Skäggetorpsskolan var som att komma hem. Personalen var fantastisk med en stor gemenskap och med eleverna i centrum. Men helst av allt ville jag arbeta med gymnasieelever.
Varför?
– Mötena med eleverna känns mycket mer rättvisa. Barn lever ofta på vuxnas villkor. På gymnasiet har ungdomarna hunnit skaffa sig e På gymnasiet har ungdomarna hunnit skaffa sig egna åsikter och går att prata med på en helt annan nivå. Jag får jobba med dem på deras egna villkor.
Du brinner för ditt jobb?
– Ja, det gör jag verkligen. Jag tänker inte ens på det som ett jobb utan mer som en livsstil. Dessutom får jag så mycket tillbaka från ungdomarna.
Som skolsköterska möter Shohreh ungdomarna så väl i grupp som individuellt. Hon träffar alla för samtal som kan röra sig om allt som tangerar hälsa – hur de har det med sig själva, med mat och motion, hur de trivs med kompisar, i skolan och hur situationen ser ut hemma. Eleverna kommer till henne både när de har gjort sig illa fysiskt och i själen.
Inget får viftas bort
– Som skolsköterska måste man dokumentera och följa upp allt man gör. Ingenting får viftas bort eller bli glömt. Det ger en kontinuitet som leder till förtroende mellan ungdomarna och mig. När jag frågar hur det gick med det de berättade för mig så förstår de att jag bryr mig om dem på riktigt.
Innan jag lämnar Shohreh går vi ytterligare ett varv i trädgården.
– Det finns en likhet mellan att jobba med trädgården och med ungdomar – båda växer och behöver en och annan stödpinne. Jag känner mig lite som en lots.