Eva Sundberg är inte bara sjuksköterska. Sedan flera år tillbaka reser hon till fjärran länder och arbetar som volontär och hjälper olika organisationer som skyddar djur i nationalparker. Hon söker själv upp projekt som hon vill arbeta med. Just nu påbörjar hon sitt volontärarbete i Namibia.
– Namibia är obekant och jag vet inte riktigt vad som väntar mig just här, säger hon.
Eva har alltid haft ett stort djurintresse, men i huset där hon bor är det djurfritt för tillfället.
– Vi hade en katt tidigare vars namn var Fokus och han var alltid med på våra seglingar under somrarna.
Det var faktiskt tack vare Fokus som det hela började. Katten fick problem med örat och en veterinär tipsade Eva om att volontärarbeta utomlands. Ett drygt halvår senare reste hon till Botswana.
– Vi åkte jeep i sex timmar rakt ut i öknen. Jag bodde i tält och alldeles utanför tältduken under natten kunde man höra de vilda djuren. Bland annat hördes lejon ryta, ljud från antiloper och så det kvittrande ljudet från afrikanska vildhundar. Då kunde jag känna ett visst obehag. Men det gick över till nästa natt och sedan dess har jag njutit varenda natt. Att höra lejonen ryta ... det är ljuvligt!
Djuren hade tagits omhand på grund av att de blivit skadade ute i naturen, genom bland annat tjuvjakt. Det är också vanligt att djur i brist på vildmark kommer närmare människor, vilket ökar risken för att de ska bli jagade.
Vad innebär det att resa till Afrika och vara volontär i nationalparker? Långt ifrån alla uppgifter har med djur att göra. Det kan vara eldning av gräs på savannen, lagning av stängsel eller att leta olagliga snaror i bushen. En stor del av arbetet innebär förberedande av djurens mat, och att rengöra deras inhägnader. Eva visar bilder på hur hon promenerar med två lejon, syskonen Africa och Alika.
– Där får jag nypa mig i skinnet för att förstå att det är på riktigt. Det är så fantastiskt mäktigt.
Av säkerhetsskäl får volontärerna aldrig vara helt ensamma med djuren, det finns alltid en skötare i närheten.
– När lejonen blir äldre än 18 månader, kan vi inte gå med dem, de är då för stora och farliga, säger hon.
Året efter resan till Botswana åkte Eva till Chiang Mai i Thailand och ytterligare två volontärresor har gått till Zimbabwe. I Thailand handlade det om att ta hand om skadade elefanter.
– De är enormt sociala och hjälper varandra. Elefanterna värnar verkligen om varandra i gruppen. Ett bra exempel, var en blind elefant som ledsagades av en de andra elefanterna. Jag har fått mycket kunskap om djurs beteende och hur man beter sig mot djur.
Kommer du att fortsätta åka till Afrika som volontär?– Ja, så länge jag kan! Afrika har många intressanta projekt att som volontär arbeta för. Jag skulle vilja resa till ett projekt med omhändertagna noshörningar i Sydafrika.
Vad säger familjen om dina resor?– De tycker det är roligt! Min man fascineras av mina berättelser. Mitt barnbarn Klara är fyra år och älskar elefanter!
Vad har du för tips till de som är intresserade av volontärarbete och vill hjälpa djur?– Ta chansen och åk! Att få vara med och delta i arbetet nära och runtomkring djuren är en fantastisk upplevelse. Det är en rikedom att få lära sig så mycket om djuren, landet och kulturen samt att få kunskap om hur viktigt det är med balans i ekosystemet. Det måste vara balans mellan olika djurarter och naturen. Dessutom möter man vänliga människor bland den inhemska personalen och andra volontärer.
Hemma i Linköping tänker Eva Sundberg ofta på alla sina upplevelser ute i vildmarken.
– Så fort jag kommer hem från en volontärresa så tänker jag: "Vad kan bli nästa äventyr?", säger Eva Sundberg.