Det trodde jag aldrig om mig, men jag blev faktiskt väldigt glad, när kollegan Fredrik Quist informerade mig om att Gripenplan kanske i en snar framtid ska flyga över de colombianska bergskedjorna och haven.
Min reaktion förvånade mig ty jag alltid har betraktat mig som en antimilitarist. Men något har uppenbarligen hänt med mig efter 23 år i Sverige och som invånare i Linköping. Väldigt många gånger har dånet från Gripenplanen från Saab-fältet fått mig att rysa av skräckblandad förtjusning.
Under alla dessa år har också hänt en hel del med vår värld. Kallakriget är över. Det sovjetiska imperiet har rasat samman. Det amerikanska imperiet är kraftigt försvagat. Europa har aldrig varit så gammal och klen. Och nya aktörer deltar i dag i det ständigt pågående maktspelet över herraväldet på jorden.
Liberalisering av ekonomierna och globaliseringen har gett giganter som Brasilien starka ekonomiska muskler och ökat självförtroende. Och denna nyvunna kraft har börjat spilla över till grannländerna. Något väldigt stort har som sagt redan hänt i vår värld. Och större saker lär vi bevittna de närmaste 20 åren. Colombia vill självklart vara med i spelet. Förutsättningarna finns ty det är ett land rikt på naturtillgångar och med ett strategiskt, geografiskt viktigt läge i Sydamerika.
Som colombian ser jag gärna framemot en framtid där FARC-gerillan lägger ner vapnen (seriösa förhandlingar pågår just nu i Kuba), Colombia får fred, ekonomin blomstrar och mitt forna hemland kan stärka sin position i kampen mot knarkkartellerna och i försvaret av Sydamerika.
Och för ett sådant uppdrag så ser jag gärna ett 20-tal begagnade (eller helst nya!) Gripenplan, som det absolut givna och mest effektiva valet av vapensystem. Jag gör det av flera skäl:
Det första är att mitt hjärtas högra, svenska halva klappar just så.
Det andra är att det skulle ge Colombia större handlingsfrihet i förhållande till amerikanerna.
Och det tredje är att det skulle bli en relativt billig investering i landets framtida säkerhet och utveckling.