Kallbadhuset för herrar var fullt av snickarglädje och hade två bassänger. Att bada uppströms var dyrare.
I centrala Linköping anses Stångån numera vara alltför förorenad för att det ska vara hälsosamt att bada. I början av 1800-talet fanns andra risker att ta hänsyn till – den växande hamntrafiken ledde till dödsolyckor bland de badande.
I augusti 1808 förbjöd därför stadens borgmästare allt badande i Stångån utom i särskilda inhägnader. Föräldrar ålades att "allfwarsammeligen aga" sina barn om de ertappades med att bada på fel ställe.
Under seklet som följde anlades flera kallbadhus vid ån. Stadsläkare Johan August Åman var 1833 initiativtagare till ett av dem – och där erbjöds inte bara kallbad utan även finsk bastu, artificiella saltsjöbad, järnsaltbad, aromatiska bad och ångbad.
Det största kallbadhuset anlades på 1880-talet på Tanneforssidan, ungefär där Drottningbron finns idag. Badhuset var byggt i trä, smyckat med torn och tinnar och hade två bassänger, en för välbeställt folk och en för fattigt.
Det finaste badhuset var bara öppet för män, men bredvid fanns även kallbadhus för kvinnor. Badhusen fanns kvar tills Tinnerbäcksbadet öppnade 1938.
Flickor och damer hade ett eget badhus vid Stångån, mindre och enklare än herrarnas.
Karta över Linköpings badhus 1920.
I början av 1870-talet diskuterades bygget av ett varmbadhus. Åsikterna gick främst isär i frågan om var badhuset skulle placeras – en diskussion som känns igen från 2010-talets Linköping.
I februari 1884 öppnades till sist varmbadhuset, som kom att ligga i korsningen Repslagaregatan–Badhusgatan. Nu kunde Linköpingsborna med hjälp av fyra baderskor tvätta sig i åtta badkar, två duschar och en bastu. En liten bassäng fanns det också.
Badhuset byggdes till i flera omgångar och 1914 försågs det med en större simbassäng på 6 gånger 6,6 meter. Badhuset var i bruk tills den nuvarande simhallen stod klar 1965 och revs senare.
I början av 1920-talet var det dags för en ny badhusdebatt, en som så småningom mynnade ut i att Tinnerbäcksbadet kunde öppnas sommaren 1938. Linköping fick Sveriges första 50-metersbassäng utomhus och en badsjö på 115 000 kvadratmeter, som vintertid tjänstgjorde som skridskobana. Intill badet uppfördes byggnader i funktionalistisk stil, ritade av stadsarkitekten Sten Westholm.
Det som väckte debatt var – då som nu – placeringen och kostnaden. Tinnerbäcksbadet – "Tinnis" – anlades mitt i den populära Tinnerbäcksparken, som dessutom inhägnades. Anläggningen kostade 450 000 kronor mot beräknade 220 000, men kom att bli en älskad plats för generationer av Linköpingsbor.
Efter badsäsongen 2019 tömdes badsjön på vatten för att möjliggöra bygget av den nya simhallen. Sjöns framtid utreds fortfarande. En badsjö ska det så småningom bli igen, frågan är hur stor.
Tinnis invigdes 1938. 27 år senare fick 50-metersbassängen tempererat vatten.
1946 beslutade stadsfullmäktige att bygga ett nytt badhus på Gamla Idrottsplatsen vid Sankt Larsgatan. Så blev det aldrig, för ännu en gång vidtog en diskussion om var anläggningen skulle ligga.
Simhallen placerades till sist vid Hamngatan. 1965, nästan 20 år efter beslutet, kunde den invigas av landshövding Per Eckerberg. Även denna gång spräcktes budgeten – 5,9 miljoner kronor blev närmare 8 – detta trots att man nöjde sig med en bassäng på 25 meter och inte 50.
Ett badhus handlade på den tiden inte bara om nöjesbadande och tävlingssimning, utan också om renlighet. Vid 1960 års bostadsräkning hade var tredje Linköpingsbo varken dusch eller bad i hemmet.
Simhallen kändes ganska snabbt alltför trång. 1987 byggdes den till med en 25-meters träningsbassäng, vågbassäng, vattenrutschbana och bubbelpooler. 2001 tillkom den stora utomhusrutschbanan.
Den 27 februari 1965 invigdes Linköpings simhall. Byggnaden ritades av Hans Westman, samma arkitekt som låg bakom Sporthallen ett stenkast bort.
På 1990-talet växte kraven från framför allt simklubben Lass på en 50-metersbassäng. En utbyggnad diskuterades. Men 1960-talshallen började bli sliten och beslutet blev i stället att bygga nytt.
Liksom vid de tidigare badanläggningarna kom den följande debatten främst att handla om var den nya simhallen skulle ligga. Stångebro var länge ett alternativ innan valet föll på Folkungavallen. Kostnaden steg också. 2011 beräknades den till 400–500 miljoner kronor, men byggkostnaden blev över 800 miljoner – och då är inte parkering och hanteringen av Tinnerbäcken inräknat.
Den 16 april stänger den gamla simhallen för gott; sedan ska den rivas och ge plats åt bostäder. Sex dagar senare öppnar den nya. Med sina 21 732 kvadratmeter är det Sveriges största simhall och den innehåller bland annat det som i decennier efterfrågats av stadens simmare: en 50-meters inomhusbassäng.
Källor: 116 hus i Linköping av Gunnar Elfström, samt Correns arkiv
Linköpings nya simhall har fått namnet Tinnerbäcksbadet, alltså samma som utomhusbadet. Den 22 april invigs hallen.