Kajsa-Lena Sköld önskar att fler unga ska intressera sig för linberedning. "Det är tillfredsställande att göra något med händer, från grunden. Från frö till färdig tråd. Det är verkligen att ta till vara på naturen och det som odlas omkring oss", säger hon.
Bråkstaken, ja det heter faktiskt så, slår ner över kärven av lin i bråkan och knäcker stråna. Det låter hårt och genuint, trä mot trä med mycket kraft. Här vill man inte få ett finger emellan. Bråkan är första steget i beredningen. I den lossas vedämnena från själva fibrerna i linet, och det är fibrerna man vill åt.
Kajsa-Lena Sköld är en av föreningen Östgötalins experter. Hon knöt kontakt med de torra stråna första gången när hon studerade på textillinjen vid Vadstena folkhögskola i slutet av 90-talet, och var på studiebesök hos Östgötalin som då låg i Broddebo utanför Åtvidaberg.
– Jag ville gärna prova så jag gick med i föreningen. Jag visste att det fanns lin i min mans släkt någonstans och när hans mormor gick bort hittade vi sex små säckar som var bråkade och klara att bereda vidare. Det är odlat utanför Godegård, av min makes mormors mor.
Torkade frön från årets skörd blir nytt lin till nästa säsong. Kajsa-Lena Sköld visar hur man med kavel skiljer linfröna från frökapslarna.
Inger Niss är medlem i Östgötalin och van vid alla steg i beredningen. Med skäktkniven slår hon bort det som är kvar av veden och får fram linfibrerna. Nästa steg är häckling.
Kajsa-Lena Sköld trampar igång spinnrocken och gör sakta men säkert linet till tråd.
Kajsa-Lena Sköld trampar igång spinnrocken och gör sakta men säkert linet till tråd.
Kajsa-Lena Sköld trampar igång spinnrocken och gör sakta men säkert linet till tråd.
Inger Niss skäktar sin tåga. Marianne Abrahamsson har kommit till näsa steg och drar linet genom den första häcklan.
För några månader sedan flyttade föreningen sin verksamhet till lokalerna i Trädgårdsföreningen och byggde upp stationen för beredningsarbetet. Östgötalin är numera en underavdelning till Hemslöjden i Linköping. Här, i den stora verkstaden, tas studiebesök och skolklasser emot och under sommaren har det varit öppet hus under flera helger, för den som vill prova på.
Föreningens medlemmar odlar själva sitt lin. Någon gång i närheten av Karolinadagen i maj ska fröna, som sparats och torkats från fjolårets skörd, i jorden. Mellan 100 och 200 kvadratmeter brukar vi så, säger Kajsa-Lena.
– När vi odlar så mycket så har vi lin till alla studiebesök som kommer under året.
Hon kavlar frön på en bricka och visar hur lätt de ramlar ur sina kapslar.
– Ibland tar vi till hårtorken för att blåsa bort de tomma frökapslarna, säger hon.
Som förr i tiden. Linet dras igen och igen genom en häckla. Kvar blir till sist mjula, glänsande strån, färdiga att spinna till tråd.
Långa rader med vackert, slitstarkt lin. – En av de roliga sakerna med lin är att man aldrig vet vilken färg det blir, säger Kajsa-Lena Sköld.
Inger Niss får goda råd av Kajsa-Lena Sköld. Östgötalins lokaler ligger numera i Trädgårdsföreningen i Linköping. Här har föreningen byggt upp en verkstad för linberedning.
Inne i själva beredningsstationen pågår arbetet för fullt. Marianne Abrahamsson är på besök för att få råd och tips. Hon har med sig egenodlat lin som hon delat upp i så kallade tågor. Det är en ruska av lin, så mycket som man kan hålla i en hand, lär vi oss.
Hon har bråkat linet och går vidare till nästa steg som är rotdragning i häckla. En häckla i sin tur, är en träskiva, försedd med en massa vassa spikar eller långa piggar av metall som linet dras igenom. I den första omgången avlägsnas jordkokor och annat skräp. De trådar som blir till spill kan blandas med lera och användas till tätning av husväggar, bland annat.
– Det här är jätteroligt, säger Marianne. Tänk så snabbt det går från torkade strån till lin som går att spinna. Jag uppskattar att göra något med händerna, och när man väl har sin tråd så känner man till ursprunget och har gjort jobbet själv. Det känns bra.
Inger Niss har kommit till skäktningen. Det ser ut att vara ett hårt och mjölksyraframkallande arbete, men Inger är vältränad. Hon är medlem i föreningen och har en gång i tiden sytt en hel kostym av lin som kom från hennes farmors lada.
Nu skäktar hon sin tåga. Det betyder att hon lägger linet över en skäktstol och slår på det, hårt och bestämt, med en stor träkniv för att få bort den sista veden och ännu mer få fram linfibrerna. Kvar blir sträva, men ändå mjuka strån som ska häcklas i flera steg. Inger drar linet genom de vassa metallpinnarna som sitter tätare och tätare ju längre hon kommer i proceduren. När hon passerat sista häcklan har hon blanka fina strån, färdiga att spinna till tråd.
– Det är en givande hobby, säger hon. Linet blir så vackert och hållbart.
Kajsa-Lena Sköld är en av föreningen Östgötalins experter. Med van hand bråkar hon linet så att vedämnena lossa från fibrerna.
Marianne Abrahamsson får hjälp av Kajsa-Lena Sköld med första steget i beredningen – bråkning.
Långa rader med vackert, slitstarkt lin. – En av de roliga sakerna med lin är att man aldrig vet vilken färg det blir, säger Kajsa-Lena Sköld.
Och på tal om hållbart. Kajsa-Lena Sköld har med sig handdukar som är över hundra år gamla. De ser nästan oanvända ut, trots att hon sliter på dem varje dag.
– Det finns inget bättre än handdukar av lin när man duschar och tvättar håret. Det är bara att lägga dem runt håret så suger de åt sig vattnet.
– Eller som disktrasor! Lin suger upp dubbelt så mycket som sin egen vikt, det är hur bra som helst.
Lintråden är med andra ord väldigt stark och går nästan inte att dra av. Den kan tvinnas till rep eller hållas så tunn att det gå att sy eller väva med den.
– Männen på Gustav Vasas skepp hade kläder av ull, hopsydda av lintråd. Men den håller inte för att ligga i vatten så som ullen gör, eftersom limmet i linet löses upp till slut. Det är därför alla kostymer som har bärgats kommer upp i delar, säger Kajsa-Lena.
– Som tyg är det däremot oslagbart. Ligger det torrt så kan det bevaras länge. Tänk på Tutankhamons kläder, de har hållit i långt över 3 000 år!
För egen del blir man lite kräsen när man håller på med lin, menar Kajsa-Lena. Helst vill hon inte ha kläder av något annat material.
– Jag kan sträcka mig till viskos, för det kommer i alla fall från skogen. Men polyester! Nej, det känns som att sitta i en bastu.
Lyxen att ha lin direkt mot huden, och att dessutom veta hur man arbetar fram tyget, är en av anledningarna till att Kajsa-Lena hoppas att fler yngre ska få upp ögonen för hantverket. En annan är känslan av att veta var tyget kommer ifrån, rent av var linet är odlat.
– Tyvärr är det inte så många unga som är intresserade och det vore synd om kunskapen kring hantverket skulle försvinna, säger hon.
– Jag hoppas att vi kan väcka intresse genom att synas här i Trädgårdsföreningen. Många är ju miljömedvetna idag och att bereda lin är verkligen att ta hand om något närodlat. Att göra hela processen och till slut ha en tråd i handen som man kan sätta i en vävstol eller använda i broderi – det är tillfredsställande. Jättetillfredsställande!