När Disco jobbar är han totalt koncentrerad. När han slutfört sitt sökande är den gröna gummibollen, med tydliga märken av tänder, hans uppskattade belöning.
Polishunden Disco jobbar med näsan. Gömd cannabis kan Disco ”se” med sin känsliga nos på femtio meters håll. Han är en polishund specialiserad på narkotika och skjutvapen, och han har mycket att göra på jobbet.
– Vi poliser letar självklart också. Det är inte bara hunden som jobbar. Men han ser det som inte vi ser med våra ögon, beskriver Mimmi Lindgren, förare till fyraåriga Disco.
Vi träffas en regnmulen dag i Skäggetorp. Johan Holmertz, en av områdespoliserna, möter Mimmi Lindgren som de ofta gjort förut. Nästan varje vecka söker de av buskage, källare, vindar, tvättstugor och cykelförråd med hunden i jakten på gömd narkotika och vapen.
Det blir ofta träff och den här dagen är inget undantag – Johan Holmertz kommer direkt till intervjun från en annan del av området där narkotika hittats i ett allmänt utrymme. Men han är hemlighetsfull om fyndet. Kollegan som också skulle ha varit med vid intervjun har åkt in till polishuset för att skriva rapport om narkotikan.
– Vi hittade något, ja. Just med koppling till det som vi ska prata om nu, säger Johan men vill inte avslöja mer.
”En fortsatt öppen drogscen.” ”Narkotika upphittat i området.” ”Spår efter narkotikabruk i trapphus och källare.” ”Kniv upphittad i plantering.” ”Fynd av narkotika i utomhusmiljön.” ”Misstänkt preparat hittat i tvättstuga.” ”Yxa upphittad i buskage.” ”Narkotika göms i trapphus och källare.”
Så här håller det på, i de gemensamma lägesrapporterna från polisen, kommunen och fastighetsägarna om läget i Skäggetorp, Berga och Ryd under senhösten och vintern.
I ett källarutrymme i ett av flerfamiljshusen i Skäggetorp får vi prov på hur det kan gå till när polisen söker med hund för att hitta narkotika och vapen som gömts. Johan Holmertz och Mimmi Lindgren leder oss dit, och de söker av källargången med mänskliga ögon, kikar in i förråd. Mimmi och Disco har ögonkontakt, hunden sitter på hasorna med total uppmärksamhet på sin förare. En gest med handen, ett ”varsågod”, och Disco börjar systematiskt att finkamma källargången. Hans koncentrerade andning hörs när han riktar nosen mot golv och väggar, hoppar upp med framtassarna mot väggen för att komma närmare ledningsrören som löper i taket. På sådana rör går det utmärkt att gömma paket med narkotika, som mellanförvaring eller för upphämtning av en köpare. Hade det legat narkotika däruppe nu så hade Disco avslöjat det.
– Han kan dofta sig till cannabis på så där femtio meters håll. Ibland när vi jobbar och han markerar att han har hittat något på en plats, så händer det att jag tänker ”nä, där kan det väl inte ligga nåt”. Men han har alltid rätt, säger Mimmi Lindgren.
Alla ytor söks av, som går att nå. Men även källarens tak och ledningsrör blir undersökta av Disco; hans näsa räcker betydligt längre än en bit upp på en vägg.
Längre bort i källargången öppnas dörren plötsligt; en kvinna boende i huset kommer gående mot oss. Hon ser förvånad, lite nyfiken och lite glad ut när hon sneglar på hunden och poliserna. Hon säger ingenting när hon passerar. Men det är ofta så här, berättar Johan Holmertz, i spontan kontakt med boende i området, som polisen får tips om narkotikaförsäljning eller annan kriminell verksamhet.
– I Skäggetorp finns det en tystnadskultur. Många vill inte prata med oss poliser. Det försvårar för oss att jobba där. Men när vi rör oss runt i området, och ofta när vi har hunden med oss, då kommer folk ändå fram och vill prata lite. Eller så stöter vi på dem i husen. Och då kan de börja berätta saker som de sett och vet, säger Johan Holmertz.
Holmertz och kollegorna David Williamsson och Elin Samuelsson, som alla är områdespoliser med Skäggetorp som bas, beskriver att de som hanterar narkotika och vapen ofta väljer att förvara godset ute eller i allmänna utrymmen; källare, vindar, förråd. Ovanpå ett rör, bakom en lampa, nedgrävt under en buske – möjligheterna är många.
Det förbjudna godsets ägare vill inte förvara det i sina lägenheter om polisen skulle komma och göra husrannsakan, då är det svårt att påstå att man inte vet något om varför det ligger där. Gömmandet kan också vara ett sätt att dölja för föräldrar eller andra i familjen vad man håller på med.
Narkotikan är ju värd pengar, som man blir av med om polisen hittar ens gömma. Det verkar vara ett risktagande att gömma knark utomhus?
– Det är ett risktagande för dem att ha narkotikan i lägenheten, säger Elin Samuelsson.
– De kan tycka att det känns säkrare att gömma narkotikan ute. Men då hittar vi den ju också lättare, säger Johan Holmertz.
Men när ni hittar narkotika ute, eller i källare, så blir det ju också svårare för er att slå fast vems den är?
– Det får man utreda. På olika sätt. Men oavsett om vi kan lagföra någon eller inte så försvinner ju narkotikan från gatan, svarar Johan Holmertz.
Väntan på klartecken - och i nästa sekund kommer Disco att sätta nosen mot marken och börja söka av. Han ger sig inte förrän han hittat det han söker, eller får tecken från sin förare att det är dags att bryta.
Elin Samuelsson, David Williamsson, Johan Holmertz och andra områdespoliser som vi talar med beskriver att det ofta är ungdomar, ibland så unga som 12-13 år, som får uppdrag av äldre att förvara, gömma och förflytta narkotika. Ibland missbrukar de själva. Ögonen i ett område kan vara många; grannen i trappuppgången, läraren i skolan, mannen i kiosken eller städaren från fastighetsbolaget kan mycket väl vara personer som iakttar och kan sen, om polisen lyckas få rätt kontakt och bygga förtroende, vara villig att berätta.
David beskriver att polisen ibland har svårt att nå igenom till föräldrar vars barn har ett riskbeteende eller ertappas av polis med att hantera narkotika eller vapen:
– En del föräldrar lever i förnekelse. De har inställningen ”det skulle mitt barn aldrig göra” och lyssnar mer på barnet än på vad polisen säger.
Den som gömmer narkotika vill inte bli av med den, men vill heller inte riskera att ertappas med knarket i sin egen bostad, beskriver områdespolis Johan Holmertz.
Poliserna uppmanar också alla föräldrar, oavsett i vilket område man bor, att visa intresse för vad barnen gör på fritiden och vilka de är med. I en del familjer, framför allt där föräldrarna är uppvuxna i ett annat land och kan och vet mindre om det svenska samhället än vad deras barn gör, kan en maktförskjutning ske där barnen skaffar sig utrymme att hålla på med saker utan insyn.
– Det finns barn som hotar att anmäla föräldrarna till polisen eller socialen, om de sätter upp regler som barnen tycker är för stränga. Vi försöker förklara för alla föräldrar att de har rätt att sätta upp regler. Innan barn har fyllt 18 år så bestämmer föräldrar över dem, säger Johan Holmertz.