– Bär försiktigt, ni håller mycket pengar i era händer, hojtar Karin Larsson, miljöingenjör på Tekniska verken, när vi bär ned lådorna med ålynglen mot Johannelundsbadet.
Varje år köper Tekniska verken ålyngel för drygt 500 000 kronor. I år är styckpriset 4,80 kronor. Att just Tekniska verken sköter ålyngelutsättningen beror på vattendomarna, tidigare var det länsstyrelsen som gjorde det.
Forskarna tror att det endast är i Sargassohavet, nordost om Kuba och Bahamas, som ålarna leker och förökar sig. Så småningom driver de med Golfströmmen mot Europa. Ynglen som släpps ut i Stångån har färdats en lång väg. Från Storbritanniens flod Severn till Sverige har de fraktats i flygplan. I Helsingborg har de legat i karantän i 80 dagar, innan de fraktades med bil till Östergötland. Äntligen ska de få släppas ut i sin nya boplats Stångån.
Anledningen till att man flyttar ålynglen är för att väldigt få, endast runt en procent, överlever i Severn, till skillnad från Stångån, där siffran är 96 procent. En orsak är att det är alldeles för trångt för dem i Severn. Målet är att ålen, när den vuxit till sig, ska ta sig ut till Sargassohavet igen.
– Stångån är en väldigt bra miljö för ålen. De trivs i det långsamtgående vattnet, botten är bra och det finns mycket mat, säger Richard Fordham, ålodlare och leverantör från Scandinavian silver eel.
Att ålen är utrotningshotad har många förklaringar. Att vi människor äter dem är bara en.
– Det är det enda man hör. Men problemet är komplext. I dag efterfrågar vi grön el från vattenturbiner, som är en dödsfälla för ålen. Väldigt liten del av ålen når ända fram till Sargassohavet igen, berättar Richard. Karin Larsson fortsätter:
– Vi vill egentligen släppa dem så nära kusten som möjligt, men vattendomarna förhindrar det.
Ett annat problem för ålen är att vi människor till varje pris försöker förhindra översvämningar, något som ålen gillar eftersom de då kan byta vattendrag.
Behöver badgäster oroa sig för ålen?– Nej, de är snälla och väldigt skygga. Det är ett problem – vi saknar inte ålen för att vi inte ser den, säger Richard.
Låda efter låda med ålyngel släpps ut i ån. De flesta försvinner blixtsnabbt ner mot botten. Någon förvirrad själ stannar kvar vid ytan. Men det är väl förståeligt – jetlaggade och nyinflyttade som de är.