Den hjort som Kurt sköt har släpat runt på sin döda kamrat, troligtvis i en eller flera veckor.
Lukten av blöt päls blandas med avgaserna från Gärstadverket. Två döda dovhjortar ligger på släpet intill vägen. Solen står högt på himlen och påskyndar förruttnelsen.
Det är en molnfri dag i mars. De två hjorttjurarna som kommunjägaren Kurt Abramsson har med sig för att slänga på Gärstadverket plockade han in igår vid Stora Aska i Linköping. Den ena fick han skjuta. Den andra var redan död.
"Ett tag tänkte jag att är det så att man får loss dem så är det ju vettigt. Och är man ett helt kompani kanske man kan brotta ner dem, men det är svårt", säger Kurt Abramsson om möjligheten att få loss hjortarna från repen.
– Det hade jag fått bekräftat innan, att en var död och en stod och slet och drog i den andre, säger han.
– Jag gick och tittade först, sen gick jag och hämtade bössan.
Att den levande hjorten skulle lyckas ta sig loss från den döda såg han inte som realistiskt.
– Om det är några trådar, då kan de ha tur och rycka sig isär, men har han hunnit släpa på honom tills han är död så är det ju för mycket.
Den döda hjorten har ett stort hål i kroppen, och har tömts på mycket av sitt innanmäte. Hur länge den har släpats runt av sin artfrände är svårt att säga, menar Kurt, men han uppskattar att det i varje fall rör sig om någon eller några veckor.
– Det måste ju vara ett bra tag när han är halvt uppäten. Det är ju korp och räv som är på. Den som lever står väl bara där och väntar på att det är hans tur.
"Jag har mycket extra staket hemma, och sånna där stolpar som de burit omkring", säger Kurt Abramsson.
Bara i år har Kurt Abramsson blivit inringd för att hantera ett tiotal hjortar som fastnat med hornen i diverse föremål.
För Kurt är det här vardag. Bara i år har han fått rycka in ett tiotal gånger då hjortar trasslat in hornen i fotbollsmål, gungor, och framförallt häststängsel, utan att kunna ta sig loss. I de allra flesta fallen slutar det med att Kurt får avliva djuren. Att försöka få loss dem är svårt och farligt. Men även det har han gjort. För några år sen fick han loss två tjurar, och frigivningen filmades.
– De far ju som fasen. Man får akta sig för att inte komma för nära, för de tar ju död på en.
Den här gången hade djuren fastnat i en buske, och var därför lättare att komma åt. Han fick hjälp av förbipasserande.
– Den ena var så trött så den kom det en kille och satt på. Sen högg jag repen med yxa. Jag hade en sekatör, men det går inte med sekatör. En gammal plåtsax kan du klippa dem med, men inte en sekatör, den blir slö direkt. Det är ju rostfri tråd.
Operationen lyckades till sist, och de kunde konstatera att de kunnat fylla en hel sopsäck med rep. Dessutom hade djuren släpat runt på stolpar som repet suttit i. För Kurt blev det en smärtfylld erfarenhet, och något han inte gjort om sen dess.
– Jag hade rätt ont i svanskotan, kunde ju knappt gå.
Kurt Abramsson menar att problemet med hjortarna är välkänt i jägarkretsar, exempelvis via branschtidningar, men att hästägare ofta är ovetande om det. "Det kommer ut i Svensk jakt, men det är inget hästfolk som läser det", säger han.
Kurt Abramsson har varit kommunjägare på Linköpings kommun i mer än 20 år.
De vita elrep som används av många hästägare för att stängsla in hagar är det stora problemet enligt Kurt. De fungerar som fällor, menar han. Hjortar springer in i dem, fastnar med hornen, och snärjer i sina flyktförsök in sig fullständigt.
– Det är ju jakt. Som spökgarn (fiskenät som inte används men som lämnats kvar i havet, reds. anm.), det hänger ju hela tiden, året om.
Lösningen han ser framför sig är antingen att hästägare tvingas till kontroll av hagarna, eller att de vita elrepen ersätts med ståltråd som inte är lika lätt för djuren att fastna i. Själv gör han så gott han kan för att upplysa om problemet.
– Jag har sagt åt dem som har hästar på sommaren att plocka ner och lägga dem på marken (under vintern). Då finns de ju där, men det är mindre risk.
Även om Kurt fått avliva många insnärjda hjortar genom åren är det inget han vant sig vid. När han ska beskriva hur det känns blir han märkbart berörd.
– Det är ingen rolig syn. Man blir ju ledsen varje gång.
"Det känns bedrövligt." Trots att Kurt Abramsson stött på liknande syner otaliga gånger tär det fortfarande på honom att se djuren fara så här illa.
Det är främst dovhjort som Kurt ser fastnar i stängsel, men även annat klövvilt, som rådjur.
Kurt kör de döda djuren till Gärstadverket.