Keramikaktiviteten vill många delta i. Ellinor Karlsson och Elin Hemström tittar på när Gunnel Hagström, Peter Häggqvist och Maud Widar förbereder kvällens pass.
Flytta till ett kollektivhus? Johan Frithioff var skeptisk när hustrun Sofia Frithioff, gruppledare för Vänsterparteit i Linköping, förde saken på tal. I dag har de bott på Stolplyckan i nästan 19 år och Johan Frithioff skulle inte kunna tänka sig att flytta till en vanlig trappuppgång igen.
Han beskriver det som att bo i en by på landet, fast det är mitt i stan. Det är inte anonymt som det annars kan bli i stadsmiljö. Tvärtom. Här är de sociala möjligheterna många.
– Jag stormtrivs. Tack vare alla gemensamma lokaler och arbetsgrupper får man kontakt med grannarna och träffar andra med liknande intressen, säger han.
Stolplyckan är ett av Sveriges äldsta och största kollektivhus. Här bor omkring 350 hyresgäster i närmare 200 lägenheter i olika storlekar. Ett system av korridorer på entréplanet binder samman de olika huskropparna med varandra. Här finns samlingslokaler, aktivitetsrum, matsal med mera.
Just matsalen är central. Den beskrivs som husets hjärta och den viktigaste sociala arenan. De boende delar upp sig i matlag som turas om att ansvara för ”måndagsmaten”, då de lagar och serverar middag till självkostnadspris.
– Man kan ha faser i livet när man inte kan engagera sig lika mycket, men det löser sig ändå eftersom vi är så många, säger Eva Mertel Högberg som har bott här från och till under 40 år.
De många aktivitetsrummen är ett uppskattat inslag. Här finns lokaler för gympa, keramik, snickeri, ateljé och mycket annat, och till varje aktivitet hör en arbetsgrupp. Kafé och pub hittar man också, och nu planeras även ett musikrum. Andra arbetsgrupper har hand om lastcykelutlåningen, hönshuset, odlingslotterna och gästrummen.
Eric Karlström, Ann-Jeanette Borgström och Sofia Salo uppskattar Stolplyckans egen pub.
Vävstugan är en populär samlingsplats. Här möter vi bland andra Margareta Hedin som avslöjar att det finns ett överflöd av trasmattor i Stolplyckans lägenheter.
– För det är ju så roligt att väva! Det här är världens bästa boende när man är äldre. Jag hade smällt av om jag bott kvar i huset när min man dog, säger hon och tar plats vid vävstolen.
På samma sätt resonerade Miriam Berger som flyttade in när huset var nytt 1981. Hon bodde tidigare i en villa med sin son efter en skilsmässa. Det var ensligt.
– Jag ville ha en gemenskap och det fick jag här. Med så många boende är chansen stor att du hittar någon att prata med, säger hon.
För Mais Arabi Katbi, som kommer från Syrien, har Stolplyckan inneburit att hon lärt sig svenska snabbare eftersom hon möter så många människor.
– När de renoverade här bodde vi på ett annat ställe en period och där hälsade man knappt på varandra, berättar hon.
Ingen av alla vi träffar har något negativt att säga om boendeformen. Men den sociala kontrollen då, kan det inte bli för mycket av den varan?
– Jag tycker det är en positiv kontroll i så fall. Särskilt när barnen var mindre och man inte visste vart de tagit vägen. Då frågade man i Facebookgruppen och fick snart svar: "De är hos oss!", säger Sofia Frithioff.
Miriam Berger, som har skrivit en historik över Stolplyckans första 25 år, flikar in:
– Det kan förstås bli slitningar och konflikter även här. Men eftersom vi känner varandra är det lättare att ta tag i saken, säger hon innan hon går i väg med sin fiol för att delta i kvällens folkmusikgrupp.
Miriam Berger har bott i Stolplyckan sedan huset stod klart för över 40 år sedan. Hon kan inte tänka sig att bo i ett vanligt hus.
I Stolplyckan hyr man sin lägenhet av Stångåstaden. Lägenheterna är något mindre än normalt eftersom de många gemensamma lokalerna ingår.
De boende blir medlemmar i en ideell förening som samordnar allt som är gemensamt, och beslutar till exempel om vad lokalerna ska användas till och vilka arbetsgrupper som ska finnas.
Som hyresgäst förväntas man delta i måndagsmaten, fixardagarna på hösten och våren samt det så kallade värdskapet. Det sistnämnda innebär att ta emot bokning av lokaler och se till att grannarna kommer in där de bokat och att det är iordningställt efteråt.
Johan Frithioff är glad att Stolplyckans lägenheter inte är bostadsrätter.
– Fördelen med att det är hyresrätter är att Stångåstaden tar hand om stamrenoveringar, underhåll och annat sådant. Föreningen och vi som bor här får ägna oss åt allt det roliga i stället.
Miriam Berger, en av de boende på Stolplyckan.
Katten Tyra följer tålmodigt med när Ellinor Karlsson går runt i Stolplyckan.
Stolplyckan är ett av landets äldsta och största kollektivhus.