Rosa, turkos och gult kanske inte är de mest förekommande inredningsfärgerna, men hemma hos Lotta Walz funkar de hur bra som helst. Det här är ett hem som genomsyras av textilier, hantverk, konst och personliga färger. Särskilt det gula, som lyser upp i snart sagt varje rum, fungerar som små vitaminpiller.
Vi är på våning åtta, men ändå nära naturen.
"Ring när ni står vid hissen på entréplanet så ser jag till att den går ända upp till mig" instruerar hon när vi är på väg.
Vi guidas runt och suckar hänfört över den fantastiska utsikten åt alla väderstreck. Där är Domkyrkan med S:t Larskyrkan som en liten leksakskyrka en bit bort, där är Rydskogen, där är värmeverkets karaktäristiska skorstenar, där är Östgötaslätten, där är Tvärskogsudde och till vänster den långa sandstranden i Sandvik i Stjärnorp, på andra sidan Roxen.
För en del är hemmet en funktionell plats – för övernattning och prylförvaring – som man just inte lägger ned någon möda på alls. För andra är hemmet livsviktigt. Lotta hör till den senare kategorin.
Det här är hennes vardagsbostad, ateljé, sommarstuga och arbetsplats, allt i ett. Två–tre dagar i veckan åker hon till läkemedelsföretaget i Stockholm, resten av dagarna arbetar hon hemifrån.
Känslan av ointagligt "fort" är viktig. Efter en traumatisk skilsmässa är Lotta trygghetstörstande – och trygg är hon här. Hon ser många mil, åt alla håll, men ingen obehörig kan se in eller komma åt att knacka på hennes dörr.
– Det har tagit några år att hitta min egen stil och vad som verkligen är jag, men nu har jag gjort det. Jag älskar hantverk, både egna och andras, textilier, konst och personliga färger.
– Jag vill omge mig med saker jag tycker om och takhöjden på 4,60 ger mig en oerhörd frihetskänsla. Här finns minst 500 kubikmeter luft och gott om plats för de tre barnen, deras partners och husdjur, och alla mina härliga vänner.
– Det är inte billigt och säkert för stort för bara en person, resonerar vissa, men jag prioriterar boendet. Hemmet är mitt allt.
I Lotta samsas den kreativa hantverkskvinnan med yrkeskvinnan fokuserad på vetenskap. Hon älskar att sticka, sy, brodera kuddar (med 30 000 stygn!) och sy vackra fjärilar av filt.
– Kuddarna är designade av textilkonstnären Kaffe Fassett. En kudde tar cirka 150 timmar att göra så det blir mycket kontemplation. Ett slags meditation som jag utövar några timmar varje kväll i stället för att vara på Facebook eller se på tv.
Skapandet var en viktig process i att komma tillbaka efter skilsmässan. På en hantverksmässa kom hon i kontakt med en holländsk textilkonstnär och blev förälskad i hennes naturtrogna fjärilar i filt.
– Det blev en metafor för hur jag själv kände mig som en döende larv, men som förpuppades och fick nytt liv som en vacker, fri och färgglad individ. Fjärilen har blivit min symbol och jag har sytt och broderat flera stycken.
I botten är Lotta kemi-, fysik- och biologilärare. 2014 började hon doktorera på Karolinska institutet. I juni förra året, som 55-åring, doktorerade hon i medicin. Avhandlingen handlar om diabetes och konsekvenserna av felaktig läkemedelsanvändning. Helt unik eftersom den är illustrerad med Lottas mammas, Bibbi Gurung, originalakvareller.
– Men Lotta, det är en avhandling du ska göra, ingen bilderbok för barn, sa en bekant.
– Jag har inte doktorshatten framme, men visst var det en personlig seger. Jag passade på att låta gjuta om min vigselring till en doktorsring. I ringen har jag låtit gravera Dr Lotta Walz, så nu är jag för evigt trogen vetenskapen.
Lotta älskar tystnaden, men i bilen till och från Stockholm lyssnar hon gärna på ljudböcker.
– Jag har lyssnat på flera av Jenny Collgans böcker om det lilla bageriet på strandpromenaden. De ger en skön må-bra-känsla. Jag gillar också Maria Borelius vetenskapliga och inspirerande böcker om en antiinflammatorisk livsstil. Dock ingår ingen av mina passioner semlor, ostbågar och champagne i den dieten.
Säger den färgstarka kvinnan som funnit sin plats, som älskar golfresorna med väninnorna, det utmanande jobbet och det högt belägna hemmet med fri sikt.
Livskriser som en skilsmässa har en förmåga att mitt i tragedin vara personlighetsutvecklande och ge nya insikter om sig själv och andra som man ogärna vill vara utan.
– Jag tar inget för givet och har blivit en mer ödmjuk människa. Men också en människa som är tryggare, njuter mer och är mindre ensam.