Källaren på gården är från 1300-talet och kan vara en av stadens äldsta. Ovanför den låga byggnaden syns den nuvarande domprostgården – eller sysslomansgården som fastigheten egentligen heter.
Dolda gröna rum
Peter Lundborg har nära till jobbet. Han kan se sin arbetsplats, domkyrkan, redan från grinden när han ska lämna huset.
Här har han bott i 15 år – lika länge som han haft domprostämbetet i Linköpings stift.
– Det hör ihop med min tjänst, säger han.
Trädgården delar Peter Lundborg med domkyrkokaplanen, som bor i ett lite mindre hus på gården.
Vad är det bästa med att bo här?
– Det är miljön överhuvudtaget och sedan är det historien, säger han.
Gården har hört till domkyrkan sedan 1200-talet och har sedan dess, på olika sätt, varit ett hem för präster.
– Det är ett av stadens finaste kulturarv. Det används fortfarande som bostad på det sätt som det skaffades för och har varit så i obruten följd sedan 1200-talet, säger Peter Lundborg.
Något han menar inte är särskilt vanligt. Han drar paralleller till gamla slott som gjorts om till museum och anrika byggnader som genom åren fått ett annat användningsområde.
– Det är viktigt att myndigheterna sett det och byggnadsminneförklarat huset, så att det inte kan förvanskas, säger han.
Gården har inte alltid bebotts av domprosten.
Det är först under de senaste 30 åren som den gjort det. Innan dess bodde domprosten i det som i dag kallas för Gamla domprostgården och innan dess vid Stora torget i Linköping.
Fastigheten heter egentligen Sysslomansgården. Namnet kommer från domkyrkosysslomannen – ett ämbete som innehades av en präst som också hade till uppgift att sköta förvaltningen av kyrkan.
– Efter reformationen var det sysslomangård. Innan dess bodde nog flera präster här, säger Peter Lundborg.
På gårdsplanen finns också en källare från 1300-talet – enligt honom en av de äldsta i Linköping. Tidigare var det vanligt med källarvandringar här, berättar han.
– Men det finns nog mest stora spindlar där nere, säger han.
Innergården utgörs av en gräsmatta, som är omgärdad av plank.
Plötsligt bryter ljudet igenom från ett studentutspring och påminner om det centrala läget.
Peter Lundborg berättar att just lugnet var en av sakerna som han slogs av när han flyttade hit.
– Det är som att vara ute på landet, säger han.
Under de senaste åren har trädgården genomgått stora förändringar.
Peter Lundborg berättar att den under många år fick växa igen. Men för några år sedan röjdes den och en syrenberså planterades.
Nu är bersån stor och uppvuxen och bildar en insynsskyddad uteplats på gården.
På gården växer också äppelträd, rabarber och en schersminbuske som fått en ovanlig, nästan gulgrön färg.
Som i en liten ö i trädgården finns även en plantering där blåvioletta lupiner frodas och några gröna stjälkar, där rester av rödrosa blad skvallrar om praktfulla pioner som just blommat över.
I ett av trädgårdens hörn finns också en rosa magnolia.
– Förre kaplanen fick den här när han slutade sin dåvarande tjänst i Köpenhamn. Han valde att plantera den här, säger Peter Lundborg.
Peter Lundhom, är domprost i Linköpings stift. I trädgården där han bor växer bland annat äppelträd och rabarber.
Bortsett från gårdens historia med den tradition av präster som bott här finns det också en annan historia som Peter Lundborg tycker är intressant.
– Jag brukar säga att den här platsen är vaggan till det moderna Sverige, säger han.
Den här historien ska handla om två pojkar som växte upp under 1800-talet. Den ena på Sysslomansgården – den andra på granngården Biskopsgården.
I Biskopsgården bodde dåvarande biskopen Wallenberg.
– Han äldsta son, André Oscar, blev anfader till hela Wallenbergdynastin. Han var den första av de ekonomiska Wallenbergarna, säger Peter Lundborg.
I Sysslomansgården, berättar han, bodde en pojke från Sörmland som inneboende när han studerade i Linköping.
Han hette Louis de Geer och skulle komma att spela stor roll för det politiska Sverige.
– Den här Louis de Geer och André Oscar Wallenberg var bänkkamrater i skolan och sprang och lekte i trädgården. Det har de Geer berättat om i sina memoarer, säger Peter Lundborg.
Louis de Geer är den som anses ha tagit initiativ till tvåkammarriksdagen i Sverige.
– Han tog Sverige ur ståndsriksdagen och ritade upp den första tvåkammarriksdagen. Han blev sedan den första statsministern i Sverige, säger Peter Lundborg.
Han sammanfattar det som att granngårdarna i domkyrkans skugga varit en plats där företrädare för både det ekonomiska och det politiska Sverige vuxit upp.
– Därför kallar jag det här för det moderna Sveriges vagga, säger Peter Lundborg.