Vår stad
Banklokalen inrymdes i en låg, timrad byggnad på Nygatan 40. Kontanter och andra värdehandlingar förvarades i en 75 centimeter hög järnkista vars botten mätte 75 gånger 60 centimeter. Så osäkert förvarade således Sparbanken sina tillgångar i mars 1854 när Östgöta Enskilda Bank utsattes för ett av tidernas allra största bankrån. Rånet fick till följd att krav på ökad säkerhet infördes i banklagen.
Sparbankens verksamhet leddes av kamreraren Nils Magnus Winnerstrand. Han ägde och bebodde den fastighet där banken hyrde sina lokaler. Bankens öppettider var begränsade till måndagar mellan 17 och 20. Dagligt öppethållande inskränkte sig till den januarivecka då räntan skulle föras in i sparbanksböckerna.
Winnerstrand beskrevs som en omutlig och plikttrogen tjänsteman. Personligen var han, enligt Corren, såväl flärd- som anspråkslös. Han var född 1804 i Rök, där fadern var organist. Efter studier vid gymnasiet i Linköping avlade han kameralexamen i Lund. Efter att tjänstgjort vid landshövdingens kansli tillträdde han 1842 tjänsten vid sparbanken.
Hans 1848 ingångna äktenskapet med Maria Hagberg var barnlöst, men de tog som fosterbarn till sig Winnerstrands faderlösa brorsdotter Tilda. Sina sista år levde Winnerstrand, som blev änkling 1868, ett tillbakadraget liv och sägs ägnat sig mest åt sin blomsterfyllda trädgård.
Winnerstrand var 1839 en av Wikningskommissionens första medlemmar. Han var även aktiv i Sällskapet Linköpings Reformvänner som drev frågan om rättvisa åt varje medborgare.
Sparbankens personal bestod av kamreraren och en vaktmästare, Magnus Ström. Den senare var också vaktmästare såväl vid biskopens kansli som vid gymnasiet. Ströms son Ludvig skapade i faderns namn en stiftelse som än i dag lämnar ekonomiska bidrag till behövande Linköpingsbor.
Det winnerstrandska bostadshuset uppfördes sannolikt i början av 1700-talet. Före Winnerstrands tid var gården bebodd av en rad hantverkare, såsom ett par guldsmeder, en snickare och i början av 1800-talet av knappmakaren Simon Lautensack. Från 1810-talet beboddes gården av flera olika gymnasielärare, bland andra lektorn i grekiska Anders Arvedsson.
Efter Winnerstrands bortgång 1888 ärvde fosterdotterns make gården. Hans ättlingar sålde fastigheten 1931 till civilingenjören Iwar Ohlsson, som då var en av Linköpings största fastighetsägare. Några år senare lät Ohlsson riva de gamla husen och uppföra de nuvarande byggnaderna.