Här bygger de en östgötsk klassiker mitt i Linköping

Hot, trinne och veja. Det är olika delar i en klassisk östgötagärdsgård – som Roland Klaar och lärlingen Erik Janehall i veckan har byggt vid Naturcentrum i Trädgårdsföreningen.

Grangrenen man binder med kallas veja, som när den snotts ihop blir en hank. "Vi har tre hank per hotpar (enestavarna som håller upp konstruktionen). Fothank, mellanhank och nacke", förklarar Roland.

Grangrenen man binder med kallas veja, som när den snotts ihop blir en hank. "Vi har tre hank per hotpar (enestavarna som håller upp konstruktionen). Fothank, mellanhank och nacke", förklarar Roland.

Foto: Samuel Villius

Linköping2020-12-05 18:00

Det är gråtrist decemberväder, men hantverket som pågår längs Lasarettsgatan lyser liksom upp dunklet och drar många blickar till sig. Nästan alla förbipasserande tittar nyfiket, tar en bild eller kommer fram och undrar vad det är som växer fram.

– En östgötagärdsgård. Det var min morbror Stig som lärde mig, berättar Roland Klaar när Correns reporter spanar in hägnaden.

– Annars hägnade de oftast på våren, precis när snön hade smält, för då var det ingen fara för brand. Då basade man nämligen över öppen eld, nu basar vi i vatten.

undefined
Roland Klaar är pensionerad byggnadsarbetare, men är en minst sagt aktiv pensionär. Förutom att bygga gärdsgårdar och olika andra projekt driver han Ingvastebo såg och kvarn en bit söder om Nykil.

Basa innebär att värma upp grangrenar så att de blir mjuka och följsamma och kan användas för att binda ihop hoten (stavparen i ene), som det heter på östgötska. Mellan hoten pressas då trinnet (det liggande granvirket).

– Och grangrenen vi binder med kallas veja. Vidja på svenska, men vi är ju i Östergötland och ska spara dialekten, säger Roland.

Annars är det på avståndet mellan hoten man kan se att det är en typisk östgötsk gärdsgård. Fyra fot (cirka 1,20 meter) är det som gäller. På andra håll i landet är det annorlunda. I Småland ska det exempelvis vara tre fot.

– Jag försöker hålla det jag lärde mig av morbror Stig. Han hade lärt sig av sin far som i sin tur lärt sig av sin far. Så det går långt tillbaka. Det är roligt att bevara traditionen, säger Roland.

undefined
Den basade (uppvärmda) vejan snos ihop till en hank. "I Kindabygden förr svedde man barränden, eller brommen, så att den blev röd och lät den hänga likt en rävsvans. Det var ju status", säger Roland.

Svärsonen och lärlingen Erik Janehall tycker sig dock se att det är en kunskap som är på väg att dö ut.

– Man ser en tydlig fara, det är inte många som håller på och den yngre generationen intresserar sig inte för de ser ingen ekonomi i det.

Att det nu blir en klassisk östgötagärdsgård centralt i Linköping där många kan ta del av den tycker de därför är extra roligt.

– Det är verkligen rätt ställe, med stenstolpar vid grinden där också, precis som förr i världen. Och så ska det bli ängsmark här innanför där vi förhoppningsvis kan få tillbaka lite blommor, säger Roland.

undefined
Lotta Lindström imponeras av Eriks och Rolands arbete. "Nu är den här lite lägre, men egentligen ska det vara fyra fot. Förr användes understa revbenet på en normalvuxen karl som mått", säger Roland.

På Naturcentrum är man mer än nöjda med den nya gärdsgården.

– Det ger en annan karaktär och blir ett fantastiskt inslag, säger verksamhetschefen Lotta Lindström och berättar att det var Stiftelsen Linköpings trädgårdsförenings park som tog initiativet och att kommunen hörsammade idén.

– Nu är ju Naturcentrum stängt på grund av corona, men det här inslaget kan uppskattas ändå eftersom många är utomhus och passerar här, säger Lotta Lindström. 

undefined
I veckan har en klassisk östgötagärdsgård växt fram runt Naturcentrum i Trädgårdsföreningens park. "Det som i dag är gräsmatta här innanför ska bli ängsmark", säger verksamhetschefen Lotta Lindström.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!